Beakta sensomotoriken – om x och y

Som funkisförälder tvingas man ju ha ganska bra koll på svagheter och oförmågor, men för att komma framåt och för att kunna fortsätta att vara en bra förälder så tror jag att man bör spendera tiden i den här sfären. Även när man egentligen jobbar med svagheter och oförmågor, bör man verkligen göra det genom att jobba via barnets styrkor och förmågor. Lät upprepande tjatigt? Kanske det, men smaka på det lite.. Visst är det så? För att komma framåt, för att hjälpa mina barn att nå de där välförtjänta framgångarna så måste jag förvisso förstå precis vad de har svårt med och varför – men jag behöver också veta hur jag ska hjälpa dem att använda sina styrkor för att lära. Utan den delen, blir arbetet alldeles för fokuserat på problem och det hjälper inte barnen alls.

Ungar med spatiala svårigheter är ju ofta de där ungarna som ”inte hör hemma” i ett klassrum. Som har svårt att sitta stilla, störs alltför lätt, har svårt med samspel. Som kanske också har svårigheter med att avkoda ljuden och skapa mening ur ett talat resonemang, vilket ju verkligen blir ett problem i ett klassrum. För att göra saken ännu värre, är de inte heller kanske sådana som lär sig genom att allt tydliggörs visuellt – även om man då börjar närma sig. De är de där härligt besvärliga ungarna som vill testa allt =). De där som inte kan låta saker vara, som ställer frågan ”om jag gör så här, vad händer då?” och som gör det tillräckligt många gånger rent experimentellt för att skapa sin egen visuospatiala modell – sin egen bild över hur systemet sitter ihop och fungerar. När det gäller ämnen som de inte självmant väljer, MÅSTE de både engageras och motiveras via inlärningsvägar som fungerar – via syn och via känsel/motorik. Att bygga förståelse för system kan ta tid, men när de förstått så förstår de verkligen och kan använda sig av den kunskapen. Stumpan faller nog in under den här beskrivningen, och vore hon inte så fördömt snäll, glad och undflyende så hade nog många gett upp redan. Hon väsnas aldrig, gör inte en fluga förnär, sitter målmedvetet och arbetar om hon får studiero. Det är bara så att hon är beroende av just den där studieron…

Jag försöker så gott jag får möjlighet till, och hinner, att ”handleda” stumpans assistent. Jag hoppas också att läraren kommer kunna närvara vid några sådana tillfällen, så att hon kan få se hur vi tillsammans arbetar. Jag försöker lära dem om hennes förmåga att lära abstrakta begrepp, genom att göra. Detta gäller egentligen alla begrepp faktiskt, vilket ju går igenom inom alla ämnen.. Pedagogiken är oerhört viktig! Hon behöver ”känna” den abstrakta meningen bakom begreppen, eftersom hennes sensomotorik inte gör detta automatiskt. Genom att göra registrerar hennes hjärna betydelsen i rätt område, och hon bygger ut det avancerade kategorisystem som vi alla har inom oss. Genom precis rätt mängd affekt i ”leken/lärandet” boostas inlärningen rejält. I Floortime-modellen jobbar man mycket utifrån den tanken, att man lär bättre om man kan koppla en stark känsla till erfarenheten. Learning is fun!

För att ge visst stöd åt minnet så använder vi också visuellt stöd; ”kodning”. Minnet hjälps av färger, av tecken, av symboler. Så under hela processen fram till automatisering försöker jag visa dem hur de kan stötta hennes minne och planeringsförmåga genom användandet av rätt ”kod” för övningen. Det här är egentligen samma process som andra barn får hjälp med, det är bara det att deras inlärning sker på ett annat sätt – de passar bättre in i klassrummet… På samma sätt som maken gärna vill att jag ska ”berätta för honom vad vi ska prata om” innan jag börjar redogöra för något, är stumpan hjälpt av en visuell ”markör” som visar vad hon ska jobba med – tills dess att det verkligen sitter. Hur man bäst gör detta, det gäller det att klura en hel del på..

Rent visuellt, är hon egentligen väldigt stark. Hon lär och kommer ihåg bra, sånt som hon ser. Hennes största styrka är hennes detaljseende, som kan hjälpa henne oerhört i många situationer. Parallellt med den styrkan, måste hon dock få hjälp med perspektivet om inte detaljfokuseringen ska dominera totalt. Perspektiv är viktigt! I både x-, y- och z-led… Jag minns hur jag tidigare försökte få henne att göra matrisövningar på iPaden (typ matchmatrix), och hur det var rena rama gissningsleken. Att tänka i två dimensioner samtidigt fanns liksom inte. Sen gjorde jag mig för en gång, och drog ut en egengjord matris. Till denna drog jag ut alla ”x-koordinater” (i det här fallet var det geometriska former i olika färger, fyra olika), alltså 16 stycken geometriska former till mitt 4×4-system. Sen gjorde jag i ordning 16 stycken ”y-koordinater” ( i det här fallet var det bokstäver, fyra olika), och så satte jag mig med stumpan. Vi jobbade igenom hela matrisen med alla x-koordinater först och sen ovanpå dem alla y-koordinater (först en kvadrat, sen en bokstav ovanpå – tillsammans bildar de den färdiga bilden). Hon blev först osäker när det var ”fullt” i rutan där hon ville lägga bokstaven men efter att jag visat henne att hon tänkt rätt så godtog hon det. Efter att vi lagt alla 32 bitar på plats tog jag bort dem, och så tog jag fram ”riktiga” matrisbilder – alltså bilder med x- och y-koordinat tillsammans på samma bricka (tex en gul kvadrat med bokstaven u mitt i). Stumpan klurade lite, men helt plötsligt såg jag att hon förstod. Hon satt där och jobbade aktivt på att få ihop den visuospatiala processen, komma ihåg två dimensioner och lägga brickan rätt. Och rätt blev det.

Efter den genomgången har jag kunnat jobba med betydligt mer avancerade matriser, för nu förstår hon vad jag är ute efter. Och matriser är ett jättebra sätt att jobba! Ett visuellt sätt att träna på att hålla många olika faktorer i huvudet, och så kan man utöka successivt. Svårighetsgraden går att utöka hur långt som helst, modellen går att använda i alla typer av övningar. I samma veva som detta löste sig, lossnade det också med sekvensbilder och logiksystem i stort. Övningen var utmanande för hennes visuospatiala problematik, men inte svår – svårt var det innan hon förstått vad jag ville att hon skulle titta efter…

Och att hjälpa henne med vad hon ska titta efter, är något man behöver göra. Hon säger det själv; ”det är svårt att titta”. Ögonen lyder inte riktigt utan rör sig mer eller mindre än vad hon tänkt, bokstäver hoppar, siffror vänder sig, stillastående föremål blir suddiga när hon försöker hålla kvar blicken. Hon har en fokal stil, men det innebär inte en oförmåga att se globalt! Stumpan behöver hjälp, både med grundläggande sensomotorisk träning och med synterapi. Hon behöver jobba på sin ögonmotorik, hon behöver få träna på det globala perspektivet, hon behöver få jobba med olika sätt att använda sin visuella styrka! Inte minst för att den hjälper henne kompensera för en auditiv svaghet (hennes svårighet att höra rätt, komma ihåg sekvenser av det hon hör, och komma hela vägen till meningen bakom ljuden). Det är också ett viktigt steg, att hjälpa henne till den auditivt spatiala kunskapen; att få ordning på sekvenser av ord, på tid, kunna rikta sin auditiva uppmärksamhet och följa med i samtal. Även här måste vi jobba mycket, mycket via hennes starka känsel/motorik. Mer via görandet än via tittandet! Via vardagsaktiviteter, och via musik. Trots sina motoriska svårigheter, så har hon liksom på en högre nivå greppat hur hon lär sig genom själva görandet – och det är just där nyckeln sitter. Logiskt, då det är en mer grundläggande nivå än det visuella systemet som utvecklas sist.

Det finns så många olika vägar att gå. Min tjej är obönhörligt nyfiken, hon gillar alla nya saker (saker, inte aktiviteter – och alltid i lugn omgivning) och hon vill verkligen lära sig. Hon har inga massiva specialintressen, men tjejig som hon är så är djur, natur, människor/relationer och barn stora intressen. Man lockar hennes intresse på många olika sätt, det är inte svårt. Hon vill bara inte att man ska prata grekiska, utan vill man att hon ska lyssna och lära – får man lära sig tala hennes språk… =)