IBT OCH SENSOMOTORISK ANPASSNING DEL 4 – SPRÅKFÖRSTÅELSE

IBTNov 12 20130 Comment

När det gäller språkövningar, så är mina två huvudsakliga tips om man misstänker att barnet har stora sensomotoriska svårigheter dessa;

- bedöm förståelsen mycket utifrån hur väl barnet klarar matchningsövningar (ge mig/peka på ställer enormt mycket högre krav på sensomotoriken), och

– släpp lite på kraven om hur ”exakt” svaret skall ges!

Hade vi hållit stenhårt fast vid det vi lärt oss – att svaret ska vara ”exakt” (för att få tydligheten) och att om barnet lägger fel (vilket egentligen inte ens ska kunna hända) så ska man börja om och hellre prompta det rätta svaret – så hade vi i många fall inte kommit någon vart alls… Jag säger inte att IBT-tekniken är fel – tydlighet är alltid bra – men man bör åtminstone tillåta sig att testa andra vägar om det inte tycks fungera (om barnet inte klarar övningarna). Ett barn med stor sensomotorisk problematik kan ha mycket svårt att koordinera rörelsen och styra armen. Att kunna ”svara” innebär också att barnet utöver att styra kroppen måste kunna integrera all inre input (från vestibularis och det proprioceptiva sinnet ffa men även det taktila sinnet) med yttre input (syn- och hörselintryck). Allt eftersom vi såg att många saker inte fungerade, ”trotsade” vi normen och jobbade in en tydlighet i att barnet ”inte hade svarat klart” förrän matchningskortet verkligen var släppt och barnet tycktes nöjt. Den tiden behövdes för att sortera intrycken; ta kortet, föra fram armen, kolla mot en bild, korrigera, kolla mot en annan, lägga ner och släppa. Allt eftersom sensomotoriken förbättras, ökar kraven.

Samma gällde när vi tränade ”ge mig”, där fel kort kunde plockas upp många gånger och sedan bytas ut innan rätt svar kom. Extrem-exemplet på det var när jag skrev ut kort på de allra flesta kroppsdelarna och la i en stor hög på bordet, för att sen ge instruktionen ”ge mig den som man stampar med” tex. Minst 10 olika kort kunde plockas upp, tittas på och läggas tillbaka, innan rätt svar till slut lämnades över ”fot” till mig. Jag säger inte att alla barn fungerar så här, det här var just det här barnets sensomotoriska profil, och grejen är att lyckas klura ut hur Ditt barn fungerar. Vad som fungerar och vad som är svårt. En tydlig strategi behöver man jobba fram, men tänk själv hur frustrerande det måste vara att veta rätt svar, men sen bli avbruten hela tiden för att ögon och hand/arm inte vill samarbeta och leda dig fram till rätt kort..!

Den här svårigheten att vara exakt, gör också ”peka på” till en betydligt svårare uppgift än ”ge mig” – ”peka på” kan du inte korrigera utan när du satt ner fingret första gången är svaret givet. Jisses vad vi jobbade med att kunna peka ut en av två, en av tre, en del av en sammansatt bild, saker och personer i omgivningen – till ingen nytta. Bra länge trodde vi att problemet låg i att tolka bilderna (det är ju vad man ofta får höra), men här fanns inga problem alls – ”jag kan bara inte se och styra armen samtidigt”. Har barnet svårt med sin sensomotorik, är ”peka på” över huvud taget en jättesvår övning – skjut upp den! Man kan med andra ord testa att minska den sensomotoriska faktorn, och se vilken effekt det får!

Det där med att peka ut kroppsdelar var verkligen en ”eye-opener” för oss till slut. Det var så otroligt svårt! Hade vi inte gått vår egen väg, hade vi inte kommit någon vart. Det gör mig väldigt ledsen att tänka på hur många gånger vi utan att förstå eller menat det, agerat väldigt ”nedlåtande” genom att fortsätta förenkla, förtydliga, traggla sånt som var helt självklart men som inte kunde förmedlas till oss. Ändå har vi gått utanför ramen otroligt många gånger, bara för att vi själva känt att detta inte fungera. Vi har försökt anpassa, hitta nya vägar, försökt förklara för teamet hur ”det är något vi missar”.

Sitter Du i samma sits, så våga prova annat..! Testa svårare matchningsövningar, se hur barnet klarar det. Testa sånt som matchning med endast två-val tex; om barnet mer eller mindre ALLTID har rätt på matchning av två-val så kan man kullkasta teorin om att det handlar om slumpen. Då bör man fråga sig varför det inte fungerar med fler val, varför det inte fungerar med andra övningar. Kanske det inte alls är en kognitiv fråga, utan faktiskt en sensomotorisk sådan… Fråga dig själv om hen ser, hör, kan styra sin kropp. Fungerar barnet i sin vardag; är nyfiket, letar fram saker, använder saker, hittar väl..? Försök ha det med dig, att det faktiskt kan vara annat som påverkar.

Såsom jag nämnt tidigare, vill jag också återigen slå ett slag för inställningen att testa något i max två veckor – och sedan utvärdera. Planering för träning ska vara väl förberedd, och om den inte visar på något resultat alls inom en tvåveckorsperiod – då är det helt enkelt inte rätt sätt att jobba. Ett annat tips för att försöka utröna om sensomotoriken är en faktor eller inte, är att tillföra mer av sensomotorik-faktorn till övningen! Istället för att sitta på en stol vid bordet och lägga lika, lyft ut övningen i rummet! ”Lägg lika” går att jobba med på väldigt många sätt, under lång tid. Vi har jobbat en hel del med att lägga lika i märkta hinkar, som successivt placerats ut svårare och svårare i rummet. Om balans, motorisk planering och visuell perception inte är ett problem, då bör det inte vara svårare för barnet att matcha på distans trots att hinkarna placeras en bit ut i rummet.

Ska se om jag hittar vår lilla exempelordning på alla olika sätt man kan träna att matcha efter färg… i så fall lägger jag ut den här senare. I vårt fall anpassade vi IBT:n ganska mycket under lång tid efter den här tanken, och det hjälpte mycket – men det är ändå framför allt kanske ett diagnostiskt verktyg. Finns det en sensomotorisk omognad, är det betydligt bättre investerad tid att faktiskt jobba med sensomotoriken – och få förbättringen direkt på alla områden istället för att träna varje liten del av övningarna för sig. IBT kan man använda helt klart, men anpassar man inte utifrån den sensomotoriska problematiken så är risken totalt överhängande att man tränar på helt fel saker och bedömer funktionen på felaktiga grunder.

När man har kommit en bit på väg, kan detta med matchning på distans vara ett mycket bra sätt att träna lite ”sensory integration” i IBT:n. Kombinera övningar helt enkelt; ställ en hink på en hylla så högt att barnet måste hämta en stol för att nå dit, ställ en hink under något så barnet måste krypa eller åla för att nå dit, ställ en hink ganska långt bort för att träna den visuella sökstrategin. Testa att ge barnet flera klossar/bilder samtidigt i handen och se hur barnet ”sorterar” och planerar för att effektivisera sitt agerande! Att helt enkelt se hur barnet beter sig om det får sortera stående kan också vara intressant – går det lugnt och bra eller blir barnet rastlöst och ”slarvigt”..?

Så oerhört mycket av det vi använder som grund för bedömning, förutsätter att sensomotoriken fungerar ok. Även om vissa också erkänner detta, så spelar det inte så stor roll eftersom de inte tror att sensomotoriken kan tränas – evidensen är otillräcklig. Det innebär att det faktiskt är upp till föräldrarna att söka svar på de här frågorna, om man känner sig osäker på huruvida bedömningen är korrekt. Förhoppningsvis kan jag med de här inläggen väcka lite nya tankar i alla fall!