Fredag eftermiddag – nu är det helg!

Idag när jag hämtade stumpan från skolan (fritids), så berättade hennes assistent att de i morse hade ”arrangerat” ett av de träningstillfällen vi talat om för att utmana hennes mutismproblematik lite. Det handlar om att leka ”fritt” med känd/trygg person i ett rum med öppen dörr, då det är känt att en annan – bekant men långt ifrån ”trygg” – person sitter utanför den öppna dörren och jobbar. Det hade gått riktigt bra! De hade lekt affär, jobbat både med kommunikation och lite vardagsmatematik och stumpan hade pratat på ganska ”som vanligt”. Alltså så som hon gör när hon är lugn och trygg. Den ”icke trygga personen” som satt utanför dörren var idag hennes lärare, som på fredagar har andra arbetsuppgifter och ibland förlägger sin administrativa tid till lokalerna där stumpan jobbar – bara för att ”jobba in sig i hennes närhet”.

Läraren hade lyssnat, sen spontant och förvånat kommenterat ”men vad hon pratar..!” För mig är det både ett glatt och sorgset ögonblick. Glatt eftersom det gått så pass bra, och för att läraren för första gången fick höra hur hon kommunicerar när hon mår bra. Sorgset, för att det just var första gången som läraren fick höra henne tala egentligen över huvud taget och det faktiskt strax är februari månad. Tala på allvar i alla fall. Tidigare har hon hört enskilda, viskande ord, och så har hon hört henne läsa. Live har läsandet varit viskande och lite osäkert, men hon har hört några inspelningar i alla fall. Idag var första gången som hon fått chansen att höra henne ”bara prata”. Jag var inte där så jag kan inte säga säkert att hon där pratar såsom hon gör hemma. Kanske finns det en nyansskillnad..? Men jag tror att hon talar rätt fritt med assistenten, och enligt assistenten hade hon varit avslappnad och engagerad så jag får anta att det pratats en hel del.

Jag antar att läraren för första gången fick höra hur hennes språkstörning ter sig. Hur meningarna varierar mellan att vara helt och fullt korrekta till att ha ganska knagglig meningsbyggnad när hon försöker bryta ny mark. Men jag tänker också att hon förhoppningsvis fick höra en tjej som är spontan och engagerad, förstår ganska bra och som är följsam i samtalet. En tjej som verkligen jobbar på att göra sig förstådd, som förtydligar när hon behöver. En tjej som kan mycket, men som får kämpa med uppmärksamhet, språkkunskap och kommunikation. Jag hoppas att det gav läraren både kunskap och känsla – kunskap om vad selektiv mutism faktiskt är och en känsla för hur delikat balansgången är mellan att dottern hanterar situationer, mår bra och kan prestera, och att hon istället fastnar helt i ångestträsket där orden vare sig kommer in eller ut. Jag hoppas också att hon förstår hur få förunnat det är att få höra min fantastiska dotter tala ur hjärtat. Det är inget som ”bara händer”, åtminstone nästan aldrig. Det ligger mycket arbete, förberedelser och acceptans bakom.

Sen berättade assistenten också om att de hade räknat, läst och åkt skidor. Den sammanfattningen handlade mycket om hur otroligt mycket det märks att stumpans balans nu är så otroligt mycket bättre. Att hon är stadig, tål utmaningar på ett annat sätt och utmanar sig själv. Att hennes vestibulära funktion verkligen låter henne bygga kunskap nu, ger henne en kärna att navigera ifrån. Visst har vi en bit kvar, framför allt kopplat till den fjärde dimensionen – tid – men nu rullar det verkligen på riktigt bra. Det ger en fantastisk känsla att få höra att skolan ser precis samma utveckling som vi ser här hemma. Hur liten, desorienterad, rädd och överbelastad, mer och mer blir stor, välorienterad/fokuserad, lugn – någon som själv kan säga ifrån när det blir för mycket. En god sensomotorisk mognad förändrar världen.