Så…

Ja, vi hade mötet. Och gick levande därifrån. Känns fortfarande skumt. Vilket måste betyda att jag faktiskt har en hel del negativa erfarenheter i bagaget…

Allvarligt talat, så har diskussionerna med skolan hittills varit trevliga. Kunskapen är begränsad, så är det. Mycket begränsad. Men de lyssnar faktiskt på oss, eller så känns det i alla fall. Skolan är införstådd i att lilleman kommer vara hemma tills han börjar i första klass, och de är väl införstådda i att han kommer behöva en kraftigt anpassad miljö och undervisning när han väl börjar. Både som följd av sina svårigheter relaterade till autism, DCD och synestesi, samt som en följd av hans fantastiska styrkor – troligtvis relaterade till samma diagnoser… I dagsläget verkar det klart med lokal, och lokalen kommer bli jättebra! En lite ”avgränsad del” av skolhuset, i en avdelning som innehåller fullt utrustat kök, en toalett, två större arbetsrum och ett lite mindre. Det kommer eventuellt fräschas upp lite, kanske anpassat till de visuella svårigheterna, och vi ska diskutera inredningen lite längre fram. På denna lilla avdelning kommer då också stumpan ha sitt arbetsrum (som nu ligger en trappa ner på en precis likadan avdelning). Möjlighet ska finnas till deltagande i klassen efter förmåga, skolan vill helst rekrytera en lärare med specialkompetens inom autism, och sen stöttar dem oss till fullo när det gäller assistentfrågan för lillemans del..! Känns lite för bra för att vara sant, vilket jag antar att ni förstår…

Kruxet är väl att skolan inte riktigt känner till den här ”funkis-världen”. De har ännu inte riktigt insikt i hur enormt svårt det ändå kan vara att planera, när familjen (och i det här fallet skolan) ändå är lite beroende av andras beslut. När jag försöker förklara kring assistans och hur det fungerar, så skakar rektorn bara på huvudet. Hon vill ha allt klart redan nu, för att kunna planera. Visst håller jag med – det hade varit skönt – men vi har lärt oss vid det här laget att våra förutsättningar förändras rätt ofta och att vi bara kan göra så gott vi kan… Så, vi har lång väg kvar. Det positiva är att rektorn är förutseende och vill ta upp den här diskussionen med alla berörda parter redan nu för att på bästa sätt kunna förbereda inför nästa år. Fler möten väntas alltså, och diskussioner på olika plan. Allt känns bra, men vi tar inte ut något i förskott.

En bonus, är att en fågel viskade lite i mitt öra om att det faktiskt kanske, kanske redan finns intresse för den tilltänkta lärartjänsten… om den nu finns om 1,5 år… Jag menar, vilja och intresse – hur dåligt kan det då bli..? 😉