Spatial förmåga och tid

”Det hon såg och lärde sig, var inte systemet – utan sekvensen.” Det skrev jag om här i mitt inlägg om Numicon, vårt matematikmaterial. Det har mantrat runt i mitt huvud någon dag nu, och jag har på något vis skapat en ökad förståelse hos mig själv för vad det är jag försöker åstadkomma. Inklusive varför jag ibland lyckas, och varför det inte fungerar varje gång. Dessutom har jag insett just vad det är jag gör fel när det gäller dimensionen ”tid”…

”Spatial” betyder rumslig. Det beskriver på ett teoretiskt sätt den mer praktiska verklighet som vi befinner oss i, och teorin är ganska mindbending egentligen. Inte konstigt att det skulle till en sån som Einstein för att få till det där med hur tid och rum förhåller sig till varandra (relativitetsteorin, för dem som vill fördjupa sig)… Den spatiala faktorn är alltså den som tillför ”rymden” i den teoretiska världen – just ”systemet”. Den faktorn som låter oss förstå att verkligheten faktiskt är mer komplex än den ”platta, sekventiella beskrivningen” som vi ofta använder oss av för att schematisera och förenkla på papper. Mer komplex än det visuella stöd vi alltså ger våra barn med autism, hela tiden…

Vi neurotypiker, anser oss vara himla skärpta för att vi ”bara greppar” det där. Vi kan (i varierande grad förvisso) omsätta den linjära sekvensen från papperet, i verkligheten – vi förstår allt det där ”mellan raderna” utan att ens förstå att det finns något särskilt att förstå. Sen finns det vissa barn (och vuxna) som helt enkelt har svårare för de där sakerna. Minns ni dem från skolan..? De där lite utsatta personerna, lite tafatta och med en ganska klumpig motorik. De som valdes sent på idrottslektionerna, och som kämpade med skolämnena. Jag minns dem. Den som etsat sig fast mest, är en kille i min grundskoleklass. Tanig, ganska liten överlag. Dålig hållning, det kändes som att han mest kröp runt väggarna som en osynlig liten mus. Han kämpade med skolan, få saker kom lätt för honom. På idrotten var han mest ”närvarande”. Trots att han fixade en hel del saker, så var han liksom bara generellt klumpig – hade helt enkelt inte full koll på var han hade sin kropp och den där klumpigheten gjorde att han alltid valdes sist. Han och en tjej som väl var hans lite mulliga motsvarighet. Den här killen var genuint jättesnäll. En mysputte. Lite ettrig ibland, visst, men med ett gott hjärta. Jag minns hur jag, när vi gick i första klass och båda var förkylda nog för att inte få delta i en viss aktivitet med klassen, fick ha ”lektion” med honom. Jag, som hade lätt för allt och låg först, fick i uppgift att jobba med att lära honom klockan. Jag minns hur jag inte förstod hur det kunde vara svårt. Jag minns att jag reflekterade över hur konstigt det var, att han inte bara förstod – det var så självklart.

Det finns åtminstone två skilda spatiala områden; tid och rum. ”Rummet”, det visuellt spatiala, är rummet vi har runt omkring oss. Det är x, y och z axel; från vänster till höger, nerifrån och upp, och i djupled – vår tredimensionella verklighet. Har man en välutvecklad visuospatial förmåga har man inga svårigheter med att bedöma avstånd åt något håll, att bedöma storlek och rymd på föremål, och med att i huvudet vända och vrida på föremål för att liksom ”betrakta dem från olika håll” tex. Inom det här området ligger en stor del av arbetet med matematiken, och arbetet med Numicon. Vad jag menade med att stumpan inte förstod systemet utan såg sekvensen, är att hon spontant inte ”tänker på alla axlarna” och hur de påverkar varandra. Hon tittar spontant på ett mål från ett håll vid ett visst tillfälle. Varför..? Varför är det så att vissa barn ”bara förstår” det här spatiala, medan det för andra är så svårt..? Jag, och en hel värld av människor med mig, tror att det till stor del förklaras av en omogen sensomotorik!

Den absoluta grunden för den sensomotoriska utvecklingen är att skapa ett ”centrum”, en stark känsla för var jag har mig själv och hela min kropp – inklusive var jag befinner mig i världen. Den tanken går igen i många olika teorier och modeller. Utan denna känsla, utan att ha en inbyggd stark känsla av jag/här/nu så kan man heller inte ha en fördjupad förståelse för du/där/då-sen – förstår ni..? Då finns inget att förhålla sig till. Stumpan har bättre spatial uppfattning nu, men det brister ännu i den här känslan. Vid vanlig pedagogik, som ofta är visuellt förtydligad och linjär/sekventiell (på papper, i stil med ”först det här och sen det här”) kan hon inte ”känna kunskapen i kroppen” utan det hon ser är just den platta, linjära sekvensen. Den har ingen verklighetsförankring! Och du kan inte lära dig ett spatialt system genom att bara se en linjär sekvens, det går inte (min uppfattning). RÄTT pedagogik kan delvis kompensera för detta. En pedagogik som på (för den personen) rätt sätt tydliggör de olika axlarna, så att personen förstår vad han/hon ska titta efter – hur det ska ”ses”. Men utan att jobba på sensomotoriken, kommer du sällan förbi den rent ”kompensatoriska nivån”.

Tid då..? Vad är tid..? Tid, är rörelse och den fjärde dimensionen. Vi åskådliggöra ofta tid visuellt, och rörelsen finns ju med (klockans visare rör sig runt, tiden rör sig framåt i kalendern etc) men för en person med haltande spatial uppfattning blir detta ett problem – om förmågan att omsätta detta till en visshet/förståelse i kroppen inte finns blir upplevelsen istället linjär, sekventiell, och betydelselös. Tiden rör sig nämligen inte runt ett ur, inte heller längs med siffrorna i en kalender – tiden rör sig egentligen mer i ett mer ”sagitalt snitt” (bakifrån och framåt ungefär; vad vi har gjort tidigare, vad vi gör nu, vad vi ska göra) i ett rytmiskt (auditivt) system. Tid är en auditivt spatial dimension. Genom att bara visa en auditivt spatial dimension platt, linjärt, sekventiellt, ”fråntar” vi möjligheten för barnen att verkligen känna vad det innebär. Även personer med så pass hög kognitiv funktion att de kan förstå teorin i allra högsta grad, kan ha jättesvårt att skapa en uppfattning av hur länge tex en timme faktiskt är.

För ett barn med svårigheter inom området tidsuppfattning, kan man testa att hitta den verkliga ”tidsdimensionen”..! Snillrikt i sin enkelhet. För att skapa en förståelse hos barnet, en känsla för vad tid är (även om en del av tidsuppfattningen kanske tycks finnas..!), kan man behöva jag jobba i en sagital rörelse, från då till nu till framtid, och kanske till och med att koppla det till klockans tickande rytm. INTE i första hand hänga upp det på vad man såg eller gjorde då, vad man ser och gör nu, vad man ska se och göra sen – utan basen ska vara rytmen. Koppla det till barnets egen rörelse och dess egna centrum, ”var är jag nu, var var jag nyss, var är jag nu, var är jag snart”. En sagital riktning; en noggrann koppling till vad har jag bakom mig när tickandet har förflyttat klockan så och så långt, när jag har rört mig från då till nu (INTE från där till här i första hand – vi letar inte efter den visuospatiala uppfattningen). En noggrann koppling till vad jag framför mig och hur många tick-tack bort det ligger.

Ge barnen rytmen, rymden – tiden.