MITT KAOTISKA LIV – FRÅN LIV TILL KAOS PÅ ETT ÖGONBLICK

Ledsen om allt blir lätt förvirrat nu när jag försöker ”lägga tillbaka” sånt som jag känner är ok att ha kvar i bloggen. Hoppas ni står ut med tidsförvirringen ett tag…

Sitter ensam i köket, pustar ut. Klockan är 22.00, och nyss hemkomna maken gick just upp och la sig. Det är en fin sommarkväll, inte så jättevarm men lugn och solen lägger ikväll ett ofantligt vackert ljus över bygden. Träden lyses upp som av lågt strålkastarljus, och färgerna är lika starkt klara som en vacker höstdag. Jag undrar vad andra människor gör en sån här dag..? En sån här magisk kväll..? Jag undrar hur livet ser ut, där ute i den andra världen…?
Maken åkte på torsdag morgon, för att långt söderöver träffa ett gäng väldigt gamla kompisar. Det är inte alls ofta han åker, men ett par gånger om år kanske. Så under torsdag, fredag och lördag, har jag varit ensam som ansvarig förälder här hemma. Alla ungarna är hemma, har varit så ett tag och det har varit intensivt men fungerat. Planen var initialt att hinna med en del, att vara ute mycket, och att även om det blev stökigt kunna behålla lugnet. Vad som hände..? Jag missade målet, rätt grovt. På torsdag ramlade som jag sa myset och slog huvudet, så hela torsdagen var rätt ångestfylld. Det var en riktigt rejäl smäll, och hon var inte sig själv under kvällen så en lätt hjärnskakning det fick hon nog. Vi åkte aldrig in eftersom hon ändå verkade helt ok, bara trött och med huvudvärk. Egenvård blev istället ”ta det lugnt”. Låter simpelt eller hur..? Det gick hyfsat på torsdagen faktiskt, för då var hon så trött att hon – mitt vildskinn – bara ville vila. Maken hade nyss åkt så barnen var rätt bra i balans. Lillemans assistent var här nästan sex timmar över dagen, och på kvällen kom barnens mormor. När maken åker bort, ställer hon nästan alltid upp som backup eftersom situationen här hemma annars går ut över barnen så hårt. Det är nästan omöjligt att få ordning! Hon sov här också. Tanken var att stumpan skulle ha någon att ty sig till (som är van att sova nära maken annars), men när det kom till kritan totalvägrade hon. Hon ville helst skicka hem mormor, men gick till slut med på att hon sov på annan våning medan hon låg själv i eget rum bredvid vårt sovrum. Vi fick göra en rokad i huset för att ordna sovplatser till alla, och sen vaknade tjejen mitt i natten och jag fick valsa runt ett tag innan jag fick ordning på allt och hon somnade. Bytte säng några gånger, när barnen vaknade. Redan innan jag somnade på kvällen, hade den senaste tidens händelser (tidigare fall med hälta i kombination med stress och oro nu) tagit ut sin rätt och jag hade åkt på ett lagom handikappande ryggskott. Timing kallas det…
Dagen efter var jag därför rejält trött. Dels av smärtan, dels av oron för myset, och dels av sömnbristen. Ungarna däremot, var piggare och det var full fart. Assistenten var här även hon, och mormor kom tillbaka på kvällen igen. Vi tog oss igenom dagen, trots mängder av konflikter, massor av stress, höga skrik, och obefintligt flyt. Sen var det bara den här dagen kvar, och naturligtvis så har stressen hos barnen ökat efter att de vanliga rutinerna nu varit ”off” i flera dagar. Det får konsekvenser, och den stressen i kombination med en påtagligt ökad trötthet både hos mig och mormor – ja det funkar liksom inte.
Jag är helt tom i huvudet egentligen, vet knappt vad jag vill skriva. Jag försöker sortera mina tankar och känslor kring det hela, men det går liksom inte. Det är smärtsamt att bli så medveten om hur känslig tillvaron är, hur lite som behövs för att man totalt ska tappa greppet. Den här helgen har jag varit en dålig autism-mamma, det där förutseendet och den fina pedagogiken som jag annars lyckas hålla ett ok grepp om – den försvann. *poff* Jag är så rakt igenom trött, utpumpad, slutkörd, att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag har ett massivt dåligt samvete för alla gånger under de här dagarna som jag tappat tålamodet, som jag skrikit, eller som jag inte ens orkat protestera. Jag har en sån stark saknad inom mig, en saknad efter mina barn som det känns som att jag inte träffat de här dagarna – vi har trampat på varandra men aldrig mötts. Förstår ni..? Det känns som att jag helt tappat greppet, för så här många dagar utan träning eller medvetna insatser det vet jag inte när jag senast upplevde. Vår vardag är inte så här, vi lyckas större delen av tiden hålla näsan precis ovan vattenytan bara inget alls kommer ivägen och bryter rutinen.
Jag har dåligt samvete mot min mor, som ställer upp så förutsättningslöst när jag desperat behöver henne och som jag sen tackar genom att vara kort i tonen och irriterad mot. I alla fall uppfattar hon det nog så… Det slår bara så hårt, när man helt plötsligt behöver luta sig mot någon som inte alls är tillräckligt insatt. Nån som inte vet var saker finns, nån som inte vet hur vi vanligtvis hanterar alla de miljoner situationer vi dagligen ställs inför, nån som inte vet vilja fighter vi väljer att ta och vilka vi släpper igenom. Nån som inte kan rutinerna, som inte känner barnen tillräckligt, nån som inte kan tolka alla de otroligt finstilta kommunikativa detaljerna i både tal, kroppsspråk och beteende. Nån som inte vet när man håller fast vid det man sagt, och när och varför man ibland ger vika totalt. Nån som inte är van att ständigt ligga steget före, att hela tiden verka för att nyttja hela rymden i huset för att skilja barnen åt och på så sätt minska ljudnivån. Nån som inte vet exakt vad det betyder när barnen blir helt tysta i ett rum, och varför jag då reagerar så helt annorlunda mot om de blir helt tysta i ett annat rum. Nån som inte har den grundläggande kunskapen om vad det betyder när man hör ljudet av ytterdörren på framsidan, ytterdören på baksidan, dörren till skafferiet, dörren till kylen eller frysen, dörren till källaren, dörren till toaletten, kranen på toaletten, kranen i köket, hör ljudet av toaletten som spolas… Nån som inte förstår varför man helt plötsligt mitt i maten rusar upp och iväg, för att man hörde just det där ljudet som just så här många minuter efter maten betyder just den här saken om två av barnen hörs på en annan våning. Nån som gör sitt allra bästa, men som för att fungera som stöd för barnen – på det sätt som de behöver stöd när hon inte längre är ”bara mormor” utan är just stöd i vardagen – behöver lika mycket stöd av mig som barnen. Jag är så tacksam för att hon finns, och jag sörjer att hon känner sig så otillräcklig. Jag sörjer att jag inte orkar mer än jag gör, och jag sörjer att hon troligtvis tycker väldigt synd om mig. Jag sörjer att mormor själv var så slut när hon åkte härifrån att hon inte ens kunde glädjas inför sin stundande semestertrip, jag sörjer att det kommer dröja länge, länge innan maken får åka igen, och jag sörjer att allt sånt här blir så himla jobbigt för ungarna – som tvingas hantera så mycket av det som följer med en sån här händelse.
Jag önskar att någon hade funnits här, nån som kunnat säga ”jag förstår” – och som kunnat säga det trovärdigt. Det är inte det att varje liten grej får mig att slå över, det är heller inte så att mina ungar är de värsta eller att de är extremt jobbiga på något vis – inte alls. Det är inte så att det har hänt något farligt, eller att himlen fallit ner över oss nu när maken varit borta. Det är bara det att när man levt på gränsen av sin förmåga i sju år, då orkar man inte så mycket. När så många saker i vardagen kräver sån extrem vakenhet, när så många saker måste krigas kring, när man slåss för att få andra att förstå vilka fantastiska barn man har trots att de inte låter någon annan se det – då blir man trött. Man växer in i sin tillvaro, normaliserar den för den ÄR min vardag och den är inte konstig. Men brutala möten med den andra världen, slår hårt. Att se att mitt liv, om än en lite stökigare del av det, totalt knockar en fullt kapabel och mycket kompetent kvinna inom loppet av tre dagar – då hon inte ens är här hela dagar och inte är aktiv nattetid – det säger en del. Att se hur andra ser på mitt liv, och veta att de inte alls kan se det fantastiska – det där som bara är oss förunnat.
Jag sörjer att jag är så trött, så trött att tankarna inte går ihop. Kanske läser jag det här i morgon och undrar vad tusan jag har skrivit, det är mycket möjligt. Men nu ska jag sova. Jag ska ta en ipren för min onda rygg, jag ska lägga mig mellan två av mina underbara barn, och jag ska invänta en ny, bättre dag då jag ska vara tillbaka i mitt liv – såsom jag känner det. Jag hoppas att solen skiner även i morgon.