Nervositet inför möte

Imorgon klockan halv nio, ska vi träffa rektorn för skolan för att fortsätta diskussionen inför lillemans skolgång. Vi har ju talat med henne lite i några omgångar, och haft ett ”riktigt” möte där vi talat lite om förutsättningarna som finns. Rektorn tog emot det bra och hade genast många planer, men ville ha lite tid på sig att fundera och kolla lite saker. Vi ska nu träffas i morgon, bara vi och hon (utan HAB-teamet denna gång) och få titta lite närmare på hur hon funderat kring hur, var etc.

Dels är jag nervös för att något ska ”vända” i diskussionen nu när den faktiskt börjat så bra (dåliga erfarenheter från många håll sen tidigare, antar att många av er kan känna igen det). Sen är jag också nervös för det klassiska; har vi talat någorlunda samma språk när vi har talat..? Slutligen är det ju också så oerhört svårt att förbereda inför något som vi vet så väldigt lite om idag. Det är 1,5 år kvar och tiden till förberedelse behövs verkligen, men mycket händer ju också på 1,5 år. Eller så gör det inte det.. I dagsläget vet vi så lite. Vi vet heller inte något alls om hur Försäkringskassan kommer ställa sig till våra önskemål inför skolstart, så allt vi har planerat kan ju mycket väl raseras av ”övriga beslut”. Sist frågade de mig vad drömscenariot skulle vara… Jag visste inte vad jag skulle svara, trots att jag sällan står utan ord. Jag vill att alla mina barn ska få känna tillhörighet i en lagom stor klass, att de ska omges av kunskap, förståelse och acceptans både när det gäller styrkor och svårigheter, jag vill att de ska få fortsätta vara de nyfikna, glada ungar som de är. Jag vill att de ska få vänner som förstår hur de fungerar, som uppskattar dem för de fantastiska människor som de är, och jag vill att de ska få en riktigt bra utbildning. Jag vill också att de ska ha ork kvar till att leva efter skoldagens slut.

Det jag önskar, kan jag inte få här på orten. Den lilla klassen där de ändå får chans att verkligen tillhöra, den finns inte. Vilja finns, men kunskapen är mycket liten. Det bästa vi kan åstadkomma, är ändå bara kompromisser. Det är utgångsläget liksom. Alltför många andra saker fungerar bra här, för att det ska vara lätt att besluta om flytt. Dessutom vet jag inte om den skolan och skolgången jag önskar för mina barn, finns någon annanstans heller. Här tycks det finnas viss vilja, och det funkar hittills ok för stumpan. Det räcker för att vi ska vilja försöka. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer fungera…