2015 – Stumpans år

Vid förra årsskiftet gladdes jag åt att Stumpans ångest hade sjunkit så pass som den hade. Hon hade börjat att så smått kunna prata i gruppövningar i skolan, började visa lite av vem hon är för vissa, började våga ta lite, lite plats. Hon hade överkommit sin rädsla för vatten, och både hoppat, dykt och simmat under vatten – och hon hade provat att åka skridskor! Språkstörningen bedömde jag då som hennes största problem, hennes språk hade ”vuxit” men hon hade svårt att formulera sig och att hänga med i samtal som rörde sig utanför ”vardagsramen”. Vi såg de smygande tecknen på att tidsuppfattningen började komma, hon hade börjat fråga om när saker skulle hända och visat att hon började kunna hålla koll på att det fanns en skillnad mellan nu och då. Jag skrev om betydelsen av specialpedagogiken både för språkutvecklingen och för matematikkunskapsutvecklingen, och vi hoppades mycket på det kommande stödet ifrån SPSM. Även om Stumpan hade kommit igång med sagor, redogörelser, och hade börjat kunna använda sin på vissa områden starka spatiala förmåga, så vad andra spatiala moment fortfarande väldigt, väldigt svåra.

Jag skrev också om hur hon hade blivit starkare i sin åsikt, och att vi hade börjat kunna kommunicera om hur hon tänkte, kände och vad hon reagerade på – vilket var en stor hjälp och en stor glädje även om det också ledde till fler konflikter hemma. En fantastisk del av utvecklingen under 2014 var att hennes perceptuella känslighet hade minskat en del, att uppmärksamheten ökat och hennes impulsstyrningsproblematik minskat. Trots att Ritalinet försvann. Det sista jag skrev, var att jag önskade att arbetet med TLR skulle gå mot sitt slut så att vi kunde få gå vidare och jobba med ATNR och palmarbitarna..

Var står vi idag..?

2015 har nog varit Stumpans år framför allt. Ångestproblematiken har fortsatt att minska, och tillsammans med att perceptionsproblematiken har fortsatt att förbättras så har det resulterat i att hon nu deltar i klassrummet tillsammans med sina klasskamrater i uppskattningsvis mellan 60-75% av tiden beroende på hur lektionerna ser ut. De enda lektioner där hon går ifrån är svenska och matte, och det gäller inte alla lektioner. I svenskan går hon undan de gånger då hon behöver träna extra på grammatiken, om det inte funkar i klassrummet. Men hon väljer oftare och oftare att sitta i klassrummet och jobba, trots att det fortfarande gör henne lite trött. Det handlar mer om att hon går ifrån en liten del av en lektion än att hon går undan hela – i svenska händer det sällan. I matten går hon ifrån mer, eftersom hon där utmanas både av matematikbiten och av språkbiten. Allt behöver fungera perfekt runt omkring där, för att hon ska ha möjlighet att ta sig igenom språkbarriären till matten där bakom. Det är där som språkproblemen verkligen kulminerar. Hon deltar ändå i vissa genomgångar, i vissa grupparbeten osv. Hon jobbar i olika grupper och uttrycker sin åsikt, pratar som tusan titt som tätt. Hon svarar på frågor i klassrummet, deltar liksom fullt ut stora delar av tiden. Vad vi har sett när det gäller klassrumsnärvaro den här terminen har vida överstigit vad ni någonsin kunnat tro tidigare..! Vi har ALDRIG haft som mål att hon ska kunna delta i klassrummet, utan målet har varit att hitta ett sätt att göra undervisningen tillgänglig på ett sätt som ändå låter henne må bra. Men med det målet i fokus, så har hon fått chans att utvecklas så långt att hon nu själv säger till när hon vill vara med – vilket är oftast…

Hon har deltagit i klassresor, teateruppvisningar, redovisningar, grupparbeten, studiebesök, och nu senast deltog hon under december både i en elevkoncert samt i luciatåget – en gång som Lucia. Även om ångesten finns där och lurar och hon fortfarande utmanas rejält i såna nya sociala situationer som kräver mer kommunikation (att berätta för en läkare tex hur hon mår, blir ofta enstavigt och blygt framfört), så har ångesten minskat drastiskt detta år. Hon har nu också spenderat kortare stunder i skolan utan sin assistent, något som innan varit helt och hållet omöjligt. Vad som behövs framöver för att fortsätta åt det hållet, är fortsatt bra språkspråk och att vi hittar ett sätt att jobba med kommunikation kring känslor. KAT-kitet står ganska högt på önskelistan nu…

Tidsuppfattningen har utvecklats vidare under året, och även om tidsstöd ännu är en hjälp så märker vi att hon mer och mer håller ordning i sitt huvud. Hon har ännu inte ”hela tidsspannet” i sitt huvud klart, framför allt inte språkligt, men det är på god väg. Hon är därmed också halvvägs igenom att få ordning på tempusändelserna när hon skriver och pratar, och jobbar hårt med att få ordning på hur hon ska benämna alla olika tidsaspekter som hon nu har i sitt huvud. Vi har efter sista åtgärdsmötet börjat jobba mer med ordprediktionsapp, vilket ger henne stora möjligheter att nyttja sina styrkor och komma runt de påtagliga ordmobiliseringssvårigheterna. DET är något oerhört intressant att följa under kommande år! Strukturen när hon berättar blir tydligare och tydligare, hon disponerar bra, och får hon ordning på grammatiken så kommer det att bli rolig läsning. Efter den fantastiska q10-starten i somras så lärde hon sig ju knyta skorna själv, och det innebar också att hon började skriva med penna en hel del – något som innan var nästan omöjligt. Mattemässigt ligger utmaningen för året framför allt i att ge henne ett sätt att komma runt samma ordmobiliseringssvårigheter, något som inte är helt enkelt att få till.. Q10 har överlag varit årets stora vinst, ett för oss helt fantastiskt tillskott som möjliggjort mängder av saker. Hela Stumpans hälsa är nu bättre, så vi ser positivt på framtiden.

Motoriskt sett har hon utvecklats oerhört under året. Hennes motorik är en helt annan nu, betydligt mer flytande, även om hon har en bra bit kvar att gå. Vi har fortfarande inte släppt TLR, vilket sitter just i hur motoriken har utvecklats – mer än vad testerna har visat. Jag får inget utslag när jag testar hennes TLR nu, så jag skulle absolut kunna gå vidare. Men när jag testar hennes motorik i mer avancerade situationer så kan jag se att hon ännu inte har hunnit träna de nyvunna förmågorna tillräckligt än, så jag har bedömt att hon haft en hel del att vinna på att faktiskt stanna här en stund och låta hela kroppen hinna med. Vi kommer nu gå vidare med ATNR, men eftersom den per automatik har gett med sig så mycket nu när hennes motorik blivit så mycket bättre så känner jag ingen stress. En del av satsningen jag kommer göra på barngymnastik det här året kommer syfta just till detta, att ge alla barnen en chans att nu träna upp styrka och flyt i moro/TLR-relaterade övningar. Det kommer ge precis den starka bas som jag vill åt.

Vi har också sett en enorm förbättring när det gäller handmotoriken som sagt, där tex pianospelandes har haft en viktig roll. Nu när FMT-terapeuten har slutat, kommer vi fortsätta med pianot via en annan person och jag hoppas att det blir minst lika fruktsamt. Det är fantastiskt att se hur auditivt säker hon är och hon lekande lätt hon letar sig igenom melodier! Nu börjar hon hitta stämmor tex i körsången bakom leadrösten, och sjunger med där för ökad auditiv effekt – SÅ coolt! Hennes taktkänsla är helt fantastisk. Hur häftigt som helst när man tänker på var hon befann sig för 2-3 år sedan..

Jämför jag Stumpan med Myset tex, så ser jag ju att Stumpans uppmärksamhetsförmåga fortfarande är ett problem. Vi får se var det landar, och om vi längre fram kanske behöver göra ett nytt försök med centralstimulerande. Jag hoppas att vi ska kunna klara oss tills sensoprogrammet är avslutat, så att vi ser vilka förutsättningarna verkligen är innan vi tvingas ta beslut. Några garantier finns dock inte, det här året innebär utmaningar både i form av fler och seriösare prov samt efter sommaren övergång till årskurs fyra – något som riskerar att innebära byta av lokal (inte bara klassrum utan hela huset, flytt bort till en helt annan del av skolan där allt är betydligt mer rörigt i miljön), byte av lärare (gud förbjude… =( ) och delvis byte av kamrater (de hon oftast väljer att leka med nu är något/några år yngre och kommer sedan inte ha rast på samma tider). Koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter kommer bli märkbara under detta år gissar jag.. Även hon ADHD-problematiken är oerhört lindrig jämfört med tidigare, så är det helt klart så att problematiken fortfarande finns och påverkar – något som alltså blir tydligare när kraven ökar. Vi får se hur pass bra vi lyckas hantera den biten. Överlag så har diagnostiken liksom förändrats nu; ADHD, DCD och selektiv mutism finns absolut fortfarande men är inte lika handikappande som tidigare, autismen har fått chans att visa sina styrkor mer och mer, och språkstörningen börjar vi i alla fall hitta bra vägar att stötta i.

Vad jag önskar för 2016 i hennes fall, är detta:
– att vi hittar ett sätt att jobba med hennes känslomässiga bitar, KAT el liknande för att ge henne visuellt stöd ”and a cognitive approach” – det skulle passa henne perfekt nu. Att hon genom det och den fortsatta träningen får lättare att hantera och uttrycka mer komplexa känslor.
– att språkstödet verkligen funkar såsom planerat, att vi hittar rätt väg och att vi hittar den språkliga vägen in till mattekunskaperna! Så mycket av språket handlar om att få chans att ta ytterligare några steg framåt och få chans att hitta orden som beskriver en del av det hon tänker.
– att vi helt eller i alla fall nästan helt tar oss igenom andra nivån i den sensomotoriska träningen, mycket i hennes skolarbete skulle underlättas då och det är tidsmässigt värdefullt nu.. Jag hoppas att vi TILL SLUT ska kunna hitta vägar runt de frekventa bakslagen, nu när vi har bättre koll på orsaker och åtgärder – det ska kunna ge träningen en rejäl skjuts framåt!

Årets stora besvikelse:
– SPSM tror jag, tyvärr.