Tankar om röster

Jag har funderat mycket på sistone. Över tiden som gått såväl som över tiden som ligger framför oss. En del av funderingarna tog mig tillbaka hit till bloggen, och jag loggade in för första gången på oerhört länge. Visste inte ens säkert att jag skulle kunna ta mig in faktiskt =). Väl här så påminns jag om att jag verkligen lämnade i all hast… Det finns fortfarande ett par halvskrivna utkast till inlägg sparade, som aldrig hann publiceras. Det fanns kommentarer som jag aldrig hann se och därför aldrig svarade på – ber om ursäkt för det. Mailen till hemsidan har heller inte fungerat på ett tag, den tar emot men kan inte skicka mail av någon anledning. Får sätta maken på att göra lite tekniskt underhåll tror jag =D.

Jag tror att jag står lite vid ett vägval just nu. Ungarna börjar bli stora på allvar! Stumpan går första året på gymnasiet nu, Lilleman går i åttonde klass och även Myset har hunnit upp i sjuan. Saker är annorlunda på många sätt, även om vissa saker är desamma. Vad som är lite extra roligt är att Lilleman verkligen vuxit upp till en ung man med författardrömmar, han är en som verkligen förstår min önskan att skriva. Att förmedla. Han brinner för samma och har kommit igång ganska bra på eget håll. Men vi funderar också på om vi kanske ska göra något gemensamt.. Det har alltid varit min önskan, att ge honom en röst och en kontext liksom. Och kanske är det dags att börja..?

Det finns många berättelser här i världen som skulle behöva berättas. Vissa berättelser är lite extra viktiga, eftersom de har chans att påverka livet för de allra mest utsatta. Lillemans berättelse är en sådan. Jag har suttit och läst igenom flera av kommentarerna som jag fick här i bloggen under tiden jag skrev och när jag meddelade att jag skulle sluta. Orden väger tungt. Vem berättar våra barns berättelse..? Vem förklarar hur fel så många har i sina försök att hjälpa..? Vem har möjlighet att förändra hur människor ser på dessa fantastiska och så ofta helt missförstådda barnen och ungdomarna..? Sen jag slutade skriva har jag fortfarande figurerat i funtisvärlden, lite i bakgrunden. Läst, debatterat försiktigt, ifrågasatt. Men berättelserna som tillhör den här gruppen, ser jag sällan. Var finns de..? Finns de alls..? Ja, det bubblar sakta under ytan lite här och där, men den stora arenan domineras av helt andra frågor. Det gör mig arg och ledsen, nästan uppgiven. Men det gör mig samtidigt stark. I det som vi upplever som ensamhet finns en styrka, för vi är egentligen ganska många. Barnen finns, rösterna som inte hörs. Föräldrarna finns, de som aldrig slutar kämpa.

De behöver en röst som hörs…