Så liten, så stor.

Idag har lilleman skrivit sitt första brev, sitt första så där på allvar i alla fall – ett som inte är till någon i familjen eller släkten. Det gick till en kille i USA, och jag erbjöd mig att översätta men lilleman sa att det inte behövdes. Sen satte han sig och skrev, på engelska. Även på engelska uttrycker han sig perfekt, stavning och grammatik är felfri och återigen så förvånas jag över hur mycket som ryms inom honom. Hur otroligt mycket han kan och vet. Han har skrivit tre ord på engelska förut, omotiverad var han så det gick knackigt. Efter det har vi inte provat eftersom den engelska ordprediktion som jag försökte få ordning på inte ville fungera. Jag hade verkligen ingen aning…

Han har jobbat ganska hårt för att få klart det, eftersom skrivandet tar så mycket fokus. Han har skrivit i omgångar, pausat och sedan återvänt. Det har varit roligt att se hur otroligt motiverad han har varit, hur mycket kraft han har lagt på detta. Det har också varit bitvis lite svårt, att sitta bredvid och ta del av ett så ”privat samtal” mellan honom och någon annan. Jag vet ju oerhört väl hur han känner och vad han tänker på, men det gör ändå att jag känner mig lite extra maktlös idag. Jag önskar så intensivt att jag kunde bära mer av hans börda, jag önskar honom så mycket mer.

Mitt hjärta, mitt lilla hjärta. Jag älskar dig så oerhört, och jag beundrar dig så för din kampvilja. Jag ska hjälpa dig ur det här, sanna mina ord…