IBT och sensomotorisk anpassning

IBTNov 11 20130 Comment

Vi påbörjade, såsom jag berättade här, IBT redan innan diagnoserna var klara och presenterade för oss. Stumpan har nu avslutat sin IBT-period på två år, men vi fortsätter delvis efter konceptet. Lilleman beviljades ett tredje år eftersom han var så liten när han började, men ganska tidigt under våren så avslutade vi faktiskt IBT:n för honom då det inte längre kändes meningsfullt. Myset, träffar nu teamet varannan vecka för sin träning – och känslan för IBT är lite delad vid det här laget. IBT, TBA, ABA, EIBI eller vad man nu väljer att kalla det, har för mig en delvis mycket bra teorigrund – men den ställer också höga krav på utövaren. Dessutom tycker jag att det finns betydligt bättre sätt att träna vissa delar.

Vad jag gillar med IBT är detta;

– tanken om att bryta ner allt i små delar, börja lätt och successivt öka kraven så att barnet alltid får lyckas,

– tanken att jobba med rolig förstärkning som belöning för barnets försök,

– tydligheten i träningen som kommer av IBT:n, vissheten hos barnen om att vi aldrig kräver mer än vad de klarar och att vi alltid ser till att det lönar sig att försöka (det har hjälpt dem över många svåra trappsteg, bland annat har det blivit lättare att motivera till de ibland mycket svåra sensomotoriska övningarna på det sättet eftersom de verkligen litar på oss helt enkelt), och

- tydligheten i ”skolsituationen” som vi åstadkommit med hjälp av teckenekonomin – jag gillar den inte i vardagssituationer men i lektionssituation tycker jag att den har ett värde i och med tydligheten.

Jag gör ingen hemlighet av att jag dock många, många gånger heller föredrar Denvermetoden före den mer ”klassiska beteendeterapi” som erbjuds i Sverige idag. I Denvermetoden är upplägget fortfarande strukturerat och tydligt anpassat, men teorin är tydligt framtagen för barn och man väljer att utgå från barnets eget initiativ – barnets motivation. Övningarna är inte lika ”konstgjorda” utan man tränar i mer reella situationer, med fokus på flera saker samtidigt. Det är helt enkelt ett mycket mer naturligt sätt att träna.
Att IBT just är så ”styrande” är helt klart en av de största svagheterna då barn med autism ofta verkligen behöver jobba på sin initiativförmåga, framför allt barnen med större sensomotoriska svårigheter. Att många behöver jobba på sin följsamhet, vet jag heller inte om man nödvändigtvis kommer åt bäst på det här viset – men det funkar bra så länge man gör sitt eget jobb bra. Jag tror helt klart att barn hellre samarbetar om det är roligt, än om kravet blir tydligt. En bra IBT-tränare klarar detta, men många gör det nog inte…

Det finns absolut ett värde i att hitta en form för ”skolinlärningen” (där allt inte alls är så roligt alla gånger), men det blir egentligen ganska konstlat och fel när man väljer att arbeta på det sättet med mycket små barn. Små barn med autism behöver få röra på sig, använda sin kropp, utvecklas – inte sitta stilla på en stol 30 h/v (för att vara lite övertydlig, jag vet att det inte är bara så man jobbar). Att istället plocka IBT:n ”ner på golvet” och in i leken som man tänker i Denvermetoden, jobba med hela kroppen, är en väsentlig förbättring! Barn ska få leka!
Det jag absolut aldrig skulle tolerera, är den form av IBT som jag vid tillfällen stött på där träningen mest kan liknas vid tvång och det faktum att barnet inte alls har roligt är alldeles uppenbart. Om barnet inte vill samarbeta, anser jag att ”felet” ligger hos tränare och i förberedelsen och då ska inte barnet ”straffas” för det. Även om det kanske ”fungerar” så får man där påminna sig om att bara för att det fungerar betyder det inte att det är bra… Respekt för barnet och ödmjukhet inför sin roll som förälder, tror jag är nödvändigt. Jag har några gånger, när vi haft tillfälliga handledare, fått gå in och bestämt avbryta träningen. Handledaren har protesterat lite, påpekar att jag gjort fel, men jag har kort förklarat att mina barn inte mår bra av det bemötandet och att vi inte jobbar på det viset. Hemskt att det ens ska behövas… Här hemma hamnar vi aldrig i de situationerna.

Vi har valt IBT framför allt av två anledningar. Det första och uppenbara, är att det är vad som erbjuds om man vill ha kontinuerligt stöd från habiliteringen. Synd, men så är fallet. Det andra, är faktumet att jag vet att mina barn kommer behöva träna mycket och på många saker för att bli självständiga och klara sig bra. Då många saker för dem är så svåra, tror jag faktiskt att det är väldigt svårt att genomföra utan lite extra beröm och belöning för deras vilja att försöka – det mesta de gör under dagen är ju träning av svåra moment och det kräver väldigt mycket energi. Det är just därför också oerhört viktigt för mig att visa dem att jag stöttar dem genom allt, att jag finns där och lyssnar. Att förstärkningen också så långt som det är möjligt är social i form av lustfylld samvaro och lek (även om gudarna ska veta att vi har jobbat mycket med ätbara förstärkare under våra år… till stor del för att träningen då legat på fel nivå). Jag försöker också att så gott jag kan vid sidan om IBT:n att låta dem veta hur viktiga och bra de är just för att de är de – inte för det som de gör! Här möter jag problem i och med tidsbristen, men jag försöker verkligen genom att ha samtal med dem så ofta jag kan. Risken för att skapa prestationsångest hos barn, tror jag är stor med IBT. Men jag tror också att risken kan minskas en del om vi som föräldrar tar vårt ansvar, och om träningsupplägget är bra.

Jag vet att mina barn redan slåss med känslan av att ”inte duga” i olika sitautioner, och det gör mig ont. Det är oerhört viktigt för mig att förmedla att de aldrig behöver ändra sig för min skulle, att jag älskar dem precis så som de är – men att jag också stöttar dem i de som de själva vill åstadkomma. En balansgång blir ju hur man än gör det, mellan att acceptera den de är och att hjälpa dem att få det liv som jag önskar för dem. Inte ett neurotypiskt liv, men ett så långt som möjligt självständigt liv fyllt av kärlek och glädje.

Något jag inte kommer överens med när det gäller IBT, är leken. Jag kan faktiskt inte komma överens med ”the IBT-way” att lära ut lek.. Lek ska inte komma från manus, från ett rätt/fel-tänk – lek ska komma från leklust och längtan efter samvaro och gemenskap! Nu sitter säkert IBT-förespråkare ute i Sverige och tänker att det inte alls är en motsättning i det här med träning enligt IBT och att ha roligt. Att barn absolut får leka i IBT – och visst är det så att det går. Rent krasst är det dock egentligen inte förrän tränaren är ordentligt kunnig som hen kan använda teorin på det friare sättet.

Min fasta tro, är att när det finns grundläggande förutsättningarna – såsom en tillräcklig sensomotorisk mognad, ett intresse för lek och en jämvikt i relationen – då kommer också leken att ha chans att utvecklas på högre nivå. Men inledningsvis tror jag att lekförmåga ska byggas utifrån var barnet just då befinner sig, för lek ska bara vara roligt! Mer om hur vi jobbat med leken, kommer i ett senare avsnitt. I några kommande inlägg kommer jag också skriva lite om hur vi testat, och om hur vi provat att anpassa IBT:n utifrån den sensomotoriska profilen.

Jag vill avsluta det här inlägget med att förtydliga att det inte finns något bra sätt att kompensera genom strategier, om ett barn har en påtaglig sensomotorisk problematik. Om barnet har problem med att uppfatta sin kropp, att tolka ljud, att tolka det han/hon ser – så tycker jag att man vid sidan om vad man än väljer att göra i övrigt ska testa sensomotorisk träning. Ett barn med stor sensomotorisk problematik, ”tar sig inte ut” på egen hand. De kompensatoriska strategier man kan prova, är aldrig så pass bra att barnet får chans att nå sin fulla potential. Kan man inte styra sin kropp, åtminstone delar av den, så kan man heller inte förmedla till omgivningen vad man kan och förstår. Ett barn med den stora problematiken talar inte, följer inte instruktioner bra, har mycket möjligt lite låg muskeltonus, en hel del stereotypa rörelser, och är en passiv, dålig problemlösare i vardagen. Jag tror de flesta av er förstår att övningar som bygger på att imitera, på att utföra uppgifter efter instruktion, på att sköta de dagliga aktiviteterna inte fungerar särskilt bra.

Så hur vet man om det är en sån här problematik, eller om barnet faktiskt har en begåvningsnedsättning..? Mitt råd till alla är att alltid utgå från att barnet förstår betydligt mer än vad man tror. Jag tror att föräldrars allra viktigaste uppgift, är att tro på sina barn. Jag tror också, att om föräldrarna slutar tro så tror heller ingen annan i de allra flesta fallen…