TEMA Hjälpmedel

Neurobloggarna har ju tema hjälpmedel just nu, och jag satte mig igår för att fundera lite över vilka hjälpmedel vi faktiskt har använt hittills. Vilka vi alls har provat, och vilka som faktiskt har fungerat – som har gjort skillnad. Papper och penna för ritprat är ju en fantastisk grej, jag kan inte säga annat. Vi funderade så länge över ”hur man gör”, ”hur man börjar” liksom innan vi till slut kom till skott. Men så här i efterhand så kan jag inte säga annat än att det faktiskt bara är att sparka sig i arslet och komma över den tröskeln om man har ett barn som det kan tänkas fungera för. Belöningen är så enorm, så många saker blir lättare av lite kladd på ett papper! Jag kan lova att jag absolut inte är någon stjärna när det gäller att teckna, och med det menar jag att mina barn faktiskt sällan ser vad jag försöker rita om jag försöker mig på något annat än streckgubbar… Men att rita streckgubbar för sina barn, och prata och förklara runt om, det är helt enkelt något som funkar för oerhört många barn. Kladdigt och otydligt blir det, men att det tillför en helt annat dimension av tydlighet för dem är ändå ställt utom alla tvivel. Så har ni inte testat, gör det!

Scheman, ja det använder vi ju som jag sa. Med framgång. Timstock..? Tja ibland, väldigt sällan måste jag säga men det händer. Mest vid korta ”sessioner” där vi tränar något, som när jag tex skulle träna att över huvud taget få sätta ett plåster på lilleman – som INTE gillar att något sitter fast på huden. Ibland kan det ju faktiskt vara riktigt fiffigt med plåster en stund, och för att möjliggöra detta så tränade vi lite via timstocken för att det skulle vara helt tydligt för honom hur länge han behövde stå ut med det i början. Jag minns att vi också använde det alldeles i början av lyssningsträningen, för att vänja in hörlurarna. Det gick dock fort, och nu älskar alla ungar att lyssna på musik så.. =) I vardagen använder vi nog aldrig timstocken annars, hittills i alla fall.

Men nej, även om det finns vissa saker som är fiffiga och som vi har provat med framgång så kan inget jämföras med pekskärmen i alla dess former… =) Vi äääääälskar Apple. Det började egentligen först med en pekskärm över en dator, men när vi såg effekten av detta så gick det liksom inte att hejda. Det blev en iPod, gick vidare till en och sedan flera iPads, det blev iPhones och har bara byggts på… För ett barn med motorisk problematik, är pekskärmen helt enkelt helt galet fantastisk. Jag kommer aldrig glömma när lilleman alldeles i början fick sin pekskärm till datorn, och började kunna manövrera. Påverka sin omgivning liksom. Det är en sak att agera på uppmaning, i en pressad situation där alltför många intryck ska processas samtidigt. Det kan faktiskt vara en helt annat att få vara helt uppslukad av ett spel, supermotiverad, och få jobba helt i sin egen takt utifrån eget huvud. Killen som då inte hade imiterat en enda grej spontant på 1,5 år (och då var 2,5 alltså), började helt plötsligt imitera sekvenser av vad vi gjort.. Till spelets meny, stäng av, bekräfta, vänta in windowssidan, via startmenyn för att åter starta spelet, välja rätt alternativ för att komma förbi flera varningsrutor – bara för att återigen få springa och skutta på stället till fullt gapskratt när spelets vinjett drog igång igen.. Vi bara gapade..

Det har tagit tid för ungarna att förbättra uppmärksamhetsförmågan, öka impulskontrollen, förbättra den viljemässiga motoriken och på så sätt kunna styra allt mer och klara allt fler spel och appar. Men grejen är att via pekskärmen kom möjligheten..! Vi började ju kommunikationsmässigt också via datorn med lilleman, som jag berättat om tidigare. Måste nästan leta för att se om jag inte har en bild kvar av hur tangentbordsanpassningen då såg ut… Men en dator tar man inte med sig så lätt. De kommunikationsverktyg som hjälpmedelscentralen erbjuder, är faktiskt rent krasst också väldigt klumpiga och omständiga – även om de många gånger fyller viktiga funktioner. Vi fick testa ett antal, men inget var det vi behövde. När vi till slut hittade en ordprediktionsapp som funkade så blev många saker mycket lättare, även om det tog ett tag innan det var möjligt att gå från vanligt tangentbord med rasterskydd till spadens tangentbord (motoriken var inledningsvis så dålig att han inte hade klarat sig utan raster). För ett barn med riktigt svår motorisk problematik, är också en pekskärm för svår och för dåligt anpassad – det enda som möjligtvis funkar då är lite orsak/verkan-arbete. För de barnen måste man prioritera arbetet med att förbättra motoriken! För barn med svår problematik men ändå befintlig motorik är pekskärmen oerhört bra, även om man även för dessa barn måste prioritera arbetet med den sensomotoriska utvecklingen. Allt eftersom barnet sedan utvecklas får man chans att följa med på en successivt stegrande svårighetsgrad av appar, och det är en fröjd att se! Någon gång borde jag verkligen göra en liten app-lista här, med de absolut mest värdefulla apparna som har fungerat för oss. Ordnat i kategorier efter krav på motoriken… 😉

Jag kan inte hitta orden som med rättvisa beskriver hur ofantligt viktig iPaden är för Lilleman idag – och kanske ännu mer var för ett tag sen. Den stöttar hans utveckling på så många områden, och möjliggör för honom att visa vem han är. Den ger honom en röst, möjliggör kommunikation med både familj, släkt och vänner, ger honom struktur och tydlighet, ger honom oerhörda träningsmöjligheter och en chans till aktiviteter ”på samma villkor” som andra. Den ger vila när han är trött, bidrar med visst lugn när han är stressad, och har under årens gång gett oss oändliga tillfällen att skratta och leka tillsammans. Den ger kunskap, öppnar världen, gör honom till en person att räkna med – en som andra lyssnar på, ser, tar på allvar. Ingen har hittills lyckats vara oberörd eller nonchalant när de väl fått träffa honom. Visst är det så att den till stor del är kompensatorisk också, och naturligtvis behöver kompletteras med massor av annat. Dess betydelse, värdet av vad den ger oss – ger honom – är dock svår att överskatta. Även om den på samma sätt ger Stumpan och Myset enorm hjälp och erbjuder mängder av fiffigt ”särskild stöd och anpassning” så går det naturligtvis inte att jämföra med vad den gör för Lilleman. Var hade vi varit annars..?

Om vi inte hade envisats med att på djupet utforska hans kärlek till bokstäver och siffror? Om vi inte hade kämpat, letat, tränat och anpassat? Gått emot allt känt och följt den där magkänslan.. och hade den alls uppstått om jag inte haft den motoriska bakgrund som jag har..? Det är en tanke som jag knappt klarar att tänka… Var hade vi varit om vi inte hade funnit varandra..?