Fördomar – smärta, ilska och låg energi

I vårt liv, normalt sett, så har vi ganska begränsat med sociala kontakter. De som vi pratar ”mycket” med, känner ganska väl till vår situation och känner också ganska väl till våra fantastiska ungar. Även om de aldrig kan förstå till fullo, så accepterar de just det – att det finns något fantastiskt här hemma som de faktiskt inte kan greppa. Det är människor som har följt vår väg under alla år, som delar glädje och sorg med oss. Människor som betyder väldigt mycket för oss.

Människor utanför den kretsen, talar vi ganska lite med. Eller i alla fall ”begränsat”. Som funkisförälder lär man sig ganska snabbt att väldigt många människor faktiskt inte alls förstår. Jag antar att ni känner till dem? Alla de där människorna som i tid och otid kastar ur sig fördomar, som ojar sig över den tunga situation stackars jag befinner mig i, som kommer med mänger av ”välmenande råd” om något de har absolut ingen aning om alls. Det kan inte vara bara jag som träffar dem…? Skulle inte tro det. Förhoppningsvis hittar även ni sätt att hantera dem. Vi har faktiskt till ganska stor del valt att inte prata särskilt mycket om vårt familjeliv. Det är helt enkelt alltför tidskrävande att försöka få någon att förstå ens en liten del av hur livet ser ut, och vi har alltför många gånger börjat bara för att mötas av det där totala ointresset som bränner lika hårt på kinden som en handflata. När energin inte riktigt räcker till, då börjar man kapa de där kontakterna. Man håller sig undan människorna som inte kan eller vill förstå, pratar om annat om man måste prata, släpper dem inte inpå sig för att minska risken för att på nytt bli av med den där värdefulla energin. För det är vad som händer. När någon slänger ur sig de där dumma kommentarerna, när de kommer med sina helt irrelevanta råd och tittar så där förskräckt och med lite avsmak på de barn man älskar mer än något annat – då är det så svårt att inte fastna i ältandet. ”SÅ skulle jag ha sagt!” ”Nästa gång då…” Man ligger där och upprepar för sitt inre allt det där man skulle ha velat säga, försöker ösa ur sig all den där ilskan som man höll inne eftersom man så väl vet att det inte ger något att bråka. I andras ögon skulle man bli en ännu mer patetisk person, den där som vägrar inse fakta, som inte tar till sig hur läget är.

Det går inte att förklara allt det här varma, det mjuka, det lyckliga, det fantastiska, för någon som redan har bestämt sig för att det är världens undergång. Jag överväldigas av tankarna på allt jag vet, allt jag genom åren har lärt mig, allt det där som bara just en sån här erfarenhet kan lära någon – och som de inte har. 5-10 minuter av mitt uppläxande, kommer inte att ändra på det. Så jag är ofta tyst. Visst beror det på hur långt kommentarerna sträcker sig! Går någon till ”attack” mot mina barn, eller talar nedvärderande, så säger jag bestämt ifrån. Med vissa tar jag diskussionen, men med många andra så orkar jag helt enkelt inte. Andra gånger slåss man för allt vad man är värd, men jag försöker lägga den kraften på de ställen där det måste fungera – på förskola, skola och liknande. För att bespara mig all den andra ilskan, försöker jag helt enkelt välja vem jag talar med. Sen ibland, har man otur. Fastnar i nätet.

Alldeles nyligen hamnade maken i diskussion. Han lyckades hamna just där, i en diskussion om barn, om familj. Om uppfostran, om egentid, om skola, om förutsättningar, om intelligens. Och i den här diskussionen tvingades han möta en hel mängd av de där typiskt okunniga kommentarerna.
– ”Jag tror i alla fall, att diagnoser bara är något som föräldrar vill ha på sina barn när de misslyckas med sin uppfostran.”
– ”Få diagnos i vuxen ålder är ju helt meningslöst! Då har man ju redan passerat skolan, det är kört. Man är ju ändå den man är, man kan ju inte bli någon annan! Och vadå, så gör ju jag med!”
– ”Intelligenstest det är ju helt värdelöst. Jag känner flera som fått högt på IQ-test och de är ju helt dumma i huvet! Klarar ingenting!”
– ”Vadå, vad är det egentligen som tar så mycket tid då? Med barnen? Vi ser knappt våra ungar!”
– ”Skolan behöver man inte oroa sig för, man har rätt att få det stöd man behöver. Det funkar mycket bättre nu än för några år sen! Det är ingen fara, det är lag på det!”
– ”Jag tror i alla fall, att det blir såna här diagnoser när två personer som inte passar ihop får barn. Passar man inte ihop, så blir det ju som det blir.”

Och så finalen..
– ”Ja men kanske ni bara måste acceptera att det är som det är med lilleman? Att det inte går att göra något åt? Ja menar, ska ni sköta skolan åt ungarna också sen? Lägg tiden på myset istället.”

Det finns mer, tro det eller ej. Budskapet var väldigt tydligt; har man diagnos så är man knäpp och det är inget att göra något åt det. Ge upp, gå vidare. Diagnoser är ett ”fel”, något ”defekt”, något som inte borde ha hänt. Barnen kommer aldrig kunna klara sig själva, acceptera läget. Hur skulle ni reagera om någon helt självklart kastar ur sig allt det här..? Jag gissar att jag inte är den enda som skulle förlora humöret… Det gjorde maken också. Han försökte förklara, sen tog på sig och gick, för att inte göra saken värre. Jag förstår hans reaktion, men undrar samtidigt vad som hade kunnat vara värre..?

Vi ältar detta på var sitt vis, och lär så göra under en period framöver. Vi säger åt varandra att vi ska lägga det bakom oss, att det inte är värt energin, men sen tas det ändå upp av någon igen eftersom vi inte lyckas släppa det riktigt. Det gnager i huvudet, i hjärtat, medvetandegör så otroligt om den där fighten som väntar utanför hemmets trygga väggar. Det stjäl mängder av energi, lämnar oss blödande och vansinnigt arga – kränkta. Jag tar ställning. Det här kommer påverka allt i framtiden. Jag gör mitt bästa för att låta det rinna av mig, eftersom jag vet att det inte är värt fighten. Människor som varken kan eller vill förstå, har jag ingen plats för. Människor som redan har bestämt sig och som beter sig på det viset, kommer ändå inte att lyssna på mig. Inget intresse. Från sådana människor ämnar jag skydda mina barn så gott jag kan, så länge jag kan.

Det finns inget fel, inget defekt över min familj. Här finns kärlek, glädje, förståelse, fantastiska styrkor – och ett annorlunda sätt att fungera. Vad är det som tar tid? Allt! Men tiden med mina barn önskar jag inte bort för något i världen, de är värda allt många gånger om. Jag har ingen önskan om att slippa träffa dem, jag är så knäpp att jag vill umgås med mina barn. Är det stökigt att aldrig kunna vara borta? Visst, helt klart. Men det innebär inte att jag i hemlighet drömmar om att livet var annorlunda. Vad jag önskar att jag kunde slippa, eliminera, förinta, är fördomarna. Jag önskar jag slapp alla kränkande uttalanden, alla föraktande blickar, alla meningslösa råd, all okunskap. Jag önskar att kärlek och förståelse styrde människors handlingar, istället för rädsla och egoism. Jag önskar att fler brydde sig om att se förbi den polerade ytan, såg vad som finns där inuti.