Hur länge är det ok..?

Jag har funderat mycket de här sista veckorna, över terminen som nu snart går mot sitt slut. Jag har haft möten om åtgärdsprogram för alla barn, och dessa väcker ju funderingar. Alla barn, har ju var sin assistent i skolan. De har ett ”eget rum” att gå undan och arbeta i, Lilleman har hela sina dagar i en lugn avdelning på skolan dit klasskompisar nu kommer för att arbeta. Upplägget, har jag insett är oerhört vanligt över landet, och det är ett av alla sätt att hantera ”annorlundaskapet” som sannerligen har sina för- och nackdelar… Jag har ju nyligen sjungit skolans lov, så det här inlägget kanske känns oväntat..? Men att det nu börjar funka riktigt bra för Stumpan, halvvägs igenom årskurs tre, säger ju inget om hur det funkar för de yngre barnen…

När Stumpan började i fsk-klass, så höll hon på att krascha totalt. Det har jag berättat om vid flera tillfällen här i bloggen. Lösningen då blev att hon helt enkelt inte deltog nästan alls i lektionerna med klassen, utan hade helt enskild undervisning. Det var vad som behövdes för att hon skulle få den miljö hon kunde hantera, den trygghet och struktur som hon behövde, och den specialanpassning av pedagogiken som krävdes. Lärandet, blev assistenten liksom ansvarig för eftersom samarbetat mellan pedagogerna i fsk-klass och assistenten inte fungerade. Pedagogerna hade inte alls den kunskap de behövde ha, och de gjorde väldigt klart att de delade upp klassen i ”deras barn” – och Stumpan, helt vid sidan om.

När Stumpan började i första klass, så träffade hon nästan inte sin klasslärare under hela första året eftersom tjejen fortfarande inte förmådde sitta med i klassrummet. Hon hade korta träffar med några kamrater, en gång per dag, i övrigt jobbade hon själv. Det tog en hel termin innan lärare och assistent inför utvecklingssamtalet insåg att de inte kunde bedömda Stumpans kunskaper eftersom planeringen inte varit sådan att hon ens fått chans att göra allt. I andra klass gick det framåt! Läraren blev mer delaktig i planeringen och Stumpan började kunna vara med mer i klassrummet – en förutsättning för att det skulle kunna fungera liksom. Nu vårterminen i trean kommer hon vara med klassen fullt ut på alla lektioner förutom svenska och matte. Hon ÄR med delvis där också, i svenska ffa, men hon har också behovet att gå undan och jobba ostört ibland. Vi har kommit igång med planeringen (både vi alla runt henne, och lärare/assistent), och arbetet flyter på. Just därför är jag så livrädd inför lärarbyte nu mellan trean och fyran – allt vi har arbetat fram kommer krascha om läraren inte fortsätter med klassen. Det tar sån TID att lära sig, hitta formerna. Vi är ännu inte framme, arbetet med åtgärdsprogrammet tex är på g men ännu inte där det bör vara tex. På uppföljningen visade det sig att vissa saker fallit i glömska, andra saker hade gjorts men inte till fullo, och de sätt som vi skulle utvärdera på gick inte att använda eftersom det inte fanns material. Inga katastrofer alls eftersom jag vet att de verkligen försöker. Men om ett åtgärdsprogram ska fungera, så måste det ju vara ett levande dokument – något som finns med och påverkar arbetet dagligen. Annars är det verkligen bara onödig administration. Eller hur..?

Nu har jag ju fått upp två andra barn i skolan. Myset går ett år för tidigt i förskoleklass nu, och det kändes alltför bekant när vi hade åtgärdsmöte nu i veckan. Kunskapen är begränsad, och pedagogen svarade på frågan om sin titel/roll väldigt svävande att ”hennes roll ju är väldigt svårdefinierad i det här fallet, att hon kanske kunde benämnas mentor men att ansvaret för Myset ligger hos assistenten”. Jag blev helt stum, och ingen annan på mötet protesterade vilket gjorde mig ännu mer perplex. Skolan har fått massivt med information inför skolstart, jag finns konstant tillgänglig för frågor, och ändå har de gått en hel termin utan att ens ha provat anpassning i klassrummet.. Jag har i min enfald trott att det funkat bra eftersom det är vad jag hört, men på direkta frågor om hur hon fungerar/agerar i klassrummet så kunde jag direkt avgöra att skolan under en hel termin har förstärkt hennes mutismproblematik. Hon talar i stort sett inte alls i klassen! Vågar där inte tilltala sina kompisar ens, pratar bara i väldigt väl förberedda och kontrollerade situationer då de jobbar med något hon är jättemotiverad till – och då ganska tyst och mycket kort. De har ett grupprum i direkt anslutning till klassrummet, men trots att det står där helt oanvänt har ingen tänkt tanken att prova att sätta henne med några kompisar i en lugnare miljö. Helt ärligt, så kan jag inte förstå det.. Både vi och hab har pushat för vikten av ”mutism-anpassning” ända sedan hon var liten – och framför allt sedan hon började i förskolan/skolan. Ändå blir det så här.. Chockad sa jag direkt att de får sluta med detta och prova en lugnare miljö där hon har möjlighet att höra vad människor säger, och vågar prata. Det testades dagen efter, och funkade perfekt… Vi pratade en hel del om hennes enorma behov av struktur, hur viktigt det är med förberedelser både utifrån hennes språkproblematik och utifrån hennes autism. Alla nickar instämmande, men när jag påtalade att det då måste finnas tid till förberedelser och samtal så att scheman stämmer – och att de får chans att följa läroplanen även i det lilla rummet – så sa pedagogen bara ”ja men den tiden har jag inte”.. Punkt. Sedan är det ingen diskussion om det, alls. En ytterligare faktor att förvånas över, är att specialläraren inte tycktes se ett behov av specifik språkträning alls ännu. Detta trots att tjejen både har stora svårigheter med auditiv perception, har vissa fonologiska problem rent expressivt, och HAR en expressiv språkstörningsdiagnos utöver autismen. Om det inte är dags att börja träna extra/specifikt på språket i förskoleklass, så undrar jag när det är dags..?? Ffa då med tanke på att Myset inte klarar att ta in undervisningen i klassrummet…

I Lillemans fall då? Han som ännu inte kan delta i klassrummet alls, och som faktiskt inte heller är välkommen dit eftersom läraren inser att det kaos som är där inte alls skulle funka för honom. Jag och elevassistenten, som är helt ny på detta område, har kämpat hela terminen för att hitta en fungerande struktur. Förberedelser, insyn i undervisningen, direktiv, anpassning, chans till samvaro. Lilleman har vid alla tillfällen då han fått frågan, förklarat att han känner sig helt utanför och att han inte vill något hellre än att få ”vara med”. Ändå har det tagit tills nu egentligen innan vi fått ordentlig snurr på det här med att klasskamrater kommer in och jobbar med honom. Läraren, har varit så upptagen med klassen att hon inte ens har haft tid att besöka honom under lektionstid – alls – förrän i förra veckan. Läraren är trevlig, duktig, det är inte det, men strukturen för det här finns verkligen inte alls. När kompisar ska komma och jobba, enligt plan, så kommer de ibland inte förrän 20 minuter in i en 60-minuterslektion. De 20 minuterna sitter Lilleman rastlöst och väntar. Vissa lektioner kommer ingen alls, om inte assistenten går och frågar om något har missats. I Lillemans fall FINNS planeringstid, jag/assistent/lärare sitter en timme/v ungefär och sedan sitter assistent och lärare tillsammans vid ytterligare ett tillfälle. Ändå har ju Lilleman inte tillgång till den undervisning som han har rätt till, så i detalj planeras det inte. Ni vet, vi måste ju förbi vad som ska göras och med vem.. Vi måste också veta HUR det är tänkt att eleverna ska jobba, vad tanken bakom är, vilka förmågor som tränas och vilka de viktiga momenten är. Där är vi aldrig liksom. Inte i närheten.

Idag blev det lite extra tydligt.. Vi satt och planerade ett moment där barnen ska göra ett ”titt-skåp” med sagotema. Vi funderade på vilken saga som skulle passa, och började sedan prata om vilken kompis som kan komma och jobba med Lilleman då. I det samtalet visar det sig att läraren vill att två barn kommer över, fastän vi testat detta och vet att det inte funkar bra (Lilleman får svårt att sortera vad som sägs, blir stressad av stimulin). Framför allt inte i så pass ”yviga” moment som skapande, där man också ställer stora krav på planering och motorik. När vi försökte förklara det, så framkom att barnen ju ska redovisa sen och då är det inte lämpligt att någon arbetat ensam med Lilleman – eftersom det barnet då får redovisa själv inför klassen sen = stor press. Eftersom vi inte hört något alls om redovisning innan, så sa jag att Lilleman garanterat vill vara med på ett hörn även där om han varit med och skapat. Jag föreslog att barnen då redovisade inne hos oss, och att vi då filmade detta – och att det kunde spelas upp i klassrummet inför resten. Båda grabbarna som är aktuella för detta skulle nog gilla det.. =) En så kort stund kanske Lilleman också hade kunnat komma och titta i klassrummet, jag är säker på att han hade gillat att se sin redovisning där =). Men då kontrar läraren med att det ju också är en samarbetsuppgift det handlar om.. Det handlar om diskussion barnen emellan om vad de vill skapa, hur de ska göra det och varför. Är det en bra idé att tänka så som de har gjort, och varför har de valt att presentera uppgiften på det sätt som de har..? Samarbete i fokus liksom, något läraren naturligtvis bedömer. Jag blev liksom paff, och sa frågande att det väl är samarbete barnen emellan inne hos oss också..? Även om Lilleman inte talar, så kommunicerar han och han har inga problem alls med att uttrycka sin åsikt. Att samarbeta är naturligtvis något som är extremt viktigt även för honom att träna på och ett moment som absolut ska ingå i hans undervisning likväl som i de andra barnens…! Om barnen får förbereda sin redovisning, kan han också skriva ner vad han vill säga och använda en av kommunikationsapparna för att förmedla detta till de andra. Jag förstår ärligt talar inte problemet – men det blev för mig väldigt tydligt att Lilleman ligger ”vid sidan om” de andra barnen och inte bedöms på samma sätt. Han får inte tillgång till samma planering, han får inte tillgång till de kunskaper han har rätt till, han får inte tillgång till sin lärare, han bedöms inte på samma sätt och de uppgifter han gör följs inte alls upp på samma sätt. Han skulle kunna sitta och pilla sig i naveln stora delar av veckan utan att någon utanför våra väggar skulle bry sig.. Vi har inväntat utvecklingssamtalet, och tänkt att detta kanske kommer upp då – att Lillemans lärare liksom Stumpans lärare då blir medveten om hur dåligt insatt hon är i hur det går för honom. Men hade jag nu inte efterfråga utvecklingssamtal så hade vi nog inte kallats till det heller.. =/ Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera detta.

Jag vet att lärarna har dåligt med tid. Jag förstår att deras situation är ganska omänsklig, att de inte alls får förutsättningarna för att sköta sitt jobb på ett bra sätt – och att ha ett barn i klassen som inte kan delta i den undervisning där man har sitt fokus är naturligtvis inte lätt. Vi har bra lärare som försöker så gott de kan. MEN; alla barn har rätt till utbildning! Läraren kan inte på något vis komma undan utbildningsansvaret, läraren har hela vägen ansvaret för att alla elever får tillgång till undervisningen. Om det verkligen inte spelar någon roll att 99% av undervisningen sker av en helt outbildad person, som inte har någon koll på läroplanen och som inte alls vet vad som bör tas upp på lektionerna, då kan man ju inte annat än undra vad man ska med lärare till..? Jag vet, sannerligen, att det finns många duktiga assistenter. Jag vet också att det finns ännu fler duktiga lärare! MEN, det finns verkligen ingen struktur i dagens skola för att möta behoven hos barn i behov av särskilt stöd. Barn i behov av särskilt stöd är en liten grupp i förhållande till ”resten”, och kommer därför långt ner på prioriteringen. Man gör så gott man kan, och jag är glad att mina barn slipper må dåligt i skolan – väldigt glad! Det är säkert så att barn i behov av särskilt stöd många gånger ”tar mer av lärarens tid” än ett enskilt av de andra barnen, men grejen är att när kunskapen är undermålig, anpassningen saknas, och organisationen enbart försvårar – då når det inte fram. I Lillemans fall är det mycket troligt att han aldrig kommer kunna sitta och jobba i ett klassrum med 20 andra elever. Innebär det då att han aldrig kommer få tillgång till lärarledda lektioner..? Det är inte rätt någonstans, oavsett hur välmenande personer han har runt omkring sig.

Vad gör man..?