Perspektiv; mer om att lära sig hur man tänker, hur man ser, hur man hör

Något som dock är viktigt att komma ihåg när man jobbar med matriser, är att den visuella informationen man ger i en matris är ”tvådimensionell” (såsom i barnet kanske bara ser just det du faktiskt visar på x- och y-axeln..). Om ett barn har svårt med den tredje dimensionen (djupet, vad döljer sig bakom), kommer endast enklare matrisövningar att fungera – med lite mer komplexa övningar så kommer barnet att fastna och risken finns då att du tror att barnet inte kan fastän barnet helt enkelt bara behöver mer träning på att ”ställa om perspektivet”…

Jag har klurat lite på det här när det gäller matematiken, det blir lätt så när man klurar på varför vissa saker kan gå så lätt när andra saker ändå kan verka så svåra. Tidigare har jag ju berättat om Numicon, och hur vi jobbat med ett multisensoriskt material för att underlätta den spatiala förståelsen i matematiken. Numicon är ett jättebra material för att jobba med det spatiala i x- och y-led, och ger en bra grund för att jobba även i z-led men för att man ska få till det så tror jag man behöver inse hur det blir när ett barn har svårt med ”djupet” i övningar – med att ändra perspektiv. Har man ett barn som inte spontant ”gör kopplingar” mellan olika delar av kunskap, som har svårt att förstå grundläggande begrepp, och som inte spontant ändrar sitt perspektiv, då har man ett barn som kan ge tex en sån här upplevelse:
– räknar saker med lätthet
– matchar siffra och antal enkelt, har inga svårigheter med antalsuppfattning
– tycks förstå begrepp, men i nästa stund visar det sig att begreppen inte går att använda i en ny situation
– kan rent logiskt använda sig av ett bra material för att ”bygga matematik” (förstår hur man lägger till, drar ifrån, ser likheter etc)
– sitter ändå som ett frågetecken när man börjar experimentera med reella ”mattetal”; då det ska läggas ihop siffror, då det ska dras ifrån siffror, då det ska flyttas om i sekvensen för att jobba med enkla ekvationer, då det ”talas om matematik”…

Så, vad gör man..? Först av allt, kanske man jobbar noga med de grundläggande begreppen. Inte i teoretiska situationer med visuellt material, utan upprepade gånger på det sätt som barnet lär. För barn med spatiala svårigheter kan man ofta utgå från att ”med kroppen” funkar bättre och att multisensoriska tillvägagångssätt alltid är bra – i kombination med leklust och motivation. Alltså, jobba inte med att bara visa och förklara utan låt barnet göra, och själv känna i kroppen vad det är. Exempel för att jobba med begrepp såsom hälften och dubbelt, skulle kunna vara att göra en ”huggande” rörelse med armen och låtsas hacka sönder saker (och gärna Numiconbitar vilka är extra pedagogiska..) samtidigt som man upprepar ”hälften”. Vidare går man till att sätta ihop; ”hälften av fyra är två” osv. Dubbelt, blev här hemma två händer som hålls fram bredvid varandra (handflatan upp) med ett föremål i vardera hand under matrat ”dubbelt”. Det går vidare till ”dubbelt så mycket som två (ena handen) är fyra (båda händerna tillsammans). Ett enkelt men tydligt visuellt material, tillsammans med rytmisk auditiv feedback, och framför allt den viktiga motoriska/taktila/proprioceptiva inputen av att göra rörelserna själv skapar tillsammans multisensorisk input, och kunskapen kan efter massträning generaliseras på alla möjliga sätt.

Just görandet ÄR centralt, så att låta barnen leka med ett bra material för att få förståelse för storlek/mängd är viktigt. Numicon är också bra eftersom det ger en direkt, skrukturerad och visuell (samt om du vill taktil och auditiv) förklaring av mängden. Det är för barnet väldigt lätt att se och känna vilka två som tillsammans blir lika stora som en större platta. Men hur tar man sig sedan över till siffrorna..? Jag skulle tro att många barn med spatiala svårigheter får problem just här… Grejen är att man kan inte ta för givet att ett barn faktiskt ”tänker antal” bara för att barnet i fråga faktiskt förstår att ”2” KAN betyda två stycken.. Det är många faktorer att hålla i huvudet när man räknar matematik, och det går inte att ta för givet att barnet initialt själv klarar att göra alla kopplingar/växlingar. Ett knep, är att jobba med att memorera färgerna på Numiconplattorna – lära sig att visualisera dem. Det är en oerhörd styrka att kunna se för sitt inre öga..! När det sitter och du har jobbat på bra med att befästa begrepp (vi fortsätter med exemplen hälften och dubbelt här), så testa att skriva en siffra och fråga barnet ”vilken färg har två..?” Har ni jobbat på med visualiseringen så lär barnet säga ”ljusblå” till din stora glädje. Då kommer följdfrågan ”hur mycket är hälften av två..?” (eventuellt förstärkt av tecknet – en huggande rörelse med armen). Istället för att ge barnet en egentligen ganska dum fråga – ”hur mycket är hälften av två” (vilket ju rent krasst skulle bli halva den faktiska siffran och det är ju rätt svårt att svara på..) – har du nu frågat ”hur mycket är hälften av antalet två?” Varför? Du har hjälpt barnet att göra kopplingen i z-led mellan siffran och det underförstådda antalet. Eftersom du har jobbat multisensoriskt har barnet också alla sina sinnen att tillgå för att komma ihåg och kunna svara rätt på frågan.

När det sedan gäller att kunna räkna plus och minus, så tycker jag att den här artikeln som Sabina FB-länkade till nyligen är väldigt intressant. 20 minuters riktad träning av barnens visuospatiala förmåga (specifikt förmågan att vrida och vända på saker i huvudet) hade en direkt positiv effekt på barnens matematikkunskaper. När man kommer hit bör Numiconmaterialet vara väldigt väl inarbetat; färg och storlek sitter, barnet har med stöd av taktil och auditiv input fått hjälp att verkligen förstå antalet och ni har jobbat lite med matematikbyggandet (att sätta ihop två stycken och se vilken enda som blir lika stor, alt dra ifrån.. ni har experimenterat med hur man kan dela upp och hur man kan bygga ihop). Testa då att både med Numicon och med annat material skapa övningar i stil med den i artikeln; barnet får två givna modeller och uppgiften att i huvudet vrida på dessa, sätta ihop dem, och se vilken ny modell som har skapats. Det här kan man ju verkligen experimentera med, göra allt från väldigt enkla till väldigt svåra modeller i en väldigt stor variation för att barnet verkligen ska få klura och ha roligt med grundläggande matematikkunskaper! När barnet har greppat det och övat upp sin förmåga, så kör du med Numicon.

Först kanske lägga ut två brickor en bit ifrån varandra och ge barnet uppgift att i huvudet försöka vrida och pussla ihop dem, samt säga vilken platta som motsvarar summan. Har man gjort förarbetet, så bör detta vara en förhållandevis enkel övning just eftersom Numicon är ett så strukturerat och invant material. På samma vis man man sedan jobba med subtraktion, vilket inte är lika ”självklart” men som barnet bör klara när du har jobbat så pass med det visuospatiala i matematiken och redan innan det har jobbat upp grundförståelsen i kroppen.

Det sista mellansteget kanske sedan kan vara färgkodade siffror för att hjälpa barnet med kopplingen i z-led, då det nu gäller att framkalla de inre bilderna av plattorna och genomföra den visuospatiala aktiviteten. Ev kanske barnet också efter det kan behöva en påminnelse om att hen HAR kunskapen inom sig, om det sedan låser sig när ni är tillbaka på regelrätta matematiktal med svarta siffror och inget praktiskt stödmaterial. 


Tänker man på det så här, blir det lite lättare att förstå varför matematik faktiskt är ganska svårt. Eller mer avancerade former av språk för den delen. Barn med spatiala svårigheter kan absolut ha kapaciteten för allt detta, men eftersom de inte spontant gör alla kopplingar eller skiftar perspektiv så behövs rätt riktat stöd;
– sensomotorisk träning i de fall som detta behövs, för att barnet ska få något att ”fästa” kunskapen på
– pedagogiskt anpassad träning av grundläggande förmågor, vilket egentligen kan sammanfattas som the Big 5… Här finns MYCKET att trycka på anser jag eftersom det här är något som våra barn absolut har rätt till i dagens skola; rätt till extra stöd med just de grundläggande förmågorna och det stödet ska vara anpassat utifrån barnet – inte pedagogen
– ett multisensoriskt materialt och en pedagogik anpassad utifrån just den elevens specifika behov; med ett initalt stort och tydligt men successivt minskat stöd där barnet till slut får bemästra problemet ensam

Ett barn med spatiala svårigheter får aldrig chans att lyckas, att förstå, med sedvanlig pedagogik! Rätt pedagogisk utgångspunkt och tillräcklig kunskap om problemet skapar helt andra möjligheter, och om problematiken uppmärksammas i tid och tas på allvar så behöver barnen inte heller misslyckas gång på gång innan arbetet börjar. Kanske framför allt när det gäller barn med NPF, så är just misslyckandet oerhört svårt. De har så mycket emot sig i alla fall, och att misslyckas upprepade gånger kan lätt ta lusten ur skolan – som då är förlorad.

Jag har sagt det förut men det kan inte upprepas tillräckligt många gånger; prova en ny sak några gånger men om det inte funkar – byt tillvägagångssätt! Våga inse att det inte är rätt väg att gå, våga tro att alla barn kan lära sig om de får de rätta möjligheterna. Det är vår uppgift som vuxna att tro och att lära oss hur vi behöver lära. If they don´t the way that we teach – we should teach the way that they learn!