Etik och uppfostran

Dagens etik/moral-lektion i vårt hus dök upp alldeles nyss. Jag smet ner i källaren för att ordna med tvätten, Lilleman satt i vårt sovrum och läste, och Myset passade på att smyga till frysen uppe och äta upp en bägare med Rawfood-glass (LilyoHannas crème caramel för den som är nyfiken =D)… Samvetet smög tydligen ikapp henne, nafsade henne i hälsenorna i alla fall. Hon tassade ner till mig i källaren och började lite stakande att dikta ihop den ena berättelsen efter den andra om hur ömsom Stumpan och ömsom Lilleman hade smugit upp nattetid – ”när mamma och pappa har somnat” – för att äta upp glassen. Jag anade direkt att detta bottnade i något annat eftersom hennes beteende var helt ovant (det här är en helt ny erfarenhet), och frågade henne rakt ut ”Myset, har DU ätit upp glassen..?” Hon nekade, och fortsatte att byta story. Det här var en laddad grej för henne helt klart, och hon har vetat i flera veckor att den enda bägaren stått där sedan den blev ”rest” när vi köpte till kalaset som Stumpan åkte på. Vi har talat om att vi inte kan äta den, för att det inte räcker till alla.

När jag kommer upp står hon och försöker täcka frysen, jag öppnar och hittar en tom bägare där inne samt en nyanvänd sked på golvet precis nedanför. Jag tittar på henne och frågar igen helt lugnt och stilla, ”HAR du ätit upp glassen..?” Då nickar hon försiktigt. Jag slår mig ner på golvet och funderar en liten stund, vilket gör henne lite nervös. Man slåss med lite olika känslor som förälder i ett sånt här läge, onekligen. Hon försöker krama mig lite, hon får en kort kram och jag förklarar att hon var jätteduktig som sa som det var. Hon försöker släta över det hela genom att föreslå att ”vi kan köpa mer glass, till allihopa!” Jag tittar lite fundersamt på henne, och säger att egentligen borde ju bara Stumpan och Lilleman få glass nästa gång – inte hon – om det ska bli rättvist. Hon ser lite chockad ut. Sen letar jag reda på Lillemans iPad och går in till sovrummet där han satt. Jag ber honom att sätta sig hos mig och så frågar jag:
– Lilleman, visste du att det fanns en bägare med glass i frysen uppe?
– Nej.
– En sån där creme caramel du vet, tycker du om sån glass?
– Ja det gör jag.
– Vad tänker du nu?
– Jag vill också ha!
– Glassen är tyvärr helt slut, vi måste köpa mer först. Hur känner du dig nu?
– Jag blir ledsen… Varför gjorde hon så?

Jag är nog med att Myset hör vad han skriver, för ett problem vi har här hemma är ju att det är lätt att systrarna ”förbiser” Lilleman bara för att han inte kan prata/uttrycka sig/stå upp för sig själv – än. Jag frågar om hon hörde vad han sa, och hon nickar försiktigt. Sen fortsätter jag prata med Lilleman.

– Nästa gång som vi köper glass, tycker du att Myset ska få en glass då eller tycker du att kanske bara du och Stumpan ska få då..?
– Jag vill att Myset också ska få.
– Varför då?
– Jag vill inte att hon ska bli lika ledsen som jag blev nu.

Jag kollar återigen att Myset har hört vad han har skrivit, och ser till att hon verkligen förstår att hennes storebror – trots att han blev helt utan absoluta favoritgottet – ändå vill dela med sig till sin lillasyster nästa gång, bara för att han tycker om henne och inte vill att hon ska bli ledsen. Hon tittar med stora, varma ögon på honom och ler lite försiktigt. Så frågar jag,
– Är det något du vill säga till Lilleman kanske? Något som man kan säga till någon man tycker om, om man gjort något som blev tokigt och den personen blev ledsen?
– I´m sorry, säger hon.
– Vad säger man på svenska då?
– Förlåt…

Lilleman går iväg. Jag och Myset sitter kvar en liten stund, kramas och kommer överens om att allt är bra igen. Vi tycks också vara överens om att nästa gång så ska hon fråga innan hon tar, och att det är roligare att äta glass om alla får smaka. Lilleman får sen en stor kram och ett rejält erkännande av hans stora personlighet, hans vänlighet och omtanke. Jag har fantastiska ungar..!