Tydliggörande pedagogik – schematwisten

Så, då har jag gått igenom första delen av vår tydliggörande pedagogik. Värt att säga mer, är kanske att vi inte alls ”jobbar aktivt” med detta varje dag nu. Barnen känner schemat! Stumpan går igenom sitt schema på skolan, vi går igenom om det är något särskilt. Lilleman har koll själv eller så berättar vi när nåt nytt är på gång. Med myset är det ju fortfarande lite nytt, så där försöker vi hinna jobba mer. Nu tänkte jag i alla fall bredda tankarna lite, förklara lite hur jag tänker kring tydliggörande pedagogik och perceptuella profiler.

Varför jobbar vi egentligen med scheman, med bildstöd eller andra (kompenserande) strategier..? För att vi tolkar det som att barnen har svårt med språk, med kognitiva processer, med auditiv perception, och annat. Det i sig behöver ju inte vara fel, men behöver heller inte alltid vara rätt – jag tror vi ofta felbedömer svårigheterna. Jag tror också vi bör inse, att svårigheterna inte är statiska utan att bedömningen är en färskvara. Det är ju egentligen väl känt att barn med autism ofta har svårt med motorik, med koordination, med balans. Att de är över- eller underkänsliga för sinnestryck, och att de har svårt att bearbeta olika sinnesintryck samtidigt. Trots denna kunskap så fokuseras väldigt lite av insatserna här.. Istället försöker vi antingen erbjuda helt kompenserande strategier, eller trycka in kunskap och färdigheter i ett system som inte kan ta emot det.

Jag tror att vi genom att jobba med visuellt stöd ofta upplever att vi når fram mer än vad vi gör på andra sätt, och jag tror att det till stor del beror på att någonstans runt 80% av inlärningen faktiskt sker via det visuella – något av allt går ju in liksom. Det visuella kan dessutom ”ligga kvar” och påminna. Genom att ”lägga mer” på det visuella processandet riskerar vi dock troligtvis att bidra till synstress, för det finns ju en gräns för vad det visuella systemet klarar att hantera om den sensomotoriska funktionen inte är helt adekvat. Vi riskerar också att helt ”gå miste om” de barn som inte processar visuella intryck alls eller mycket begränsat (även om de är jätteduktiga på andra områden). Det gör, att vi missar möjligheten att låta barnen nå sin fulla potential – de klarar inte mer än vad deras visuella perception mäktar med.

För oss till exempel, har det ju varit så att lilleman lärt sig jättebra via det visuella – men i motsats till vad vi trodde tidigare så lär han sig jättebra via det auditiva också. Då är det ganska onödigt att överbelasta synen, som redan är så ansträngd. Dessutom, agerade vi utifrån det vi såg – vi gav mer och mer visuellt stöd för att han skulle klara uppgifter medan det bara innebar stress för honom. Han KUNDE förstå, han visste precis, så det utökade stödet blev mer en ”hint” till honom att det nog var något han ändå missade… Helt motsatt effekt! Tänk så otroligt många tragglande IBT-timmar han fått utstå, där uppgifterna varit omöjliga för honom i stort sett… Antalet timmar där vi tragglat övningar som kognitivt sett var rena barnleken för honom är ännu fler.

Don´t get me wrong, jag tror definitivt på att använda tydliggörande och jag tror också att det tydliggörandet ofta kan vara visuellt. (Jag gillar också väldigt mycket med IBT, tro inte annat..) Jag tror dock att vi behöver göra en bedömning av den perceptuella profilen och underlätta kommunikation och inlärning utifrån resultatet. Jag tror att vi också, parallellt med kompensatoriska strategier, behöver hjälpa barnen att ”byggas upp inifrån”.

Den sensomotoriska utvecklingen följer en viss ordning, och jag tror att det finns en vits med det. Att frångå den naturliga ordningen och kräva avancerad visuomotorik innan man kan hålla balansen, är tufft. Den visuella biten utvecklas sist, är den mest avancerade, och att lägga all ”belastning” här… tja, det känns logiskt att det skulle vara tungt. Bör det verkligen vara den huvudsakliga inriktningen, och en vi ”nöjer oss med”? Eller bör vi hjälpa barnen att utveckla hela det sensomotoriska systemet så att de både kan känna, höra och se..? Bör vi kanske se till att de kan lära med alla sinnen, så att de inte behöver förlita sig på ett enda sinne för allt de ska klara utan kan använda hela systemet? Så att de kan uppleva med hela kroppen? Det extrema exemplet; ett barn med så stora svårigheter med det vestibulära systemet att INGET annat fungerar. Taktil och proprioceptiv känsel är dålig, auditiv perception känslig och visuell perception kraftigt påverkad…
Försök tänka dig hur det skulle påverka dig om du inte kunde flytta blicken från en viss vy, inte kunde låta huvudet ändra läge, utan att du tappade balansen och föll – föll utan att kunna avgöra var och hur långt det var till golvet. Lägg till att du bara kunde fokusera synintrycken ok på ett mycket litet område precis i fokus, och att du där såg dubbelt hela tiden. Din syn gav ingen tredimensionell information, utan världen tedde sig som en tavla var du än vände dig.
- Försök tänka dig att det enda sättet du kunde få en uppfattning om rummets storlek är genom att ljud du själv kontrollerade studsade mot rummets väggar – och försök sen tänka hur det skulle bli om rummet helt plötsligt fylldes med en massa andra ljud ur vilka du omöjligt kunde urskilja dina egna. Både syn- och hörselintryck, drunknade direkt i omgivande intryck – eller i inre synestestiska sådana..!
- Försök sen tänka dig att du hade någon hos dig som kommunicerade med dig på ett sätt som du förstod; bad dig göra saker, lockade till lek och samvaro medan du samtidigt gjorde ditt yttersta för att hålla koll på din kaotiska värld. Tänk på hur gärna du ville; ville tala, ville visa, men försök tänka att du över huvud taget inte kände var du hade din kropp. Du kände inte dess konturer, kände inte hur den rörde sig annat än om du hoppade, klappade – konstant var i rörelse.

Så, innebär det att man ska utgå från barnens perceptuella profil eller inte..? Absolut, för att möjliggöra kommunikation och utveckling är det jätteviktigt, men jag tror man ska vara medveten om att den perceptuella profilen kommer ändras med tiden – framför allt om barnen får stöd i den träningen. Det faktum att även om synen är ”lättaste vägen” vid ett tillfälle, på ett visst sätt, innebär inte att så alltid kommer att vara fallet. Det kanske inte heller alltid ÄR den enklaste vägen IN, men den enklaste vägen UT..? Svårigheterna går att påverka! Jag ser till exempel att våra barn idag kan använda sig av HELT andra kompensatoriska strategier än när vi började, och att en del av det tydliggörande som vi då använde är helt passé nu. Annat har tillkommit, allt övrigt har vidareutvecklats en hel del.

För en bra ”överblick” om den visuella och auditiva perceptionens olika delar, så hänvisar jag nog till Pia Wallenkrans.
Hon menar att den visuella perceptionen innefattar;

– visuell diskrimination, visuellt minne, visuella spatiala relationer, visuell formkonstans, visuellt sekvensminne, visuell figur-bakgrund, och visuell helhet.

Den auditiva perceptionen delar hon in i

– auditiv diskrimination, auditivt minne, auditiva spatiala relationer, ljudlokalisering, auditiv konstans, auditivt sekvensminne, auditiv figur-bakgrund, samt auditiv helhet.
Med den tydliga uppdelningen, kan jag direkt säga var mina barn har sina perceptuella svårigheter. Kan du..?

Processandet av enskilda sinnesintryck är viktigt, och det är i nästa steg enormt viktigt att kunna integrera olika typer av sinnesintryck! Hemma pratar vi till exempel en hel del om arbetsminne, då detta varit och är ett problem. Man kan åstadkomma enorm skillnad i minneskapacitet och inlärning genom att förstå hur barnet tar in, lär, processar. Vi talade i alla fall en del om strategier när vi båda vuxna provade appen Memory Train. Rolig app, rätt svår på slutet..! Makens strategi för att minnas, är att helt enkelt titta på och förlita sig på sitt visuella minne. Jag kan INTE minnas om jag bara förlitar mig på mitt visuella minne – jag är absolut mer auditiv av mig – men framför allt kan jag kombinera. För att lyckas som bäst gör jag så att jag 1: tittar noga och identifierar färg/form/kännetecken etc. 2) använder mig av proprioceptionen genom att röra munnen och via talet tydliggöra – säga för mig själv vad jag ser, och 3) sekundärt till min variant av ”learning by doing” får jag också auditiv input – jag hör vad jag själv säger. Jag kan alltså använda mig av alla tre nivåer integrerat, och jag slår makens visuella minne ganska rejält trots att hans visuella minne är betydligt (!) bättre än mitt. Det mest spännande, är kanske att han troligtvis har ett betydligt bättre auditivt minne än mig också – om han bara lärde sig att använda det.

Otroligt intressant, inte sant..?