VISUOSPATIAL FÖRMÅGA OCH STRATEGIER

När maken genomgick sin utredning, så fick han – inte helt förvånande – väldigt höga poäng på sin visuospatiala förmåga. Just på det området har det alltid varit tydligt att han är väldigt skarp; hans förmåga att vända och vrida på saker i huvudet, hans spatiala uppfattning är enorm..! Han åker ALDRIG vilse, är otroligt praktisk på alla områden, och han förstår tex väldigt komplexa mekaniska system utan att någonsin ha sett dem – bara för att han i detalj förstår grunden. Ändå, har han haft jättesvårt med matematik i hela sitt liv, han är enormt omständig när vi möblerar om, och jag gör mitt bästa för att hålla honom ifrån tvättstuga då han – trots sin visuospatiala förmåga och sitt enorma detaljseende – över huvud taget inte har förmågan att sortera kläder efter storlek… Jag förstod det inte alls förut, men jag har klurat mer och mer och i och med att stumpan tycks vara precis likadan så har vi diskuterat detta rätt mycket. Han, har under hela vår tid tillsammans mantrat att ”han måste alltid göra saker en gång – och göra lite fel – innan han kan göra det på allvar och göra det perfekt”.

Vad jag har kommit fram till, är att maken med sitt mantra verkligen slagit huvudet på spiken. Han kan, utifrån sin problematik, inte föreställa sig saker han inte känner väldigt väl. Det är en del av det som gjort våra ommöbleringar så omständiga; han var alltid tvungen att faktiskt flytta om varenda möbel och titta på det färdiga resultatet innan han kunde säga om han gillade det eller inte. Att diskutera, mäta, planera och kanske till och med rita hjälpte inte alls. Att inte kunna visualisera nya saker på det sättet, skapar en mängd problem. Kan man inte skapa en inre bild av faktorer, är det betydligt svårare att laborera med dem – i ett, två eller flera steg. Så hur kommer det sig att hans visuospatiala förmåga ändå är så excellent..? Han har en strategi, en strategi han tidigare varit helt omedveten om. Han har gjort en gång – gjort lite fel – och han har gjort igen… Precis som han själv sagt, så enkelt är det.

Som liten, var han en sån där unge som älskade sitt lego. Han byggde från väldigt låg ålder och ända upp tills hans började i högstadiet. Med tiden väldigt avancerade tekniklegon, som han först byggde ihop och granskade och sedan rev för att bygga ihop på sitt eget – mycket bättre – sätt. Han har vänt och vridit, han han konstruerat. Han älskade också att skapa andra saker, byggde till exempel tillsammans med en kamrat ett fullt fungerande vattenkraftverk i mellanstadiet. Han byggde sitt första trumset, han byggde en plog till sin trädgårdstraktor, och han – som alla andra tonårskillar – mekade med moppen och alla andra motorer han kom över så gott han kunde. När han idag kommer till ett ny stad, har han som rutin att ta bilen och göra sitt bästa för att ”köra vilse”. Han kör längs alla små och stora vägar, ser var han kommer tillbaka, bygger på så vis en inre bild. När han är klar, har han dökoll på var han befinner sig och i detalj var allt annat i staden är lokaliserat. Han har alltså skapat sig olika strategier för att bege sig ”in i det spatiala utrymmet” och uppleva det. När han tittat på, lyssnar på, känt på, vänt och vridit på, varit i, på, under, bredvid, framför och bakom – då har han koll och kan sedan laborera enormt avancerat i allt som rör det aktuella systemet. Han kan inte föreställa sig ur tomma intet, utan behöver uppleva med sina sinnen för att kunna skapa den bilden. OM han bara får den chansen, slår han de flesta av oss på fingrarna sen.

Med matten i skolan, funkar det inte så – inte då och inte nu… Där fick han lära sig att ”så här gör man”. ”Som man gör”, är naturligtvis utifrån ett neurotypiskt perspektiv. Alla andra förstod så han antog att han bara var dum som inte hängde med. Han gjorde alla exempel som var lika, snabbt och lätt, men när faktorer ändrades så föll han hårt – för han kände inte byggstenarna och visste inte hur systemet var uppbyggt. Hans kommentarer om hur ologiskt och opålitligt det är med matematik har alltid tidigare varit rena mysteriet för mig, då det ju inte finns många saker som är så pålitliga och stabila som just matematiken. Nu förstår jag. När jag drog liknelsen om vågen och jämvikt för att förklara innebörden av ”lika med” för dottern, så blev han tyst och tittade på mig. När jag fortsatt med att förklara att man alltid kan göra vad man vill för att testa, så länge man gör samma sak på båda sidor – då blev han rätt irriterad. ”Tänk om någon hade förklarat det då, så enkelt men på ett sätt som jag tagit in, istället för att bara säga gör så här..” De gav honom sekvensen, men aldrig systemet.

Stumpan, är likadan. Hon lär sig att visualisera rätt snabbt bara man visar henne hur det går till och varför det är vettigt. Hon har tidigare haft lite svårt tex med prepositioner, men det försvann ganska direkt när vi slutade arbeta teoretiskt och istället jobbade praktiskt i leken; ”om du sitter framför mig kan jag killa dig på ryggen”, ”sätt dig bredvid myset så kan vi titta tillsammans”, ”om du klättrar upp på bordet kan du hämta den”, ”göm dig bakom gardinen så ser hon dig inte..!” Med lek på rätt nivå kommer motivation, och med glädjen kommer förmågan att uppleva och komma ihåg. Visst behöver man göra det lätt initialt, men glöm inte att låta dem uppleva det utifrån sig själv – med alla sinnen! När det gäller matematiken så lärde hon sig grunderna snabbt, via IBT:n. Men direkt i nästa steg, märkte vi att hon fastnade lite. Det sägs vara vanligt hos barn med autism.. Räknandet automatiserades inte, inget var självklart, hon litade inte på siffrorna. Sen vi började tänka om och hittade ett bra visuellt och taktilt material i Numicon, har vi sett stor förändring. Det är roligare, skapar bredare kunskap, och bättre förutsättningar framåt. Vi jobbar med alla sinnen, försöker ge henne den inre bilden. Vi försöker hela tiden hitta sätt att tydliggöra på ett sätt som passar henne, på ett sätt som låter henne använda sina starka sidor, hitta ett sätt som lockar henne att experimentera – att göra en gång, göra lite fel, och göra en gång till. Man måste förstå problematiken för att kunna hjälpa…

Det här är bara några exempel, det finns ju hur många som helst. Det jag ville betona, var återigen det avgörande i att inte tro att de inte kan bara för att de inte kan när vi förklarar på vårt sätt. Om de inte lär på det sätt som vi lär ut, bör vi lära ut på det sätt som de lär.