Synestesi!

Om man nu säger att bebisar är synesteter, att de upplever alla sinnesintryck ”i klump” eftersom de inte lärt sig att sortera ut vad som är vad än – då bör synestesi vara en sorts ”omogenhet” i hjärnan. En utvecklingsfas kanske bättre beskrivet? Tror man att omogenhet behöver betyda icke-fungerande, ja då behöver man kanske läsa Daniel Tammets bok… Synestesi kan vara helt läskigt effektivt, en gåva som ger personen helt fantastiska förmågor. Så det handlar inte om omogenhet i den bemärkelsen, men synestesi är en normal fas av hjärnans utveckling. Vissa, lyckas behålla det här sammankopplandet av sinnesintryck längre upp i åldern.

Om dock synestesi är en normal fas i hjärnans utveckling, och den ”sedvanliga mognaden” uteblir, ja då kan man ju tycka att synestesi kanske skulle kunna vara väldigt vanligt hos tex personer med autism..? Jag kan inte säga att jag verkligen gått på djupet i frågan, men utifrån vad jag har läst så tycks det helt klart vara vanligare bland personer inom autismspektrat än i övriga befolkningen. Någon källa på det, har jag dock inte. Har någon något att komma med på den punkten, så tar jag tacksamt emot! Lägger man till att rätt många forskare tror att savant syndromet kan ha en synestetisk grund, ja då blir det ju helt plötsligt jätteintressant..!

Jag skulle inte alls bli förvånad, om man längre fram kommer fram till att synestesi är otroligt vanligt hos de barn man idag bedömer som ”svårt autistiska”. Att de har precis den intellektuella kapacitet som de behöver, men att de har en perceptuell problematik som de inte tar sig förbi. Jag ser hur lillemans synestesi ger honom helt fantastiska möjligheter, men jag ser också hur känslig den gör honom. Tänk dig själv hur det skulle vara om alla ljud du uppfattade runt omkring dig skapade ett färgspel framför dig.. Om alla saker du sår, hörde, kände gav resonans i kroppen och exciterades. Jag tror att risken för att bli inåtvänd, är enormt stor om man inte klarar av att hantera mängden intryck. Exempel ur vår egen vardag tror jag vi lätt kan komma på, och forskning som visar på just detta finns det också.

Det finns också en hel del forskning som vill mena, att autism i grunden ÄR just en sensomotorisk problematik. Att en perceptuell känslighet skapar överbelastning, och att barnet vänder sig inåt för att helt enkelt härda ut. De som har den största känsligheten, sluter sig mest. Torde vara logik? Överlevnadsförmåga. För mig låter det helt rätt. Det gör mig ont att minnas en del saker från barnens första år, och nu förstå deras reaktioner…

Lilleman försöker nu lära sig hantera den yttre miljön, men det är oerhört uttröttande för honom. Att vara närvarande, att uppmärksamma och agera, kräver en enorm koncentration av honom och minsta lilla stress sliter ut honom direkt. Det går inte ens att föreställa sig hur det ser ut, låter, känns i hans kropp. Jag undrar hur många barn det finns som har det så..? Som kanske bär på fantastiska förmågor, men som aldrig orkar ta sig ut. Det finns så oerhört många små saker som jag hade kunnat göra annorlunda, av ren slump egentligen, som hade medfört att jag aldrig lärt känna min son. Inte som den jag nu känner honom, inte som den han känner sig själv…