TEMA Gemenskap

Stumpan la beslag på all min tid, fram tills dess att lilleman föddes. Sen ägnade jag stumpan och lilleman all min tid fram tills myset föddes. Jag har haft tur som haft förstående arbetsgivare, förmåga att planera, och som lyckats skapa ekonomiska förutsättningar för att kunna vara hemma länge med alla mina barn. Den tiden har varit ovärderlig! Stumpan började i förskolan när hon var fyra år ganska precis, och då kändes det verkligen rätt på alla sätt och vis. Hon hade fått vara hemma i lugn och ro, fått odelad uppmärksamhet länge och chansen att verkligen utvecklas helt på sina egna villkor. Den sommaren före förskolestarten visade hon tydligt på alla sätt och vis att hon var nyfiken på världen utanför och redo att ta nästa steg – om än med stöd. Myset, är fortfarande hemma. Hon fyller fyra år i juni, och planen är att hon skolas in i september. Även hon är nu otroligt redo, och kommer kunna ha roligt på förskolan så länge personalen förstår henne. Lilleman, han kommer vara hemma tills han börjar i första klass. Även om han naturligtvis längtar efter kompisar, efter att få lära sig nya saker, så känner han själv tydligt att han ännu inte orkar med mer än det han har här hemma. Vi hoppas och tror att han ska känna sig redo när det väl är dags.. Vårt ledord har varit ”lyssna”, att lyssna till allt det barnen säger och allt det som de ännu inte kan säga med utan bara kan visa.

Det faktum att vi haft så mycket tid tillsammans, har varit otroligt fint för vår familjegemenskap. Det faktum att vi sedan har vår speciella situation med så många diagnoser i en och samma familj, gör att den tiden heller inte kan spenderas utan närvaro. Vi är alltid här, med kropp och själ, eftersom något annat liksom inte fungerar. Måhända är det ändå lite svårt när tre barn alla tycker att vi ska vara ständigt närvarande just precis på rätt ställe (inte samma ställe naturligtvis…), men vi gör så gott vi kan. Vi vaknar tillsammans, välkomnar dagen med ett barn i taget allt eftersom de vaknar. Vi leker, tränar, jobbar, myser, äter, samtalar tillsammans. När kvällen kommer avslutas dagen med så mycket lugn som vi kan framkalla, med kramar och gos, tätt ihop kurade – tillsammans. Mitt liv må vara intensivt, det må vara tufft i de allra flesta situationer utanför hemmets fyra väggar, men det är ett fint liv.

Trots all den här samvaron, som ger både kvalitet och kvantitet, så är det ändå inte i den löpande vardagen jag hittar den finaste gemenskapen. Den hittar jag i de där allra finaste stunderna, då jag lägger ännu mer av mig själv och hela mitt fokus, på ett barn åt gången. Gemenskapen finns i de finaste samtalen, i mötena. Där i stunden, när jag stänger ute allt annat och med allt vad jag är och har upplever närheten till mitt barn.

När barnen var mindre, var dessa samtal i högre utsträckning ickeverbala. Glittrande ögon, en varm och mjuk kind som sökte min, trevande händer som letade febrilt efter sätt att komma ännu närmare – in under huden. Tyngden av en till slut alldeles avslappnad barnakropp i min famn, nonsensljuden som bara vi två förstod innebörden av, de där ytterst finstilta signalerna som förmedlade en stark längtan efter mer. Mer närhet, mer värme, mer tryck, mer för alla sinnen att lapa… Kärleken är så stor.

Nu när barnen blivit lite äldre, är samtalen också mer verbala. Vi samtalar om dagen som varit, om tankar och känslor, kanske om dagen som ska komma. Stapplande ord, men en lugn och stark vilja att dela den inre världen. Samtalen är också fortfarande så mycket mer än bara ord. En blick, en rörelse, en närvaro. En mjuk hand över en annans kind, tindrande ögon som frågar hur den andre mår. Ett litet huvud i min halsgrop, två små starka armar runt min hals. Jag inandas allt, tackar min lyckliga stjärna över att jag ännu en dag fått uppleva den allra finaste gemenskapen. Det här är min viktigaste stund under dagen, den jag behöver med vart och ett av mina barn – varje dag.

Sen orkar jag en dag till…