IBT OCH SENSOMOTORISK ANPASSNING DEL 2 – UPPMÄRKSAMHET

IBTNov 11 20130 Comment

Vad som är ett stort problem med IBT, är att den som sagt inte tar hänsyn till den sensomotoriska mognaden hos barnet. De områden som initialt tränas när man startar upp med ett litet barn, är uppmärksamhet, imitation, språkförståelse, språklig uttrycksförmåga, förskoleuppgifter, och ADL-förmåga. Är barnet något äldre och har lite högre funktionsnivå, läggs träning av social interaktion till. Har barnet en svår sensomotorisk problematik, kommer tillvägagångssättet att medföra långt fler problem än bara att rent kognitivt och språkligt förstå uppgifterna.

Uppmärksamhetsövningar, har vi absolut ”tummat lite på”. Vi har själva valt att aldrig tvinga fram ögonkontakt, mer än att vi försöker jobba för att man kort tittar upp på personen man vill något – helt enkelt eftersom detta är så grundläggande i kommunikationen och många faktiskt inte skulle uppmärksamma dem utan denna strategi. Mer än detta korta ögonkast vill vi aldrig kräva, resten får de styra själva. Lilleman berättade redan för länge sedan att han fick ”ont i magen” av ögonkontakt såvida han inte själv spontant valde den, och det väger tungt för mig. Jag vill aldrig medvetet vara orsak till att mitt barn mår dåligt. Så sent som häromdagen, när jag frågade honom om hans obehagskänsla vid ögonkontakt delvis kan komma av hans oförmåga att fixera blicken, så förklarade han så här:
”att det är jobbigt att titta i ögonen beror på att det känns som att du tittar in rakt i själen på mig då”.

Vi samtalade lite om hur olika vi är; att jag upplever samma sak men på ett positivt sätt medan det för honom är jobbigt – i alla fall än så länge. Att jag också känner den där otroligt intima känslan vid ögonkontakt, men att jag verkligen njuter av att ”dela själ” med honom på det viset. Det är ju alldeles tydligt att vi reagera olika, av olika anledningar, och det är ju viktigt att komma ihåg att jag heller inte upplever det obehagligt att titta någon annan i ögonen medan mina barn kan göra det. Om de inte ens är redo att dela sin själ med mig mer än korta självvalda stunder, så tänker jag inte kräva att de ska dela den med någon annan heller. Det är för dem en så privat sak, att det för mig är självklart att de måste besluta själv. Jag betonar också ofta till dem att jag aldrig vill att de ska må dåligt av att titta på mig, utan att det är deras sak att välja när han vill.

I vardagen, försöker jag istället satsa på att skapa så många tillfällen som möjligt då barnen faktiskt själva väljer att möta min blick. Så länge allt är kravlöst, roligt, så är det inte så att de notoriskt undviker ögonkontakt utan de kan själv absolut söka den. Min uppgift blir därför att skapa en tillvaro som är så positiv, och en samvaro som är så rolig, att barnen själva söker min blick. Såna tips som att hålla saker framför ögonen när jag lämnar över dem (japp, taget av son-rise) använder jag mig faktiskt också av – lite med samma tanke som att de behöver kunna titta upp när de vill något. Jag kan också försöka ”exemplifiera” hur det skulle vara om den de sökte kontakt med var någon annan än jag – alltså helt enkelt inte vara så fantastiskt följsam utan jag gör det lite svårare för dem. Till sist; värt att komma ihåg är också att om du har ett barn som flackar mycket med blicken och som har en del problematik motoriskt – eller som du tolkar har svårigheter med den visuella perceptionen – så kan faktiskt fixerande av blicken vara en oerhört svår övning. Jag tror inte att det är en tillfällighet att sonen tex haft lättare för att engagera sig och titta på mig när jag tecknat till sångerna, än när jag låtit bli… Läs mer om varför det är svårt i det här inlägget, om du missat det. (Var också uppmärksam på alla tecken på udda-heter i den visuella perceptionen – det kan verkligen ställa till det och går ju att träna det med..!)

Vad gäller övningen ”händer still” som är en ganska populär övning, framför allt när det gäller barn med impulsivitetsproblematik, så japp – vi har provat. Vi har inte lyckats, men vi har i omgångar provat. Visst är det bra om barnet KAN sitta stilla och låta materialet vara, men betänk att vissa barn måste röra på sig hela tiden för att faktiskt känna var de har sin kropp. Att bara vara stilla kan vara väldigt ångestframkallande, och det gynnar inte direkt inlärningen… Vi försökte istället att lägga extra krut på att göra det roligt sätt och jobba med bra förstärkning! Prova övningen om ni känner ett behov av det, men ha gärna med er det i tanken; det behöver inte handla om bristande motivation eller om en bristande förmåga att förstå eller att vilja följa instruktion. Det kan faktiskt också handla om något som barnet själv inte kan styra över, något väldigt grundläggande. Att sitta helt stilla och vänta kan vara en helt övermäktig övning, och det blir inte ok ur teorigrunden heller om man kräver något av barnet som barnet inte lyckas med.

Kom! Det är en övning som vi jobbat mycket med i perioder, och som vi ändå fortfarande behöver jobba mer med… Här vet jag inte om jag behöver tillägga så mycket, för det faktum att övningen kan bli påtagligt svårare i annan miljö och med annan stimuli det brukar vara uppenbart. För oss har det blivit påtagligt att både auditiv och visuell perception stökar till det när avstånd ökar och miljön blir mer utmanande. Problem med figur/bakgrund både auditivt och visuellt kan förorsaka stora svårigheter, men det är ändå bara ett exempel på svårigheter som kan ställa till det. Läs på om auditiv och visuell perception, och inte minst om vestibulära funktionen, innan du ställer för höga krav på barnet eller blir frustrerad över att det inte funkar när du höjer svårighetsgraden… ! Våra barn har tex väldigt svårt för att urskilja min röst och mina ord från andra sidan rummet, om andra personer talar samtidigt – eller om det är andra ljudkällor där. Då blir allt en gröt. Att lokalisera är inte heller alltid enkelt.

Själva stegringen av övningen kan alltså bli väldigt svår, inte för att motivationen brister utan för att de perceptuella förutsättningarna inte finns – barnet kanske varken ser eller hör trots att grundläggande förutsättningar för att se och höra finns. Det är väldigt lätt att feltolka, om man tex har ett barn som aldrig ”håller koll” på sin förälder och som gränslöst tycks söka sig till vem som helst för att bli upplockat. Men barnet kanske faktiskt inte alls ser, kanske inte alls kan orientera sig, och tvingas desperat försöka använda en strategi som brukar kunna fungera när hen är rädd – dra i någon och bli upplyft… Eller så vandrar barnet bara iväg, kan inte hindra sig självt. Det kan tyckas frustrerande att de aldrig vill stanna på samma ställe, aldrig väntar in, bara ”ger sig av”. Men barnet kanske inte har en tillräcklig vestibulär funktion för att alls kunna känna var hen är och var andra sen befinner sig i förhållande till det. Kanske inte alls kan orientera sig.

Allt är inte vad det ser ut att vara…