SCHEMA – ANPASSNING UTIFRÅN PERCEPTUELL PROFIL

Såsom jag skrivit tidigare märkte vi initialt inget behov av särskilt struktur när barnen var små. De har aldrig haft några särskilda rutiner, de var aldrig varit känsliga för förändringar. Sant var det, men grundstrukturen runt omkring barnen var ju också alltid trygg; barnen var hemma länge (stumpan började inte i förskola förrän vid fyra års ålder, de andra har ännu inte börjat), vi lever ett ganska enkelt liv och har inte en massa aktiviteter hela tiden, vi har varit ”nära föräldrar” och amning, samsovning och närhet i form av gos och sjalbärande har alltid varit en stor del av vårt liv. När vi började bege oss utanför hemmet mer frekvent, när barnen mötte större sociala krav och mer perceptuell stimuli, när besöken på hab och alla möten började dugga tätt – då ökade kraven på tydlighet. Initialt var jag själv faktiskt motståndare till hela schema-biten, jag ville inte ”jobba in ett krav på tydlighet” eftersom jag trodde att det skulle innebär att den rigiditet som inte fanns då skulle uppenbara sig. Tja.. jag hade väldigt fel =). Det är en otroligt vanlig missuppfattning.

Vändningen kom när någon, jag minns inte ens vem, förklarade att schema ju inte alls är till för att ”bestämma innehåll och ordning” – utan enbart för att tydliggöra. Barn som inte har några problem med språk, minne och sekvenser, som inte blir jättestressade av ovana miljöer och nya människor, de kan klara sig med en muntlig redogörelse sådär ”i förbifarten”. Barn som är har svårt med just dessa bitar, förtjänar också den respekt det innebär att faktiskt få veta vad det är som ska hända – framför allt när allt många saker kommer innebär fler stressmoment än var ”neurotypiska barn” tvingas hantera. Vad som dock är viktigt när man börjar jobba med struktur, är att man gör en ordentlig analys av vad det är barnet/barnen vill ha, vad de behöver, hur förmågan att ta in ser ut, och hur deras perceptuella stil ser ut. Våra barn är ju ganska olika, och därmed ser också den tydliggörande pedagogiken olika ut. Gemensamt är att ju mer stress och stimuli – desto mindre utrymme för flexibilitet. Blir barnen oroliga och kontrollbehovet större, vet vi att vi måste minska pressen och öka tryggheten. Det är prio ett, inte att tydliggöra ännu mer – även om det också blir konsekvensen i perioder.

Stumpan, är visuell och tänker i bilder. Hon har svårt att uppfatta och komma ihåg det som sägs pga auditiva svårigheter, vilket gör att vi använder oss av ganska mycket visuellt stöd. Hon har två stycken schematavlor; ett veckoschema från ordbilduppsala (40×60 cm veckoschema, enfärgad bakgrund med digital och analog klocka) där vi med bilder visar de saker som visat sig vara ganska avgörande för henne att veta. Hon vill veta om det är skoldag eller hemmadag, vem som skjutsar till skolan på morgonen och vem som kommer vara med henne på skolan, samt vem som hämtar från skolan. Hon vill också veta om det är ett inbokat besök någon gång under veckan, oavsett om det är roligt eller lite jobbigt – tex om pappa ska åka bort och mormor kommer en stund istället, om vi ska åka och bada, om det är hab-träff, om det är läkar-/tandläkar-/eller kanske som nu senast optometristbesök och vem som då följer henne dit. Vi markerar aktuell dag med ett foto. Stumpan har utöver detta en MemoDayplanner som strukturerar dagen mer i detalj (vid behov) och som anger vem/vilka som kommer att vara med vid ett aktuellt tillfälle – det är också en sak som i perioder har varit väldigt för henne.

Veckoscheman gör jag varje söndag inför kommande vecka, dagsschema varje kväll efter läggning. De ger mest en översikt, i lugna perioder märks de inte av så mycket och i stökiga perioder är de desto viktigare – men de ger alltid en trygg grund. Det schema som kanske är allra viktigast för stumpan, är det TASUC-schema som hon har i sin iPhone och med sig till skolan. Det är den mest krävande miljön, och därav den miljö som ställer störst krav på struktur. Idealet är att schema inför morgondagen är klart redan innan hon åker hem idag, att det hinns gå igenom innan hemgång, och sedan repeteras på morgonen när hon kommer. Så funkar det inte riktigt än, men schemat gås igenom varje morgon i alla fall. Telefonen ska också följa henne under hela dagen, aktiviteter bockas av (vid behov flyttas om i schemat), och målet är att hon på sikt ska kunna sköta sitt eget schema i telefonen. (Vid särskilda behov, använder vi också TASUC-schemat hemma, men oftast klarar vi oss utan. Om vi ska göra något alldeles speciellt och lite svårt så har vi sällan bilder klara ändå, så vi brukar då ritprata igenom allt ordentligt istället. Ett utomordentligt sätt att kommunicera med stumpan!) På skolan har stumpan också en iPad i vilken vi ordnar hennes veckoschema, i appen WeekCalendar som är den jag gillar bäst inställningsmässigt. Bildschema är rätt jobbigt att starta upp, men sen är det lätt att jobba med. iPhone/iPad underlättar extremt mycket, då du bara knäpper kort och direkt lägger in det i schemat sen.

Lilleman, är ju lite annorlunda. Han kommer egentligen ihåg det han hör väldigt bra, men är han extra orolig är det auditiva ändå lite svårt att ”ta in” och då funkar visuella scheman bäst. Hans önskemål utifrån perpetuell profil är helt andra än stumpans. Han vill därför inte ha några bilder i sitt schema. Bokstäver ger den allra enklaste strukturen för honom, svart på vitt, och han har inga svårigheter med formkonstans vilket gör att han kan tolka all skrift med lätthet. Han har lika som stumpan ett veckoschema från ordbilduppsala, men ett som är uppdelat i förmiddag/eftermiddag/kväll eftersom hans dag inte är så noga uppdelad än (han är ju hemma i jämförelse med stumpan som är i skolan). Vi skriver upp om det är hemmadag eller någon särskild aktivitet, vilka som är hemma (kommer assistenten? är storasyster på skolan eller hemma? sånt som påverkar hans dag), och vi skriver med olika färgkoder så att det ska vara riktigt lätt för honom att hitta ”extrasaker”. Han har också en MemoDayplanner för dagen, där förtydliganden och sånt står med. Även lilleman har ett mobilt schema vid behov (också TASUC), i sin iPad mini. Hans ”schemabilder” är även där i text (oftast skriver vi i Pages, tar en skärmdump och redigerar bilden som läggs in). Han har också ett veckoschema i sin iPad, men det används sällan i dagsläget eftersom han är fortfarande är hemma på dagarna. Överlag så är hans behov av schemastruktur väldigt litet under nutidens vardag. Det räcker ofta med att jag bara berättar vad som ska ske, men vi behåller schemat aktuellt eftersom det kommer behövas igen längre fram.

Myset, har även hon ett likadant veckoschema som lilleman. Hennes veckoschema är dock ännu väldigt enkelt – i stort sett hemma eller iväg samt en markering av vilken dag det är. Det ger oss en bra grund för att träna tidsbegrepp, samma som med stumpan. Myset, som redan nu har ett stort behov av struktur, har också en MemoDayplanner med bildschema. Hennes behov av tydlighet är också påtagligt när vi är ”i farten”, så där storasyster ofta klarar att ritprata igenom innan vi åker och storebror kan ta en genomgång muntligt eller skriftligt innan vi åker eller kanske till och med i farten, har myset ofta ett bildschema i sin iPod (TASUC). Det är långt ifrån alltid det behövs, men veckor som det händer mer eller om något avviker från ”hur det brukar vara i liknande situationer” så använder vi schema för att undvika stress. Alternativet är även med henne att ritprata, och repetera det när tillfället närmar sig.

Utöver dessa scheman, har så jag och maken ett gemensamt så att han ska kunna hålla isär allt och jag ska ha en snabb överblick i vardagen. Vi har också WeekCalendar i våra iPhones, med synkade google-kalendrar. Det blir ett antal scheman att gå igenom på söndag kväll… och ändå brukar det dröja till måndag morgon innan scheman måste modifieras något på grund av oförutsedda händelser. Blir det totalt kaos utan scheman..? Nej, det blir det inte. Men det blir lätt så att det kostar extra energi på grund av osäkerhet och oro, irritation över vad som känns som ständiga förändringar. Det är en betydligt bättre lösning att jag lägger extra energi på planeringen, och låter barnen och maken slappna av så gott det går. Vi försöker sedan vara lyhörda och stanna upp och lyssna på eventuell oro som dyker upp i själva situationen. Ofta kommer oro av maktlöshet och stress, osäkerhet, och om vi bara är duktiga på att snappa upp tysta signaler i tid, stanna och ta oss tid att låta dem hinna ikapp, så brukar det gå bra. Ofta försvinner oron bara de får chans att uttrycka den.

Det jag egentligen mest vill påvisa med det här inlägget, är att det är väldigt viktigt att se till det unika barnet både när man tränar och när man anpassar. Vissa barn är visuella medan andra är auditiva, andra kanske istället är taktila..! Dessutom, även om man är visuellt lagd så kan man ha svårigheter eller styrkor som gör att en viss variant av visuellt schema fungerar jättebra medan en annan blir meningslös. Det här stämmer då ofta också i träningssituationer, där ett barn med visuell svaghet kan ha jättestora svårigheter med visuellt material som bilder och former. Ett barn med stark systemhjärna klarar oftast att själva bygga systemet om det bara får en bra struktur och några exempel presenterat. Ett annat barn behöver mest hjälp med att bygga själva systemet, uppmärksamma sambanden, innan allt annat bara faller på plats. Hur fungerar ditt barn..?