Fantastiska frågor

Tänk er hur det skulle vara att ha svårt med att skapa mening ur din vardag; att se världen på ett annat sätt, att uppmärksamma helt andra saker än vad andra gör, och att gång på gång mötas av att människor runt omkring dig gör en väldig massa tokigheter som du själv tycker är helt ologiska. Det måste vara jättejobbigt! Och är nog vardag för en väldig massa barn med autism.. Tänk dig också att du hör ord som sägs, men märker att människor inte ”gör som de har sagt” – utan ibland gör tvärtom, ibland gör nästan det du tänkt, men väldigt sällan gör precis som du har förväntat dig. Gud så jobbigt..! Så frustrerande det måste vara! Tänk sedan att du inte har de egna orden, inte den egna strukturen i språket eller ens den ickeverbala kommunikationen, för att kunna ställa alla de där frågorna som bubblar upp inom dig. Vad..? Vem..? När..? Hur..? Varför..?? Jag tänker mig att jag skulle kunnat reagera på detta på ett av två sätt. Antingen hade min frustration runnit över, jag hade fått dåligt tålamod och blivit impulsiv, högljutt försökt förklara för min omgivning att jag kräver att få nån ordning, få svar – få förstå! Eller så hade jag helt enkelt gett upp, slutat försöka förstå det där kaotiska, konstiga och bara glida runt för mig själv.

Tankarna gör det lätt för mig att förstå många situationer jag har stått inför med både stumpan och lilleman, och de gör mig oerhört tacksam för att myset redan tidigt hittade de fantastiska frågorna.. Hon är ju bara 3,5 år gammal än så länge, och hon har också en del språksvårigheter om än inte alls i nån grad som ”förlamar” henne. Men frustrationen över att inte hänga med riktigt, att inte kunna sätta in allt hon hör i rätt system, över den bristande tydligheten som uppstår när den egna organisationen haltar lite – den är så påtaglig. Tack och lov, frågar hon. Så gott hon kan, med de ord hon har. Hon frågar, frågar om igen, och frågar om igen med frustrerande förtydliganden när vi inte förstår vad hon menar eller bara inte ger tillfredsställande svar.

-”Titta gumman, här på schemat. Idag… …. … … och efter att vi har ätit så ska vi åka till hab på möte.”
Frågorna kommer direkt.
– ”Vilken gubbe..? Vilken gubbe som ska åka i bilen..?”
– ”Vem ska följa med..? Är det det du menar? Vi ska åka hela familjen. När vi kommer dit, så får du, stumpan och pappa leka i bollhavet en stund, medan jag och lilleman ska prata lite.”
– ”Vilken gubbe? En mammakompis?”
– ”Vem ska ni prata med? tänker du.. Vi ska träffa X och Y en stund, och Z som också är vuxen – en ”mammakompis”.
– ”Myset ska inte prata. Jag vill inte prata, jag vill bara leka bollhavet. Bara mamma och lilleman ska prata med X, Y och mammakompis!”
– ”Ja den här gången behöver inte du följa med och prata, utan bara jag och lilleman ska prata.”
– ”Ja! Stumpan, stumpan..!” *springer iväg och ska berätta den glada nyheten*

kort, enkelt exempel. Ett annat exempel kan vara detta;

– ”Myset! Kom, vi städar undan här nu så ska jag fixa nånting som vi kan äta sen.”
– ”Vilken äta?”
– ”Vad ska vi äta? Vi ska äta lunch, klockan är ju elva och jag är jättehungrig..!”
– ”Men vilken lunch..?!”
– ”Vi ska äta kyckling och ris. Och grönsaker med broccoli och vattenkastanjer och morot!” (wokgrönsaker är poppis)
– ”Vilken kyckling ska vi ha..?”
– ”Vi ska äta sån orange kyckling. Sås som är orange – sån som du gillar.” (tandoori/curry är favoriten)
– ”Men vilken kyckling?? Kyckling stor bit? Inte liten bit?”
– ”Jo, det blir sån kyckling som är i små bitar – vi har bara sån kyckling.” (inte lika poppis med kokt kyckling där bitarna faller isär mer, hon vill ha kycklingfile skuren i lite större bitar)
– ”NEEEEEJ! Jag vill inte HA den kyckling..! Jag tycker inte OM den kyckling..! Jag vill bara ha korv istället!” (japp, vanligt förekommande just nu – allt är fel och hon vill mest bara bestämma.. =D )
– ”Det finns ingen korv idag, det finns sån kyckling och ris eller så finns det sån ljus fisk i burk som jag brukar äta – tonfisk.” (ge alternativ, och ett alternativ som hon absolut inte äter)
– ”Vilken fisk?”
*visar burken*
-”NEEEEEJ! Jag vill inte HA sån fisk! Jag tycker inte OM sån fisk! Det är mammas fisk! Jag vill bara ha fika, med macka och frukter istället..!”
– ”Fika är inte lunch. Du får kyckling eller så får du fisk, och så kan du få mycket goda grönsaker.”
– ”Ja! Jag vill ha broccoli! Och vattenkastanj! Och morot! Och ris! Och LITE kyckling!”

När det funkar med frågor så tar man det för givet… Tycker att det är lite frustrerande med gnat, och känner att det skulle vara skönt att vila öronen ibland. Men tänk efter hur otroligt många frågor det är, som ett ickeverbalt eller språkligt svagt barn inte kan ställa under en dag. Även i mysets fall så märker vi ju att frustrationen är stor, eftersom hon redan gång på gång tvingats möta insikten av att hon inte ens kan tänka sig hur många saker det faktiskt är som hon undrar och vill veta mer om. Frågor hon hade behövt ställa för att ha den information hon behöver och mår bra av i de sitautioner hon möter.

Jag tror att vi alla skulle behöva reflektera över det här med frågor då och då. Inse vilket syfte de fyller, försöka tänka efter hur det skulle vara att aldrig ställa dem – utan leva med ovissheten. Det är också bra att reflektera över det faktum att språksvaga barn ofta har svårt att formulera sina frågor, och att det därför att väldigt viktigt att vara uppmärksam på allt som barnet säger – kanske gömmer sig faktiskt massor av frågor bakom allehanda kommentarer och ekolali. Betänk också att även barn som talar, kanske inte kan formulera rätt fråga utan döljer sina frågor i olika typer av beteenden – undvikande, utåtagerande, gnäll… Jag tror att en av de större otjänster som vi gör våra barn, är att inte ge dem svar på alla frågor som de har.