Numerositet, kardinalitet och vackra skridskor!

Den senaste tiden har vi funderat lite mer kring matematik igen här hemma. Jag har ju skrivit förut om stumpans matteutmaningar, om den spatiala träningen (tex här, här, här, här, här, här osv) och om Numicon, men nu har det varit tyst ett tag så jag tänkte uppdatera er lite om vad som händer. Stumpan hänger ju med rätt bra, men de specifika mattesvårigheterna har med tiden ändå blivit lite tydligare vilket har gjort att vi fått klura vidare. I samtal med läraren har vi försökt förklara det kluriga i att ha en tjej som är så smart att hon liksom tillfälligt klurar ut begränsade system – men ändå inte bygger det stora systemet per automatik. När hon tränar en viss sak, så går det oftast helt ok. De nya momenten har ibland varit utmanande, men andra gånger gått hur lätt som helst. ALLT som är visuellt funkar bra… Det tiden har visat oss, har framför allt varit att saker som hon ”lär sig” av det andra inte tycks stanna kvar.. Att hon lär sig en massa övningar, men inte bygger systemet. Även detta har jag skrivit om tidigare. När man inser att diskussionen upprepar ”jo men nu sitter det snart”, gång efter gång när man har intensivtränat automatisering av tal, då är det något att uppmärksamma liksom. Tydligast blev det nu på senaste utvecklingssamtalet, där läraren återigen ville trycka lite extra på behovet av att automatisera den här grundläggande aritmetiken. Hennes förslag på lösning var att helt enkelt intensivträna och memorera talen, eftersom det nu ”verkade sätta sig” efter en periods träning. Jag kände direkt att det här är precis bakvänt, helt fel väg att gå, och jag försökte förklara varför..

Det är absolut inte så att hon inte förstår delarna. Hon lär sig sekvenserna, och hon noterar de visuella system hon har framför sig. Det är systemet som ligger bakom, det som hon inte direkt kan se, som stökar till det. Hon har ju också ett begränsat arbetsminne, och om hon är något i stil med sin far – vilket vi ju vet att hon är – så funkar det inte alls att mängdlagra. Hon måste till fullo förstå det hon gör, annars fastnar det inte. Minnet överbelastas direkt, och något ramlar ut när något nytt kommer in. Precis som hos maken, precis så som han har beskrivit att han haft det med matematik hela livet.. När vi har förklarat det på rätt sätt, då kommer hon manövrera i systemet utan problem. Learning by seeing and doing, så är det för tjejen. Tiden ska inte läggas på automatisering av saker som hon ännu inte har förmågan att hantera, utan på att skapa sann förståelse för grunden och göra henne trygg i att själv röra sig i systemet och benämna vad hon gör och varför! Återigen, detta har maken sagt hur länge som helst men jag som är för NT för mitt eget bästa förstår ju läraren… =/ Maken har inte helt rätt, eftersom hans sätt är lite av ett uppgivet accepterande. MEN, han har en stark poäng vilken förtydligar var problemet ligger och var vi behöver jobba.

Väl hemma så funderade jag en del på detta. Erinrade mig några intressanta artiklar om specifika matematiksvårigheter och letade fram dem igen. Gick sedan vidare till att läsa om dyskalkyli, och blev mäkta förvånad av att inse hur bekant allt lät..! Det här luddiga, ogreppbara, till och från-problemet som hon har, det har ett namn! Frågan som exploderar i mitt huvud är ”varför har ingen sagt något ??” Vem är ”någon”..? Jag vet knappt. Läraren kanske, efter de diskussioner vi haft. Jag har troligtvis förklarat det för dåligt, men det är ju lite svårt för mig att kunna allt liksom. Dyslexi och dyskalkyli det är nog svårigheter som jag liksom tänker mig att skolan ska uppmärksamma. Jag borde ju ha insett det för länge sen, men hon är helt enkelt för smart och löser alla separata delar alldeles för bra för stunden.. Ända sedan vi började med matematiken för henne så har det varit så. Hon har lurat både oss föräldrar och alla inblandade, det har tagit tid att i omgångar genomskåda detta.

Jag gick i alla fall vidare och hittade några intressanta föreläsningar om dyskalkyli, samt ett antal böcker. Inväntar lite leverans på delar av detta, har hittills bara läst ”Vad är dyskalkyli?” av Adler vilket dock var ganska intressant. En av föreläsningarna jag gillade bäst var denna som också har en fortsättningsdels på samma sida. Den ger en ganska tydlig bild av det man vet om dyskalkyli hittills, och visar tydliga exempel på hur specifika matematiksvårigheter kan te sig. Så.. nu när jag nu vet detta, så har jag naturligtvis delat med mig av informationen till Stumpans assistent på skolan. Hon har sett föreläsningen och är helt överens med mig om att detta stämmer. Om det sen kommer leda till en dyskalkylidiagnos eller inte, det får vi ju se. För inte mer än några år sedan trodde jag att hon skulle få en dyslexidiagnos också, men träningen har avhjälpt det problemet nästan helt. Även matematiken kommer påverkas positivt, och rätt pedagogik gör det naturligtvis också om vi får igång den! Så vad framtiden säger, det får vi se då.

Idag, så hämtade jag Stumpan efter att jag och Myset var färdiga för dagen i förskolan. Stumpan var på toppenhumör efter att ha spenderat 1,5 timme i ishallen.. =) Jag hade just innan berättat för Stumpans förra resurs om skridskoåkningen, och sagt att jag var så spänd på att få höra hur det nu hade gått. Skridskor var ju länge jätteläskigt, vilket är naturligt med en så stark mororeflex och så omogen sensomotorik. Förra året lossnade mycket och hon var uppe på isen med stöd under vårkanten, antingen assistentens händer eller ett bandymål. Idag, hade hon helt sonika gett sig ut på isen då hon inte haft tid att vänta på att assistenten skulle bli klar! =D Visst är det stapplande ännu, och hennes starka ATNR märks tydligt. Men det är så underbart att se (assistenten filmar nästan alltid såna där roliga moment..)! Alla i ishallen hade återigen reagerat över den förvandling som skett, vilket ju i sig är roligt. Jag gissar att sensomotorikens effekt successivt kommer att accepteras här på skolan.. 😉 Men i alla fall, vi började prata lite om hur dagen varit i övrigt och assistenten berättade då att de jobbat lite med matten och att hon försökt ”kolla av” stumpan lite.

Numerositet, som man kallar det och som är vanligt att ha problem med som dyskalkyliker, är inte ett stort problem. Det handlar om förmågan att kunna ”se antal” utan att räkna. Vi ska kolla lite fler saker, men hittills så stämmer uppfattningen vi har haft hittills – den förmågan har hon. Den andra delen som man brukar se som grund i problematiken, är det som benämns ”kardinalitet”. Kardinalitet handlar med om förståelsen av ”mängden bakom siffan” kan man säga. Det handlar om rangordning utifrån mängd, att jämföras med ordinalitet som handlar om ordning. När det gäller enklare tal blir ordinalitet och kardinalitet liksom detsamma, kan man säga. Vid tex negativa tal, blir det lite annat… Men det kan ändå förbrylla personer, eftersom det inte är självklart att automatisera kopplingen till kardinaliteten (mängden) bakom siffan trots att ordinaliteten är greppbar. Luddigt? Kardinalitet är nog det som stumpan har problem med. När man har lite svårt att visualisera, och talen börjar bli större, så kan det vara svårt att per automatik koppla siffran till den mängd den anger och på så sätt få ordning på aritmetiken. Man klarar inte att visualisera och greppa mängden, och med ett dåligt arbetsminne som tillägg så blir det lite kaos. Kännetecknandet vid dyskalkyli, är ofta just det – att vissa delar går jättebra och andra delar ibland går jättebra för att nästa gång inte funka alls..

Assistenten hade kollat upp henne lite som sagt, och fått en ganska bra bild av vad vi behöver jobba på framöver. Jag har några tydliga idéer kring vad vi behöver jobba med här hemma, vilket både handlar om kardinalitet och ”spatiala lekvarianter”, men också om just den auditiva biten… ”Rytmen, rymden, tiden liksom… Jag kan inte ens beskriva hur fantastiskt det är i alla fall, att så fort kunna känna att assistenten lyssnar, läser på, testar, och tar tag i. Fattar ni..? Helt makalöst fantastiskt… När vi sen gjorde oss i ordning för att åka hem och fika, så haffar hon mig kort och säger;
”Du, de här skridskorna köpte jag på loppis nyligen. Stumpan vill ju så gärna vara isprinsessa, så nu har hon ett par såna skridskor här som hon aldrig behöver slåss med de andra om. Ska ni åka på helgen nån gång så säg bara till så får ni låna dem – de är ju bara för henne.” Då är det nästan så att man vill gråta av lycka.. =) Underbara, fantastiska människa..!