DYSPRAXI, DCD ELLER MOTORISK KOORDINATIONSSTÖRNING? OCH VAD ÄR SENSORY PROCESSING DISORDER (SPD)..?? LITE BEGREPPSKOLL.

Praxis är förmågan att planera och genomföra rörelser. Praxis består väsentligen av tre olika delar; ideskapandet (få idén om vad man vill göra), organiserandet (skapandet av den inre planen för utförandet), och genomförandet av själva handlingen. A-praxi innebär sålunda en oförmåga att planera och genomföra rörelser. Dys-praxi talar om en mer eller mindre nedsatt förmåga att planera och genomföra rörelser. Dyspraxi är inte en erkänd diagnos utan mer en beskrivandet term. DCD, developmental coordination disorder, används numera ofta synonymt i texter – även om den teoretiska grunden egentligen fokuserar på lite olika områden. För att få diagnos DCD anges som kriterium att ”förmågan att utföra vardagliga aktiviteter som kräver motorisk koordination, är signifikant lägre än vad som kan förväntas utifrån barnets kronologiska ålder och uppmätta intelligensnivå”. Oförmågan ska inte kunna förklaras av andra diagnoser (såsom tex CP-skada), och den ska medföra tydliga svårigheter i både vardagssituationer och skola. Om en samtidig utvecklingsstörning föreligger, ska den motoriska förmågan ändå vara signifikant lägre än nivån på övriga områden. Dyspraxi handlar alltså mer om en generell omogenhet gällande organisation och sekvensering av både tanke och handling, medan DCD faktiskt endast fokuserar på utförandet. Att ställa begreppen som synonyma blir lite fel, och egentligen är det faktiskt DCD som är den officiella diagnosen i sammanhanget – även om det är ett smalare begrepp. Motorisk koordinationsstörning då? Det är helt enkelt en annan beteckning (eller översättning helt sonika) på DCD, developmental coordinations disorder.

Är det inte så att man måste undra, varför man inte kan enas om ett begrepp..? Och ännu mer intressant blir det om man ser till kärnan i svårigheterna och hur problemen alltid varit kända – men sällan fokuserade på.

DAMP, på den tiden det var en diagnos, var en kombination av ADHD och DCD – men också med tillägg av perceptuella svårigheter. Här hittade man alltså många av barnen med den sensomotoriska problematiken, de som uppmärksammats. Det var intressant nog tydligen ganska vanligt med dubbeldiagnosen Aspergers syndrom/DAMP – om man vill tro google i alla fall. För mig är det ett mycket intressant faktum! När begreppet DAMP försvann, försvann egentligen en del av fokuset på perception. Ända fram tills nu, då man återigen plockat upp det – inom autismspektrat… Visst är det ganska intressant..? Det måste av någon anledning vara många verksamma inom området som verkligen inte vill fokusera på sensomotoriken, trots att många personer som faktiskt HAR diagnos inom autismspektrum säger att den problematiken är den största. Inom autismspektrum finns alltså perceptionsstörningarna nu med som en del av diagnoskriterierna, och även om man – ännu – inte fokuserar på praxisdelen av sensomotoriken så är det ”allmänt vedertaget” att personer inom autismspektrum ofta har en ”klumpig motorik” (vilket ju är precis vad alla de här motoriska diagnoserna syftar på…). Problemet är bara, att det aldrig får ordentligt genomslag. Ett annat följdproblem, är att det därför sällan uppmärksammas hos barnen med svårare problematik…

Överlag kan jag inte annat än hålla med Gillberg i diskussionen kring det här med vansinnet i de statiska diagnoskriterierna. Fakta ÄR att många, många neuropsykiatriska diagnoser går in i varandra, och att komorbiditeten är stor också när det gäller andra tex psykiatriska diagnoser. (I framtiden lär man troligtvis också kunna se mer av överrepresentationen när det gäller mag-/tarmbiten – men det är en annan historia.) Vore det inte bra om våra barn helt enkelt fick chans att ses precis som de är..? Istället för att man testar lite diagnos för diagnos, i syfte att se var de bäst passar in – med risken att man faktiskt missar en stor del av problematiken? Ett barn som får diagnosen autismspektrumstörning, riskerar att drabbas just av den ”paraplyeffekten” – allt förklaras utifrån autismen eftersom ”det är vanligt hos barn med diagnosen”. Tycker ni att jag tjatar om detta, så fine – det bjuder jag på. Helst vill jag skrika högt så att alla hör! VARFÖR UPPMÄRKSAMMAS INTE DEN SENSOMOTORISKA PROBLEMATIKEN HOS BARN MED AUTISM? VARFÖR LÅTER MAN DE HÄR UNDERBARA UNGARNA LEVA SINA LIV INSTÄNGDA I SINA EGNA KROPPAR?! Japp, skrik – jag tror det behövs..! Men åter till ämnet…

SPD, sensory processing disorder, är en annan beteckning på problematiken. SPD används dock inte i Sverige. Sensory processing disorder definieras som en ”nedsättning i den neurologiska process som organiserar sinnesintryck från den egna kroppen och från omgivningen and därigenom gör det möjligt att använda kroppen effektivt i den omgivande miljön”. SPD definierades av den välkända Jean Ayres, och jag måste säga att jag nog föredrar hennes definition av problemet, den ser till helheten! Borde man vid det här laget inte ha insett och accepterat, att utvecklingen av motorik och perception går hand i hand, och att en försenad utveckling av sensomotoriken också får många sekundära konsekvenser..? Känns det inte förlegat att på något vis acceptera att motorik och perception är stora påverkningsfaktorer för barn med just ”lindrigare autismproblematik” men ändå inte uppmärksamma detta hos barn med svårare problematik..? Och definitionerna av de olika ”motorikdiagnoserna” – när man någon gång väljer att nyttja dem – utelämnar olyckligt nog den perceptuella delen. Om man inte förstår sambandet, systemet, så är det också svårt att veta hur man ska kunna hjälpa. Och hjälpa kan man! Det är enormt värdefull kunskap för en förälder, och jag önskar att jag redan från allra första början hade vetat att diagnosen DCD ofta medför svårigheter tex med självreglering, ångest, uppmärksamhet och arbetsminne. Är jag ensam om att vilja veta det..? Veta att mitt barn HAR svårigheter inom det här området, att det påverkar hela vardagen, att det försvårar alla bedömningar och gör intelligenstester meningslösa…

Jag hoppas, att tillräckligt många vuxna med autism, barn med autism, och föräldrar till barn med autism, hjälper världen att uppmärksamma det här problemet. Hjälper oss att sprida kunskapen, hjälper oss att stötta på rätt sätt. Det är värt allt, att få se sitt barn successivt erövra tidigare omöjliga kunskapsområden!