Klassresa, anpassning och glädje

Idag är en konstig men härlig dag. Jag sitter och funderar på det som har hänt, och inser att det liksom är svårt att ta in – även fast jag varit med och förberett allt och hört allt recenseras.

Stumpan och hennes klass har idag varit på klassresa. Under ett antal månader har de projekterat och sparat pengar, sålt tidningar och bakverk osv för att för kunna betala för bussresa och inträde på djurparken de skulle besöka. De har filmatiserat, och faktiskt blivit ”rikskändisar” genom en ihopklippt film av alla barnens sketcher om parken.. =) Idag, började dagen tidigare än vanligt då alla barn skulle vara på plats redan 7.45 för avresa senast 8.00, och bara det är ju ett litet äventyr i vår familj. Redan igår kväll förbereddes det med bak och packning, och i morse fortsatte jag med varm choklad och pinnbrödsdeg, rätt frukost, rätt kläder och rätt ordning.. =D Maken var en av alla föräldrar som skulle följa med på resan, om än på litet avstånd, så för honom fick vi också packa. Stumpan, som aldrig åkt buss i hela sitt liv tidigare, fick själv välja hur hon idag ville göra; om hon ville åka buss med hela klassen, assistenten och läraren, samt en hel hög av föräldrar, syskon och andra släktingar som också ville följa med, eller om hon ville åka i lugn och ro i bilen med sin pappa. Om det rådde inga tvivel – hon deklarerade tidigt att hon ville åka buss! Så vi pratade om det, assistenten ritpratade och förklarade, hon fick med sig sin ryggsäck med både ipad och telefon och sina hörlurar. Glatt hoppade hon på, satt lugnt med sin säteskompis tills denna somnade och då riktade hon uppmärksamheten mer utåt mot allt hon såg att de passerade. Kommenterade saker på ett sätt som förvånade flera av oss.

Väl på plats fick alla barn delta i rovdjursskola, vilket var väldigt uppskattat. Sedan blev det lunch och till slut dags för den tre timmar långa vandringen runt parken. Stumpan, låg i täten hela dagen =) men höll sig ordentligt till gruppen och lyssnade uppmärksamt på lärarens alla redogörelser. Hon knäppte kort med sin telefon, letade intresserat efter alla djur och pekade exalterat ut dem för alla andra när hon såg dem.. =) Assistenten hade tydligen hamnat i slutet av gruppen, för att hålla koll på eftersläntrarna. Maken gick med och mest bara njöt av tillfället, av att få se henne delta och så självklart interagera. Han behövde inte agera över huvud taget…

Inte förrän vid slutet av dagen såg han de tydliga tecknen på trötthet. När hennes blick liksom fastnar, när hon försvinner bort lite. Hon blev lite piggare av fikat de fick i sig, men när hon fick frågan om hur hon ville åka hem så sa hon själv direkt att hon nu ville åka med pappa – barnen var så högljudda nu. Det var naturligtvis ingen skillnad i volym, utan det var bara ett resultat av den rejäla tröttheten. Hade det varit en hel dags vistelse inomhus hade det sett lite annorlunda ut, men att få chans att vara så här fysiskt aktiv och röra sig ute där ljuden inte alls besvärar på samma sätt, där ytorna ger en känsla av frihet och där ämnet är ett som ligger henne så varm om hjärtat (djur) så fick det chans att bli en så fantastisk dag..! Det tog ungefär två timmar att åka hem med bilen, och det var precis vad hon behövde då. Att få sitta helt stilla, helt tyst, och bara förlora sig själv i ipaden – det kan vara en lisa för en trött hjärna. När hon kom hem var hon trött, visst, men mest glad. Hon lekte en stund ute med lillasyster och åt en jättemiddag. Hon har faktiskt inte ens gråtit ikväll, vilket annars är något som har legat nära till hands de senaste veckorna på grund av trötthet. Något som ofta brukar komma som en direkt konsekvens av dagar som tagit lite för mycket energi. Idag har hon mest varit nöjd, och hon har visat bilder och berättat om personalen på djurparken, om älgkon och hennes helt nyfödda kalvar, om kungsörnen och kattugglan och alla de andra djuren – och vi har njutit i fulla drag…

För ett och ett halvt år sedan hade en sån här resa aldrig varit aktuell. Alls. För ett år sedan hade det varit ofantligt svårt och krävt mycket stora mängder anpassning. För ett halvår sedan hade det varit en rejäl utmaning, men idag med rätt anpassning så blev det nära nog helt perfekt. Det var tur att vi valde att göra som vi gjorde, eftersom vår gissning att allt fram till hemresan nog skulle funka var helt rätt. Hade hon tvingats åka med i bussen på hemvägen så hade det spårat ur, för den orken hade hon inte haft. På det här viset blev det bara så bra, så himla bra.. =) Min lilla tjej har varit på klassresa…. Fattar ni..? Det är stort.. =)