SÖMN OCH SENSOMOTORIK

Ett oerhört intressant och väldigt stort område att diskutera när man talar om sensomotoriska svårigheter – är sömnen. Sömnen är ju ett enormt laddat område, ett område där många barn (och deras föräldrar..!) har väldigt stora problem. Barn som har jättesvårt för att komma till ro på kvällen, barn som inte kan slappna av, som sover oroligt och vaknar många gånger under natten – eller kanske vaknar en gång men är vaken i 3-4 timmar innan de somnar om. Det finns många varianter, men barn som antingen somnar väldigt sen eller vaknar väldigt tidigt är ju vanligt. Det är en faktor som i mycket hög utsträckning påverkar hela familjesituationen, och som orsakar mycket stress. Diskussionerna kring åtgärder är sällan mer infekterade, när råd om allt från skrikmetoder till sömnmedicin kommer upp.

Vår familj har inte varit något undantag. Stumpan hade redan från början svårt för att komma till ro. Jisses vad jag har vaggat, sjungit, ammat, och burit denna lilla tjej..! Hon kunde INTE för sitt liv vara stilla förrän hon sov ordentligt. Hon har också testat de flesta varianter; somnat sent (dock ej extremt sent), vaknat tidigt (dock ej extremt tidigt utan hon nöjde sig med fem-snåret), vakna massor under natten (kanske 8-15 ggr/natt hela första året), haft nattliga vakenperioder (2 h/natt VARJE natt under ett års tid), och hon har under lång (!) tid legat vaken varje kväll med ögonen uppspärrade – sparkandes, klappandes, snurrandes, vridandes, pratandes… helt oförmögen att slappna av. Förr kunde jag ibland skratta när jag berättade om kaoset, och jag liknade henne vid en hundvalp – alltid på språng tills hon somnade mitt i ett språng (ofta precis innan jag med redig hjärtklappning var redo att ge upp och låta henne kliva upp igen). Jag testade ALLA tips för att få henne att lugna sig, och allt annat än att vara nära, amma, vagga och följa hennes krav till punkt och pricka gjorde henne bara ännu mer vaken…

Lilleman, har inte varit lika ”extremt aktiv” utan han har varit orolig på ett annat sätt. Sömnmönstret kändes dock tydligt igen, och sömnbristen blev inte direkt mindre med två sömnstrulande barn… För lilleman, var det också helt omöjligt att ligga stilla. Men där stumpan varit en tumlare och behövt röra sig ända fram tills hon somnade, behövde jag nästan ”hålla fast” lilleman. Han blev orolig och ledsen, och även om jag ibland undrade vad omgivningen skulle säga om de såg oss så fortsatte jag hålla honom stadigt. Kände han bara min arm ordentligt tungt runt sig, så att han tydligt fick känna det trycket runt kroppen så lugnade han sig något. För att han skulle somna, fick jag sedan leka med fingrarna över hans läppar, med mina läppar över hans fingertoppar, eller så fick jag amma. Jag har suttit MÅNGA timmar med ett eller två barn vid bröstet/brösten. Så länge jag ammade så kunde de fokusera sin motoriska orolighet vid sugandet och den ultimata tryggheten, det var oslagbart! Det räckte absolut inte alltid med bara amning, men det var alltid ett inslag.

När diagnoserna kom och vi började prata med hab om vardagssvårigheterna, så var sömn en av de större diskussionerna. Vi fick prova Cirkadin vilket efter en period övergick till melatonin-kapslar, och vilken skillnad..! Barnen var fortfarande oroliga, rörliga, men att de fick hjälp med att slappna av och låta sömnigheten komma gjorde underverk! Våra nattningar som innan varit ett par timmar långa och jättestressiga, blev max en halvtimme och riktigt mysiga. Jag minns den där konstiga känslan första kvällen, man trodde verkligen inte att det var sant! Vilken känsla att få uppleva det där sista kvällsmyset för första gången egentligen, det som alla pratat så mycket om.. Melatoninet gjorde dock ingen skillnad på nattuppvaken, och framför allt lilleman var fortfarande orolig och stressad vid läggning. Han somnade fortare, men var inte lugn. Stumpan låg fortfarande och rörde sig; inte lika häftigt men ändå. Hon kunde fortfarande inte blunda och slappna av. Myset, märkte vi ju hela spektrat av svårigheter hos direkt från början. Hon var otroligt intensiv på kvällarna, och när hon var strax över året fick vi börja med flytande melatonin till henne för att fixa kvällarna. Hon var ju gnälligast och tröttast, men kunde inte sova vilket ändå resulterade i att ingen fick sova.

Så, var i den här långa utläggningen kommer sensomotoriken in..? Jo, det är så här:
Ett barn med en utvecklingsneurologisk försening, alltså en sensomotorisk omognad, har ofta svårigheter med att uppfatta de finstilta signalerna från kroppens sensoriska system. Ofta, framför allt från de inre sensoriska systemen – vestibularis och proprioception. När man är i stillhet, är signalerna från kroppen svaga och framför allt är det ju så att man vid läggning normalt sett begränsar den yttre stimulin (minskar på syn- och hörselintryck = det är tyst och mörk, man pratar inte och man blundar). Kanske man har sån tur att man blir struken över håret, eller killad på ryggen, men det är också ganska svaga signaler. Har man inte hjälpmedel, så är den taktila inputen överlag ganska begränsad – från dunlätt täcke och från att man helt enkelt ligger på madrassen. De proprioceptiva signalerna är svaga eftersom man inte rör sig, de allra flesta muskler och leder är stilla. De vestibulära signalerna är jättesvaga eftersom man ligger helt stilla, kraven på balans är nära nog helt ”urkopplade”. För ett barn som har svårt med att uppfatta mer finstilta signaler, kan detta vara enormt ångestskapande! De här barnen har överlag svårt med att ”bara vara stilla” – är rastlösa, hyperaktiva, eller försjunker i aktiviteter som tar allt fokus såsom en dator eller iPad. De har strategier för att skapa kraftigare input från kroppen, för att på så sätt kunna ”känna var de har sig själva”. Springer, klappar, stampar, vill gärna ha ljud i huset, fastnar gärna vid visuella grejer som TV eller iPad.

Vi har sedan vi började med den sensomotoriska träningen jobbat mycket med just vestibularis och proprioceptionen. Inledningsvis var det enormt svårt! Barnen vred sig, klappade och sparkade, sjöng och pratade, gnällde – gjorde överlag allt de kunde för att förstärka alla andra signaler. Med enormt tålamod, god kännedom om hur barnen fungerar, och arbete med den mororelaterade ångesten har vi kunnat komma långt i detta avseende! Nu kan barnen ligga hyfsat stilla och mysa innan läggning. Stumpan, är helt plötsligt lugnare i hela vardagen, hon kan sitta stilla och koncentrera sig bättre, hon har fått ett otroligt mycket bättre balans – och hon kan ligga stilla på kvällarna, blunda och njuta av att jag killar henne lite på ryggen. Hon är inte längre tvungen att konstant röra sig och tycker nu om att gå och lägga sig.

Lilleman, har ännu en bit kvar. För honom hjälper det att lyssna på musik en stund för att varva ner – han är galet musikintresserad. Efter lyssningsträningens första del, så hittade vi just det där med att kunna lyssna på musik i hörlurar. Det har blivit en väldigt fungerande strategi för min kille, och han lyssnar nu på musik varje kväll innan han somnar och varje natt som han vaknar och är orolig. Hörselintrycken minskar svårigheterna, och hjälper honom att kunna ligga hyfsat stilla och tyst. Även om han inte är helt lugn än, så minskar det stressen för både honom och mig. Som föräldrar behöver man förstå att det kan vara enormt ångestskapande att ligga stilla, när det innebär att barnet kan förlora större delen av sin känsla av var hen har sin kropp. För en person med väl fungerande sensomotorik är det nog svårt att tänka sig, men i svåra fall kan det innebära att barnet nästan tappar känslan av att ”finnas till”.

De likheter som jag själv har med mina barn utifrån deras diagnosperspektiv, är att jag när jag var liten var otroligt aktiv – och att jag INTE ville sova. Jag slutade sova dagtid när jag var 9 månader gammal, och hade under hela uppväxten svårt att somna. Jag minns otroligt väl stressen av att veta att man måste sova, att mamma och pappa väntade på att jag skulle somna, och jag minns min intensiva önskan att det inte skulle finnas några nätter. Det har gjort att jag alltid haft extremt dåligt samvete av att jag själv blivit stressad, frustrerad, irriterad efter att ha legat i timmar hos en unge som över huvud taget inte kunde ligga stilla – som var en tornado i sängen. Stackars, stackars, älskade ungar… Fy vad dålig jag känt mig av att ibland inte klara att stötta som jag borde, som under så lång tid inte förstått.. som inte klarat av att hålla vetskapen levande inom mig – barn gör rätt om de kan…

Jag vet att det dåliga samvetet inte hjälper mig, och jag vet att jag verkligen gjort allt jag kunnat under de här åren utifrån vad jag har vetat. Nu vet jag mycket, och gör mycket bättre – så är det för oss alla. Tids nog kommer också den dag, då alla mina barn har den sensomotoriska mognaden för att kunna ligga och njuta på kvällarna. Det är en av de största gåvorna jag tänker ge mina barn, lugnet.