TEMA Förebilder

Jag funderade en stund på det här med förebilder innan jag satte mig för att skriva. Visst har jag förebilder, ett antal, även om det inte handlar om någon direkt idoldyrkan… =D Jag uppskattar dem oerhört för allt de har bidragit med i mitt liv, i andras liv – för tankar de har väckt. Kanske skriver jag ett inlägg om någon av dem också, eller alla..? Men jag tror att om jag skulle välja ut en enda person i hela världen som jag skulle kalla ”min förebild” – så skulle det nog bli ”min avbild”…

Jag beundrar alla mina barn. De fantastiska personligheter som de har, med den styrka och glädje de tar sig igenom livet alla hinder till trots. De är unika allihop, och jag skulle kunna skriva många böcker om allt det härligt speciella med var och en av dem..=) En liten särställning där har dock sonen, Lilleman. Min lilla glädjespridare, han som kastade sig handlöst in i livet och tog sig an allt med nyfikenhet och ett stort leende. Min fantastiske son, som så skoningslöst fråntogs nära nog all förmåga när han fortfarande var väldigt liten. Han som utan att någon förstod det, hade kastats in i ett förvirrat kaos där primitiva och reflexmässiga reaktioner förvrängde alla sinnesintryck. Under nästan tre år levde han helt instängd i sin kropp, utan möjlighet att kommunicera alls med oss. Upplevde allt, hörde allt, kämpade för att göra sig förstådd utan att lyckas. Men också utan att ge upp… För varje dag som går, så slår han alla med häpnad. Vinner ny mark, utan att någon annan förstår hur.

Han är så målmedveten. Han är omtänksam, uppmärksam, intelligent, empatisk. Han fortsätter att kämpa mot Goliat, varje dag, och han ger aldrig upp. Han drömmer, längtar, jobbar för att ta sig framåt. Utvecklar sin egen självkännedom, och blir bättre på att förklara hur han behöver stöttas och varför. Nästan oavsett hur trött han är en dag, så tränar han vidare. Om min egen ork vacklar så jag inte klarar att stötta honom såsom jag bör, så bär han den tyngden själv och lyfter också min börda. Är jag ledsen, så känner han det med varje cell i sin lilla kropp och erbjuder mig all sin närhet för att hjälpa. Han är en uråldrig själ, i en liten pojkes kropp. Jag förstår det inte själv, men vi delar en gemenskap som är likt inget annat jag upplevt. Han, är lik ingen annan jag har upplevt. Inte bättre än någon annan, inte heller sämre, bara helt sin egen i ordens alla bemärkelser. En stor person, större än du någonsin kan ana.

”Till dig vill jag ge en stor kram, för att du hjälper mig med allt det svåra”.. Så skrev han till mig idag på morgonen, spontant som ett tack för att vi tillsammans tog oss igenom den tuffa dag vi hade igår. Så kramade han mig. Till dig, min son, vill jag ge hela världen. För att du är just den du är.