Att få vara med, få vara som andra – en kort stund

När Lilleman började i skolan i augusti, så var vi direkt från början väldigt tydliga med att idrottslektionerna var oerhört viktiga. Både eftersom Lillemans största ”svårighet” är motoriken, och för att han i väl reglerade, aktiva lektioner skulle ha möjlighet att komma undan de utmaningar som hans hyperaktivitet orsakar. Jag minns väl hur oerhört viktiga idrottslektionerna blev för Stumpan när hon väl klarade att vara med, där kunde hon (inledningsvis med stöd) få vara med och leka… Skolan har försökt hjälpa, framför allt genom att dela klassen lite ”ojämnt” så att den ena gruppen – Lillemans – är mindre än den andra. Vi har pushat massor för att få till de avgörande förberedelserna; få info tidigt om vad lektionerna ska innehålla, få möjlighet att gå igenom lektionen rent praktiskt en eller några dagar innan (få se hur banor se ut, kolla hur vi kan anpassa, få prova på nya motoriska moment vilket är nödvändigt om inte all energi ska gå åt till att bara orientera sig under lektionen), få igång en dialog om vad som är lätt resp svårt, varför det är så och på vilket vis vi kan anpassa för att över huvud taget möjliggöra deltagande, samt slutligen skapa en bra rutin kring lektionerna (uppvärmning utan moment som är helt omöjliga/gör att lektionen tar slut efter fem minuter, som skapar igenkänning/trygghet och fyller sitt syfte). Det har varit näst intill omöjligt att få gehör för funderingarna, och idrottsläraren har hela tiden sagt ifrån – det finns inte tid. Endast vid ett tillfälle tidigare under hösten har vi kunnat prova genomgång innan lektionen, och den lektionen var så ”dåligt anpassad” att det ändå inte gick att få till på ett bra sätt. Det har diskuterats massor, men inga lösningar har gått att nå. Andra halvan av terminen har ett flertal tillfällen gått bort pga besök hos läkare, optometrist, ortopedteknikern osv, och det har inte direkt underlättat processen..

Sen för ett par veckor så tog jag upp ett ”gott exempel” ifrån länet i diskussion/planering med klassläraren, där man inom skolan arbetar med motorisk utveckling som grund för inlärning – extra möjlighet till motorisk träning för barn i behov av det helt enkelt. Lektionerna används till att både förbereda inför idrottslektioner, och till att helt enkelt träna motoriska basfärdigheter. Lillemans lärare hakade på detta, och helt plötsligt lyckades vi hitta en lektion där gymnastiksalen var ledig..! Så nu har vi vid några tillfällen börjat veckan i gymnastiksalen. Direkt på måndag morgon har assistenten fått idrottslärarens planering för lektionen, och vi har tillsammans med Lilleman och en kompis till honom som också är i behov av extra motorisk träning förberett inför idrottslektionen samt gjort lite ”hinderbana”. Första chansen som Lilleman skulle få att prova en väl förberedd idrottslektion så hann vi inte tillbaka efter ett besök på sjukhuset =(. Men i tisdags funkade det…

Jag har sett honom på en ganska stor mängd lektioner i idrott samt i badet under terminen, där han inte klarat sig förbi genomgången. Där uppvärmningen har varit så kaotisk att han gråtit innan han tagit sig igenom de minuterna, där miljön och aktiviteterna har varit så dåligt anpassade att han inte haft en chans att delta över huvud taget. Han har mått väldigt, väldigt dåligt efter varje sån lektion och han har pga stressen och det dåliga bemötandet utvecklat en rädsla för de berörda lärarna. Den här gången, fick jag och alla andra se vilken skillnad det gör när han får en ärlig chans. Han var så taggad innan lektionen, och under uppvärmningen sprang han runt i gymnastiksalen tillsammans med sina kamrater och med ett stort leende på läpparna…=) Han höll koll, följde instruktionerna (som inte behövde ges då, eftersom han redan hade greppat ”reglerna” dagen innan), och behövde nästan inget stöd alls. Han samarbetade med sina kamrater, han var med! Under den ”riktiga lektionen”, som innehöll en stationsbana med konditionsfokus, så följde han med och jobbade i par under två varv – lika som alla andra. Det var helt magiskt att se… Som jag har väntat..! Han deltog inte hela lektionen igenom, han stannade och tittade på en av lekarna i slutet men ville då inte delta. Det berodde till störst del på att vi faktiskt inte hade hunnit gå igenom den leken dagen innan – han orkade inte efter att ha jobbat med allt det andra nya. Lekar får vi ta pö om pö, och drömmen vore ju att läraren kunde tänka sig att inte byta lek mellan varje tillfälle utan ge möjlighet till att lära och delta. Vi får se hur det går… Men sammantaget, även om han inte orkade hela lektionen igenom så var denna lektion en utökning av deltagande med 1000% ungefär. Han var dessutom så GLAD! Vid lektionens slut gick han in i duschen, och klarade för första gången sedan skolstart att faktiskt duscha ordentligt.. Tidigare har han varit så slut och mått så dåligt att han inte klarat känslan av de ganska hårda vattenstrålarna mot huden, men i tisdags ställde han sig nöjt i duschen utan problem. Efteråt, när jag frågade honom om hur han tyckte att det hade gått, så frågade han mig direkt; ”tror du att jag kan få vara med på sån idrott fler gånger..?” Då är det inte lätt att hålla tårarna tillbaka.. Erfarenheterna har redan lärt honom att han inte har samma rätt att vara med.

Ända sedan i höstas har jag mantrat det; idrotten är jätteviktig och hur man väljer att hantera hela situationen är helt och hållet avgörande för resultatet. Med rätt stöd och anpassning så funkar det! Det kan bli total seger och lycka, eller total kollaps och tårar.. Fram till sista idrottslektionen för terminen så var vi kvar i kollaps och tårar, nu har vi fått se den andra sidan. Det är två dagar sedan, och Lilleman har pratat om detta varje dag. Jag tror inte att det finns någon som kan förstå hur ofantligt stor lyckan är, när man för första gången i sitt liv får lov och klarar att vara med och leka med kompisar – när man för första gången fått den chans som man bett om hela tiden. Jag kom helt av mig, glömde att filma vilket jag sörjer – jag hade velat visa maken framför allt. Men i den stunden fanns inget annat än det leende pojkansiktet framför mig.. Killen – stark, glad och i kontroll.