Glimten i ögat

Lilleman är otroligt känslig för hur jag mår. Så är det väl kanske med alla barn, men jag tror faktiskt att lilleman är lite känsligare än många andra. Han snappar direkt upp nyanser i mitt mående, och blir orolig om jag är ”låg”. Nu den senaste tiden när jag har varit så slutkörd, har han alltså inte varit så uppåt..

I alla fall, under perioden som jag mått dåligt har jag fått sänka kraven. En utmattning skakar man ju heller inte bara av sig sådär, så jag kommer ju få fortsätta tänka efter hur jag lägger upp mina dagar framöver. När vi ”sanerar vardagen” så gott vi kan, då försöker vi först och främst ta bort så många möten och planeringsbitar som möjligt. Det är det som är allra värst. Sen försöker jag planera mat och sånt lite mer i förväg så vi kan hjälpas åt, jag ”gör ifrån mig måsten” på morgonen, och så ser jag till att vara rätt klar med saker när ungarna lägger sig. För egentligen skulle jag behöva lägga mig när de somnat, och ibland får jag faktiskt till det. Det som i såna perioder får vara grunden i ”insatserna”, det är sensomotoriken. Helt enkelt för att det är det som barnen inte på något vis kan klara sig utan, och det är det som vi inte kan få något som helst stöd kring utifrån. Det är vad basnivån absolut behöver innehålla, eftersom det är vad som verkligen hjälper barnen framåt i livet. Sen måste också planering/kontakt med skolan fungera för stumpans skull, men jag försöker samla ihop tankarna och lita på att det flyter hyfsat när hon är där. Just nu trivs hon ju så inget är akut, det är de svåra delarna i pedagogiken som måste följas upp kontinuerligt – vad ska stumpan lägga sin tid på liksom..? Men, om vi bara stannar där då lyfts egentligen inte humöret. Vare sig hos mig eller hos lilleman. Vad vi behöver för att hitta tillbaka till glädjen, det är floortime!

Jag vet inte om ni som läser känner till DIR Floortime mer än vad jag skrev om innan, men om ni inte gör det – läs på. Grundaren till pedagogiken hette Stanley Greenspan, och han måste ha varit en man med hjärtat på rätta stället. Han har formulerat en förklaringsmodell/struktur/metod för lek med autistiska barn. Långt innan vi faktiskt kom i kontakt med floortime i praktiken hade jag läst om modellen, men det tog ett tag innan vi faktiskt kom till skott och tog kontakt med Maggie på Speciella.com – den hittills enda utbildaren i Sverige. Jag har själv inte ens gått deras workshop, eftersom jag aldrig skulle kunna ta mig så långt hemifrån i omgångar. Men maken och dåvarande assistenten åkte ner, och när de kom tillbaka så lusläste jag allt material de hade med sig innan jag tokspammade forumet med alla mina frågor… =) Att börja jobba, var en fröjd!
Kärnan i Floortime är att locka till samspel genom att följa barnets intresse och motivation, och att närma sig barnet genom lustfylld lek – hitta ”glimten i ögat”. Det finns inga manus, inga direktiv, inga krav, bara lek och samspel. Det är skoj, det är relationsbyggande, det är otroligt utvecklande och även om det är enormt intensivt att vara så ”närvarande” i det man gör så ger det samtidigt så mycket energi tillbaka. Floortime är lek, och det är kommunikation. Det är mindfulness at its best.

Så, leker vi inte på annat vis..? Tja, jag vet inte – gör vi..? I det här huset har två saker varit tydliga ända sen diagnoserna föll – och till stor den även innan. Det första, är att det alltid är så mycket att göra! Det är svårt att hitta tiden och orken till allt det jag vet att jag borde göra. Det andra, är att det tidigare faktiskt var väldigt svårt att leka. Den lek som jag försökte med lockade sällan stumpan, eller så kom hon och lekte en kort sekvens och drog sen vidare. Vi kom lätt i ”otakt”, och hon ville styra eller så gjorde hon som hon ville utan att jag liksom fick vara med. Med lilleman, fungerade ju ingen ”vanlig lek” alls, över huvud taget. Han kunde inte använda leksaker, kunde inte manövrera saker alls, han kunde inte behålla uppmärksamheten, och klarade inte alls att vara kvar i situationen utan han gick gråtande iväg. Lek såsom man lär via IBT, har hela vägen känts bara fel för mig. Det är inte lek om det sker på det viset. Visst kan det ibland vara fiffigt att lära sig lite förhållningregler, men jag vill att de ska få LEKA och att de ska få leka just på sitt sätt. Jobbar gör de i alla fall. Med myset, ja där har det aldrig varit annat än floortime och med henne flyter leken bra!

Så vad skiljer floortime från andra modeller..? Det beror ju på vilken modell man använder sig av naturligtvis. Jämför man med IBT, så finns nog inte direkt några likheter alls. Där IBT ger direktiv, följer Floortime. Där IBT värderar, leker Floortime. Det är två skilda universum om man ser till den strikta IBT:n – därmed inte sagt att man inte kan leka bara för att man jobbar med IBT. Det går absolut att använda de bästa delarna i IBT:n mer på ”rätt sätt”. Jag gillar ju Denver-modellen som ni vet. I den tar man de bra bitarna ifrån IBT:n, och så försöker man ändå utgå från barnets initiativ och intresse mer vilket gör den mycket härligare. Men den modellen är ju ändå otroligt strukturerad, och så fort du jobbar med IBT i någon form och använder dig av beröm/förstärkning och prompt, så lägger du ändå en värdering i barnets prestation. Det gör du inte i Floortime, jobbar du bra så kommer du ner på den nivå där du som förälder till ett autistiskt barn bör befinna dig – eller kanske ännu bättre, ner på ett barns nivå.

Jämför man med kommunicerande samspel, så finns många likheter. Dock är kommunicerande samspel egentligen en samling tips för att just stärka den ömsesidiga kommunikationen, fokus ligger på kommunikation och inte på något annat. Floortime är mer. Jämför du tex med Hanen-pedagogiken, så finns kanske ännu fler likheter så här börjar man närma sig – men fokus ligger ändå egentligen på ”bara kommunikation”. Floortime, återigen, är mer. Jämför du med tex son-rise, så ja även här finns många likheter. Här finns absolut tanken om att följa barnets motivation och skillnaden ligger nog kanske mest i att där son-rise verkar för relation/kommunikation och är helt kravlöst, är floortime helt enkelt bredare och ändå målfokuserat på ett annat sätt.

Floortime är helt enkelt en väldigt bred förklaringsmodell/struktur/metod för hur man som förälder kan tänka/agera/leka, och den täcker i sin helhet (helheten är DIR-modellen som bla inkluderar just floortime) nästan allt du kan behöva veta. Sen är det naturligtvis (innan ni hoppar på mig) så att olika modeller kan passa olika barn och olika föräldrar olika bra.. Jag är helt enkelt sån av naturen att jag är väldigt målinriktad, så son-rise skulle nog inte fungera som helhetslösning för mig, även om dess influenser gör mig och barnen gott. Jag har inte ron i kroppen och jag saknar framför allt fokuset på sensomotorik. Floortime är alldeles lagom; fokus på total närvaro i nuet, men med en himla tydlig struktur bakom kring hur jag behöver tänka. Skulle inte klara att ställa om mellan mina tre väldigt olika barn på annat sätt heller, det är nog svårt i dagsläget…

Det enda som Floortime saknar, är ett rejält fokus på sensomotoriken. Men ser man till DIR-modellen i sin helhet finns även den aspekten med. Helt ärligt, vet jag dock inte hur de arbetar på olika ställen. Jag vet att en del framstående arbetsterapeuter i staterna nu söker vidare från sensory integration till sensomotoriken, eftersom de ser att man behöver ner djupare i grunden för att hitta rätt nivå. Där jobbar man kanske oftare enligt Masgutovas metod eftersom hon numera är bosatt i Washington, men tanken är då densamma som INPP-metodens. Handledaren vi haft den senaste tiden i Floortime, har ju INPP som grund (ovanpå sin arbetsterapeututbildning..), hon har också sensory integration med sig, och så har hon DIR Floortime-utbildningen på hög nivå. Det gör henne helt enkelt helt fantastisk! INGEN har kunnat läsa lilleman så bra som hon, av alla de vääääldigt många terapeuter och rådgivare av olika slag som vi talat med under åren. Och hon har aldrig ens träffat honom i verkligheten, hon har bara kunnat se honom på ett antal videoklipp. Det i sig är ganska talande tycker jag. Vi behöver mer av den kunskapen! Men på samma sätt som barnen behöver en rättvis chans att få utveckla sin grundläggande sensomotorik, behöver de också en rättvis chans att få leka – ha roligt. Floortime är en fantastisk väg att gå, kolla in den..! 😉