Så många tankar…

Läser vidare i boken, Ido in Autismland. Den väcker så många tankar och känslor hos mig, så många svåra delar av min tillvaro ställs på sin spets när jag läser och jag slungas obarmhärtigt tillbaka till alla tidiga erfarenheter med lilleman. Så många tankar jag har haft bekräftas. Så många frågor som jag länge haft, tränger fram och kräver svar. Vi samtalar mycket just nu, jag och min lilla kille. Han lyssnar så intensivt, svarar så tålmodigt och berättar ärligt om sina upplevelser. Det gör så ont…

Ändå insåg vi förhållandevis tidigt. Ändå var vi aldrig lika insyltade i IBT´n som Idos föräldrar. Ändå har vi alltid anpassat lite efter det vi någonstans anade. Men ändå… Träningssessioner vi haft återspelas i mitt minne, samtal vi haft på habiliteringen. Det gör mig så ont, att hans tidiga och så viktiga år har präglats av vår – allas – okunskap och av hans frustration, sorg, panik. Jag har bett honom om ursäkt många gånger, och gjorde det idag igen. Han tittade lugnt på mig, svarade ”ja” på sin iPad och gick iväg. Sen vände han, kom tillbaka, och gav mig en kram och ett leende.

Jag undrar hur länge han får vänta på kontroll över sitt liv..