Trött men försiktigt optimistisk – om dagis och inskolning

Ledsen att det varit lite väl lugnt här igen. Inskolningen av Myset har varit tuff, och samtidigt har det varit en del funderingar kring Stumpan – och så Lillemans reaktioner på att jag helt plötsligt varit hemifrån så mycket. En väldigt intensiv period, och den möjlighet till lugn och ro som har funnits då har jag bara gosat ner mig hos ungarna eller sovit. Jag kan väl inte direkt säga att den intensiva perioden är borta heller, men den är lite lugnare i alla fall.

Fortfarande i tisdag så var situationen på förskolan ganska kaotisk. Strukturen inte alls så som den behöver vara, ungarna otroligt högljudda, och Myset väldigt rädd och tillbakadragen. Resursen kommenterade att situationen var ”svårare än de trott” kring Myset, vilket jag egentligen inte vet hur jag ska tolka.. Vi har haft möten och talat om allt, vi har varit väldigt öppna och varnat för att hon kommer få starka reaktioner om anpassningen inte är tillräcklig. De reaktioner vi har fått se, har varit exakt de varianter som vi förutspått och varnat för egentligen. De där läskiga mutismtendenserna kröp helt klart upp till ytan, och hon förlorade både röststyrka som spontanitet och kommunikationsförmåga. Oväntade saker drar undan mattan för henne. På eftermiddagarna när vi det var dags att gå hem, fixade hon inte övergången från intensiteten och reaktionen kom efteråt. Jag har spenderat en hel del tid med att diskutera igenom allt jag och maken har sett (vi har delat på inskolningstillfällena för att båda se med våra egna ögon och tolka allt som händer), och sen återkoppla till resursen via mail samtidigt som jag gett respons på hennes funderingar. Människor som inte är insatta kan nog inte tänka sig hur mycket tid man faktiskt lägger på att analysera, förbereda, lugna, stötta, diskutera och lägga fram tankar på ett sätt som man tror kan ”landa rätt” hos mottagaren. All tid som jag varit på förskolan, har maken också varit hemma med Lilleman. Jag hoppas att hans jobb står ut…

I tisdags, var det fortarande kaos alltså. Och när vi gick hem för dagen så hade jag en unge som la sig på marken titt som tätt, som fick bäras halva vägen till bilen, och som när hon äntligen började slappna av storgrät en halvtimme i bilen och skrämde slag på storasyster (hämtas samtidigt) som inte alls förstod vad som hänt med lillasyster. Jag pratade då med både maken och med Stumpans assistent om allt som hänt, och kom fram till att jag själv måste bli tydligare – att vänta in att de hittar rätt utifrån tips och råd det funkar inte. Tack och lov erbjöd sig också Stumpans assistent att tala med Mysets resurs, något som är en ovärderlig hjälp eftersom Myset är så lik sin storasyster. Mysets nuvarande resurs är samma resurs som för några år sen var Stumpans resurs när hon gick i förskolan, så hon kan ju en hel del och känner oss som familj. Men på den tiden handlade insatserna nästan uteslutande om IBt-tänk, något som vi idag ju är låååångt ifrån. Tankarna om språkutveckling, om bemötande och insatser för att motverka mutismen, och kanske framför allt om den oerhört viktiga strukturen och tydligheten, ligger helt aktuella för Stumpans assistent. Väl hemma skrev jag ett långt mail om vad jag sett under dagen, och istället för att prata om struktur så gjorde jag ett tydligt förslag på hur en grundstruktur skulle kunna se ut. Om hur viktigt det är att välkomnandet på morgonen blir rätt och hur det måste se ut, om hur hon behöver en lugn stund i början av dagen för att gå igenom hur dagen kommer att se ut och liksom ”landa” i samvaron med resursen. Om hur hon behöver få en ”renare” miljö inledningsvis, så att hon vågar komma igång och prata! Jag förklarade också att hon helt klart behöver en paus under dagen hur hur den skulle kunna se ut, samt hur avslutningen bör se ut för att hon ska vara förberedd på hemgång. Jag gav också ett antal tips utifrån mutismproblematik, enkla saker som man kan använda sig av för att hjälpa henne över de ”trösklar” som hon stöter på under dagen. Små tips, enkla till stor del, men helt avgörande. Stumpans assistent ringde också under eftermiddagen till resursen, precis som hon sagt.

På onsdagen följde maken med Myset, och rapporterna var redan på morgonen försiktigt positiva. Så fortsatte det under dagen, och det var en helt annan tjej som kom hem den eftermiddagen… Myset hade till och med lekt på allvar i en grupp av barn! På torsdagen följde jag med och pga sjukdom hos personalen så blev det en för oss lite lugnare dag än vad som egentligen var tänkt, vilket naturligtvis bara var bra. Tjejen jag såg på torsdagen var en helt annan liten tjej än den jag betraktade på tisdagen, och glädjen i hennes ögon var en fröjd för mig att se. Hon skrattade mer, pratade mer, var mer aktiv och visade mer av sin personlighet. Jag hoppas verkligen att det nu får hålla i sig… Även när Stumpan gick i förskolan så hade vi till och från rejäla diskussioner, som följdes av en åtstramning och en för henne bättre verksamhet. Sen när de akuta problemen försvunnit, så gled det dock ofta lite tillbaka igen eftersom det är en väldigt svår verksamhet att kontrollera. Så vi får se hur det håller i sig den här vändan. För att göra det hela ännu lite värre för resursen, avslutade jag torsdagen med att också förtydliga vad schema och struktur faktiskt syftar till. Att det är till just för att ge henne en trygg bas, strukturera verksamheten, så att Myset själv är fri att vara den spontana, fantastiska unge som hon är. Att den ska ge henne trygghet, så att hon orkar vara sig själv och använda all den kompetens som hon har och som andra annars aldrig får se. Min unge ska inte styras, kontrolleras. Hon behöver hjälp att förstå den struktur hon befinner sig i, behöver trygghet, sen sköter hon det mesta själv.

Nu till veckan blir det bara en dag på förskolan tyvärr. En dag går bort för oss pga tandläkarbesök, och en dag går bort eftersom resurspersonen är ledig och vi inte tror att det är en bra idé ännu att plocka in en ersättare. Myset har verkligen accepterat resursen som sitt stöd på dagis, och jag tror att det ännu skulle bli helt och hållet fel att byta ut henne. Veckan satsas på onsdag, och på att gå igenom Mysets schema-app i iPhonen med resursen så att det mobila schemat kommer igång. På telefonen kommer också vissa andra tidshjälpmedel att finnas, vilket jag tror kommer bli bra när vi sen börjar gå igenom själva ”lämningen”. För Myset är del naturligtvis väldigt ovant och lite känsligt att bli lämnad, men hon är trygg i sig själv och trivs med resursen så utmaningen ligger mer i att kunna göra det tillräckligt tydligt att vi helt säkert kommer tillbaka och när vi gör det. Timstocken lär bli bra i början. Som schemaapp ska vi testa Niki, får se hur det fungerar. Jag saknar fortfarande en riktigt bra schema-app som ger en tydligt struktur över både dag och vecka.. Har ni något nytt tips, så får ni gärna höra av er! Jag brukar djupdyka i frågan då och då, men hittills har jag inte hittat någon som duger.

Och vet ni vad jag tänker på..? Hur otacksamt det faktiskt är att vara ungen som är ”först ut”.. Stumpan är testpilot på allt, den vi lär oss på. Så många nitar hon tvingas gå på och så många saker som vi inser lite för sent – fastän vi hela tiden är så noga med att försöka analysera och ligga steget före. De andra har det så mycket lättare på så vis, Myset framför allt. Vi som föräldrar är verkligen starkare nu, även om vi är sönderstressade och trasiga. Vi vet vad vi ser, hur saker och ting behöver göras och vi kräver det. Vi tar inte diskussioner i onödan, undviker medvetet att tala med de personer som vi vet ändå inte lyssnar. Vi kan peka på exakt de finstilta tecknen, de som avgör hur man bör tolka barnet. Vi lyssnar mer på barnen, eftersom de är så otroligt kloka och själva vet så många gånger vad de behöver. Stumpan som är först ut, tolkar vi fortfarande delvis i efterhand. Min underbara flicka… Jag gör så gott jag kan, vi gör så gott vi kan, och ganska mycket mer egentligen. Jag hoppas att du vet det.