Kaos, ångest och förebyggande verksamhet

Förra veckan fick vi veta att ett barn på förskolan hade kräkts, bara en eller ett par timmar efter att Myset åkt hem den dagen. Onsdag eftermiddag, så Myset fick vara hemma både torsdag och fredag eftersom vi verkligen är förlamande rädda för att dra på oss nya infektioner innan vi vet något om hur vi kan förebygga de riktigt jobba – och farliga – konsekvenserna. Det kändes ok till en början, men lite jobbigt när Myset sedan vaknade med ont i magen på fredag morgon och inte ens ville äta någon frukost… La sig och vilade på soffan och pratade hela tiden om att hon hade så ont i magen, tills det framåt lunchtid verkade lossna och hon åt rätt ok. Ont i magen igen på eftermiddagen, men på kvällen var hon återigen pigg så vi slappnade av. Lördagen var ju full av glädje och skidåkning, så då mådde vi alla bra. Det enda som vi funderade över, var att Stumpan tycktes ha sovit lite, lite orolig natten till lördag. Vilket var länge sen sist.

Imorse när jag vaknade, kollade jag som vanligt telefonen och det första jag ser är att maken har messat någon timme tidigare; ”Stumpan har kräkts två gånger i natt, hon har haft ont i magen”. Strax efteråt hade han skickat ytterligare ett meddelande; ”Och igen… Fasen…”

Så idag har dagen varit.. annorlunda… Maken och Stumpan sov nästan inget under natten, så de har naturligtvis varit väldigt trötta. Jag har ”stängt in dem” på övervåningen, badat toaletten i klorin och gjort ALLT för att hålla ungarna separerade. Försökt att i förebyggande syfte få i småttingarna så mycket energi som möjligt, lättsmält, och maniskt tvättat deras händer. Jag har tvättat, skickat maken till affären för att köpa mer av det ”som funkar” i matväg, och sprungit upp och ner i trappan för att påminna Stumpan om att äta och dricka. Vätskeersättning med probiotika, näringsdryck, frysta bär toppade med MCT-olja, specialpraliner (olja, kakao, druvsocker), och den mat som hon kunde tänka sig. Och vatten, först teskedsvis och sedan allt mer. So far, so good får man väl säga. Tre täta kräkningar och sedan har det varit lugnt. Ända tills nu ikväll i alla fall, när jag ser att hon är mer orolig igen och andas annorlunda. Kroppsspråket säger illamående, även om munnen säger nej. Jag gissar att maken får en tuff natt igen, och att vår vånda för alla barn kommer att hänga i ett ganska stort antal dagar till… Hur gör man..? Hur gör man när man har barn som inte tycks hantera infektioner, när man egentligen inte vet vad det beror på och bara får gissa sig till hur man ska hantera det..?

Stumpan är ledsen. Både för att hon mår dåligt, och för att hon inte får vara med mig så mycket som hon vill. Visst funkar det jättebra med pappa, men vissa saker gör jag annorlunda och vissa dagar behövs de sakerna mer än vad de gör andra dagar. Som det föll sig, var maken den som tog hand om allt under natten och vi kan alltså inte göra annat än att han fortsätter finnas där. Jag går in korta stunder, pratar med henne och kramar om henne, men jag vågar inte byta med honom. Inte för egen del, det är naturligtvis inget jag hellre skulle göra än att finnas där för henne. Men maken är med all sannolikhet redan smittad, och smittar alltså de andra två om vi byter.

Jag mår skit. Lilleman är rädd. Myset är jätteorolig bara av att allt är ”annorlunda” i huset. Undrar hur jag ska kunna sova inatt. Och det lär dröja flera veckor innan jag känner att jag kan slappna av – bara för att med all säkerhet åka på en ny vända av infektioner från antingen skola eller dagis igen. Nummer ett på att göra-listan för imorgon, är att be om ett recept på näringsdryck. Sen kommer den ändå för sent eftersom den måste beställas, men då kanske den finns tills nästa gång i alla fall. Blä…