TEMA Sorg

En del av all litteratur jag gått igenom sedan insikten om diagnoserna föll över mig, har varit skönlitterär. Jag har läst en hel del av de vanligaste böckerna om upplevelser ur föräldraperspektiv, och jag har saknat en bok som jag verkligen kunnat identifiera mig med. Kanske jag till och med försöker mig på att skriva den någon gång… Visst förstår jag Jenny Lexheds kamp för att hitta rätt i djungeln, men jag har aldrig förlorat mig på det viset i allt. Aldrig mått så dåligt. Jag grät när jag såg titeln ”Jag brukade drömma om dig” för den lät så oerhört sorglig, men när jag läste boken så kände jag inte igen mig i berättelsen och den blev med ens inte lika sorglig. Många böcker, olika sidor av samma mynt. Många olika människor, olika liv. Jag har läst en hög till, och faktiskt så är den bok som gett mig mest ”Let me hear your voice” – inte alls för redogörelsen om IBT utan för att hon bitvis så väl beskriver den där fruktansvärda rädslan och kampen mot klockan. Tårarna forsade när jag läste delar av den, skräcken grep tag i mig då – mitt i mitt eget kaos precis innan diagnoserna kom..

Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft någon sorg över ”det som aldrig blev”. Kanske har jag aldrig hunnit reflektera över det? Kanske kommer det senare? Jag vet inte, men jag tror inte det. Vad jag vet, är att det närmsta jag har kommit ”sorg” över diagnosen det var när jag under några dagar precis vid insikten grät mängder. Grät och grät, tyst och krampaktigt. Men orsaken redan då, var rädsla.. Rädsla framför allt över att jag kanske aldrig skulle kunna lära mig språket i Holland, aldrig kunna dela det där innersta med mina barn. Rädsla också över hur illa behandlade mina älskade skulle kunna bli, av italienare som inte förstår. Rädd är jag fortfarande, för många saker. Den intensiva rädslan kommer och går i perioder, och lär så fortsätta att göra under lång tid.

Vad sorgen i så fall ligger i för mig, är inte Holland. Jag skulle aldrig någonsin kunna älska Italien mer än Holland – Holland är färgrikt, fascinerande, fantastiskt! Min egen trädgård är fylld av tulpaner i olika färger, så lika men ändå så oerhört olika. Jag har vuxit in i och lärt mig älska kulturen, trivs med människorna och gör mitt bästa för att lära mig även de finare nyanserna i språket. Den holländska luften genomsyrar mig, helar mig, har gjort mig till en mycket bättre människa än den jag var. Landet har lärt mig ett nytt sätt att se på livet, se vad som är viktigt, och mitt liv är rikare – mer fulländat – idag. Det faktum att jag i Holland får arbeta hårt för dålig lön, ändrar inte det faktum att jag älskar landet och vill stanna. Även om jag mirakulöst erbjöds ett annat liv i Italien, skulle jag inte vilja – Holland har förtrollat mig, förändrat mig, och är en stor del av den jag är idag.

Jag sörjer istället att kunskapen om Holland alltid kommer att vara dålig, att Italien alltid kommer att sätta normen för vad som är ”ok”. Jag sörjer alla hemska kommentarer jag har fått av italienare, för att de så tydligt visar vad de tycker om mitt nya hemland – mitt innersta jag. Även ur de italienare som tror sig göra rätt och gott, kryper ord på förgiftade knän. Ord som gör mitt sinne mörkt, svart, ända tills jag får chans att gömma mig i mitt Holland igen. Gömma mig, slippa se den skarpa landsgränsen. Jag sörjer de kommentarer jag kommer att få i framtiden, alla kommentarer mina landsmän kommer att få – för att de talar ett annat språk och kommer från en annan kultur. Jag sörjer för mina egna, och för alla andra holländska barn – sörjer att de kommer möta så oerhört mycket okunskap. Jag sörjer att mina barn måste gå i en italiensk skola, en skola som inte har holländska på schemat och inte erbjuder någon som helst hemspråksundervisning. Jag sörjer att så många italienare lever efter devisen att minoriteter ska anpassa sig till gällande sed, utan respekt för andra kulturers storhet. Jag sörjer också att mina barn i så stor utsträckning faktiskt tvingas till denna anpassning, att de redan nu som små tvingas må dåligt.

Jag hoppas att jag får leva länge nog, så jag får se mina holländare självständiga. Få se dem hissa sin stolta fana. Jag hoppas få se hur de hittar ett sätt att nyttja alla sina resurser, visar sin storhet och hur de lyckas skapa förståelse hos andra för sitt annorlunda land. Jag hoppas att de lär sig tillräckligt mycket italienska för att klara sig längre fram, och jag hoppas vid gud att de hittar personer att dela sina liv med – personer som antingen är holländare själva eller som verkligen förälskar sig lika intensivt som jag i den holländska kulturen och engagerar sig för att lära sig språket. Kärleken är vad som bygger broar, som skapar förståelse och en bättre framtid. Rädslan, och sorgen över att den finns, hoppas jag går i graven med mig.