TEMA Relationer – ”det lilla extra”

Idag fick jag i mitt FB-flöde upp en länk till den här artikeln, skriven av Tomas Sjödin på ämnet ”overdelivery” – det lilla extra. Den rekommenderades av kvinnan som länkade den, och jag förstår varför. För visst slår artikeln an en ton hos Dig också..? För mig erbjöd den en oerhörd igenkänning.

Som ”funkis-förälder” bosätter man sig ju lite i ett parallellt universum. Man lever ett liv som på många sätt är precis likt andra människors liv, men på många andra sätt också skiljer sig så fundamentalt i grunden. Vi söker oss gärna åt likasinnade, människor med egna funkiserfarenheter just eftersom det är så oerhört svårt att förklara essensen i det vi upplever för någon som inte har egen erfarenhet. Att samtala om vardagliga ting är svårt, eftersom vår vardag är uppbyggd på hela andra pelare än vad andras är. Att samtala om svåra saker är konstigt, eftersom vi å ena sidan aldrig ens hinner reflektera över sådant som många andra kämpar med – och å andra sidan har en så annorlunda upplevelse av allt som finns runt omkring att diskussionen i sig tenderar att dö ut. Ibland känns det som om det enda vi är hyfsat synkade kring, är liv och död, födelse och begravning. Vad menar vi när vi talar om problem i skolan; om att kunna få en chans att förstå, om att kunna lära, om att kunna hantera miljön? Vad menar vi när vi talar om ungarnas oro; om sömnsvårigheter, rädslor eller kompisproblemen? Vad menar vi när vi talar om de oändliga diskussionerna i hemmet; om vägran att göra, om vägran att sluta göra, om konflikter?

Nästan allt som vi kan tänkas tala om kräver så oerhört mycket förförståelse för att samtalen ska leda framåt, och vi drar oss ofta från att informera andra om vad vi menar eftersom vi av erfarenhet vet att många slutar lyssna efter första fraserna. Att andra tolkar allt vi säger i syfte att förklara, som gnäll och kontinuerligt erbjuder sina icke alls anpassade råd till situationen för att lösa problem som kanske inte alls är problem. Medan ytterligare en grupp nickar igenkännande och gång på gång drar paralleller till saker som faktiskt inte alls på något sätt är samma sak – hur välmenande det än är. Sanningen är att vi som lever i det här andra universumet, lever gott på många vis men lever i en helt annan verklighet. En som många andra inte alls kan ta in eller förstå. Vi är aldrig ute efter medlidande eftersom vi inte behöver det. Vi är inte heller ute efter goda råd då vi redan har testat allt och hittat det som för tillfället funkar bäst, och aldrig skulle komma oss för att gå tillbaka till ”den vanliga uppfostran” som vi testade innan vi visste och då aldrig fick att fungera. Vi är faktiskt inte ens ute efter pepp eller kommentarer om hur vi är övermänskliga superföräldrar och hur andra ”aldrig hade klarat det”. Jag lovar.

Vi möter väldigt mycket skit. Okunskap, elakhet och ignorans. Fördomar och avsky. Vi kämpar kontinuerligt i fighter som andra människor inte ens kan gissa sig till att de finns. Vi slåss för sånt som för andra är sjävklart, och vi slåss för att ungarna ska få må bra. Förmätet eller hur? Få må bra, överleva sin skolgång och komma ut med en gnutta självkänsla kvar när skolan är slut.. Inte ens överdrivet jättebra är vad vi siktar på, utan bara ”bra”. I den vardagen, utmärker sig människor som erbjuder ”det lilla extra” på ett sätt som nästan inte går att förklara. De där människorna som man stöter på ibland, som liksom bara accepterar, lyssnar, gör sitt jobb – and then some. De som hör, som försöker, som gör det med ett leende och en självklarhet. Som stöttar så som vi förklarat att vi och barnen behöver stöttas, och som ser både oss och barnen. Ser familjen, hela den där enheten som kämpar tillsammans. Och vi älskar dem. De erbjuder tankar och förslag som vi direkt hör har en förankring i verkligheten, de spinner vidare på det vi sagt och visar att de har tagit det till sig. Vi gapar, släpper sakta sakta ner garden lite, och drar en djup suck av lättnad.

Jag minns så väl vårt sista möte med en handläggare från Försäkringskassan. Vi har haft tur med Försäkringskassan och alltid blivit väl bemött där, men det här mötet var lite speciellt av flera skäl. Hon satt här i vårt kök, lyssnade till det jag sa, ställde frågor och var helt ärlig med vad hon såg och vad hon kunde ge mig i det läget. När hon åkte härifrån, så ringde jag maken och sa att det faktiskt inte ens spelade någon större roll vad beslutet blev. Det gjorde det naturligtvis, för oss hängde hela vår ekonomi och situation på detta beslut, men i det läget kändes det helt sekundärt. Hon hade lyssnat, hört, förstått. Hon hade inte kommit med en enda undanflykt under hela mötet, hon förminskade inte det jag sa och bortförklarade inget. Hon hade ställt vettiga frågor samt dragit egna slutsatser som på alla sätt bara var rimliga – bara helt rimliga. Jag sa det till och med till henne innan hon gick, och hon log, tackade och påminde mig igen om att hon inte alls kunde ge mig några löften. Det var ett helt fantastiskt möte.. ett som skiljer sig åt från många, många andra möten jag har suttit i under de här åren. Jag önskar att jag kunde känna så fler gånger.

Idag, hänger vår fungerande vardag framför allt på två saker – utöver det grundläggande som familjen och vår kärlek och glädje utgör. Det ena är det beslutet som vi fick från den handläggaren. Det andra är Stumpans assistent… Hon är ett sådant typexempel på en människa som gör sitt jobb och som sedan hela tiden ger det lilla extra, på ett sätt som för oss föräldrar är helt fantastiskt. Obeskrivligt. Underbart. Att kunna lämna sitt barn till skolan och kunna känna sig helt trygg med att hon där är väl omhändertagen, uppskattad, sedd, det är så vackert att man absolut måste ha upplevt en liknande situation för att förstå. Hon lyssnar och tar till sig, funderar och diskuterar, klurar med oss och står upp för Stumpan i alla situationer där vi inte kan finnas med. När saker och ting kör ihop sig för oss, så går det alltid att lösa. Hon påminner oss om saker eftersom hon vet hur snurriga vi numera är, och om vi glömmer så ser hon till att lösa det om hon bara kan. För att bara vara gullig, så bakar hon till och med inför ”festtillfällen” för att Stumpan ska kunna delta på så lika villkor som möjligt trots sina intoleranser. I början av vintern köpte hon ett par skridskor till Stumpan på loppis, bara för att hon visste hur mycket hon skulle gilla den modellen. Hon gör sitt jobb bra – och erbjuder alltid det där lilla extra. Det handlar inte om stora pengar eller mängder av tid, det är inte det som gör skillnad. Det är ”det lilla extra”, en innerlig vänlighet. För oss är det hela världen.

I vår situation är vi helt enkelt väldigt beroende av att andra gör sitt jobb och att de förstår. När någon också ger lite mer, ger den vänligheten och den förståelsen, då får vi chans att leva istället för att bara överleva. Då får barnen en chans att leva, istället för att bara överleva.. Att som barn eller förälder i den här situationen bli sedd och bekräftad, få chans att uppleva en relation byggd på ömsesidig respekt och förståelse – oavsett om det handlar om helt privata relationer eller om relationer kopplade till skola, kommun, myndighet – är en ynnest. Ni är flera runt omkring oss nu, jag tror att ni vet vilka ni är. Ni som finns där, lyssnar, stöttar och förstår. Vi är oerhört tacksamma.