Systemhjärna?

Maken och jag gjorde, som jag tror att jag tidigare i bloggen har nämnt, Simon Baren-Cohens tester på systemhjärna och empatiseringshjärna för si och så länge sen. Jag minns inte exakt när, men det var i alla fall innan han till slut fick sin diagnos, jag skulle tippa kanske 1,5-2 år sedan. För er som inte gjort testen, så är det ett tips – ganska kul..!

Vi visade oss vara varandras nästan totala motsatser, vilket inte förvånade särskilt stort.. =) Jag hade ganska låga poäng på systemhjärnan trots att jag aldrig haft svårigheter att se samband, vilket först förvånade mig. Men när maken fick gigantiska poäng så förstod jag bättre.. Det handlar mycket om ”intresse”, hur man tänker och vad man fokuserar på. Jag bara skakade på huvudet när frågor i stil med ”vad tänker du på när du åker tåg?” dök upp och som alternativ fanns att man kunde tänka på tågsystemet, hur man får det att funka med logistiken.. Eller frågor om huruvida man funderar på aerodynamiken när man flyger.. Så intresserad, är jag helt klart inte.. Maken log lite och sa, ”tja – jag gör det..” På empatiseringsbiten fick han jättelåga poäng, medan jag nästan slog i taket. Både testet i sig, och diskussionerna kring frågorna, har hjälpt oss förstå varandra bättre.

Jag undrar ibland hur ungarnas poäng skulle kunna komma att se ut… En diskussion en kväll, gjorde att jag jag funderade lite extra! 
Jag minns inte ens nu hur det kom sig att jag tog upp den här diskussionen med lilleman, men så blev det i alla fall. Vi har talat om det tidigare, det här med läsning, men jag har alltid blivit lite mållös av hans svar så samtalet har tidigare runnit ut i sanden.

Jag vet ju hur chockade vi var när vi insåg att han kunde läsa. Jag minns också hur osannolikt det kändes där i början, när vi kunde öka på läsövningarna hur mycket som helst utan att det medförde några som helst problem för honom. Nåt ”tak”, det nådde vi aldrig. Det kändes inte relevant att träna på läsningen eftersom den var så felfri, och eftersom vi aldrig kunnat få hjälp med en ordentlig och ”fungerande” utvecklingsbedömning så vet vi fortfarande ganska lite om vad han kan och vet. Men till slut hamnar man ju i det läget, att det inte är relevant att gå längre med läsning och räkning när det finns så mycket annat att träna på..

I alla fall, så frågade jag igår lilleman om han kommer ihåg när han lärde sig läsa. ”Ja” svarar han direkt, ”det har jag alltid kunnat”. Om man ställer detta i relation till hans minneskapacitet, och det faktum att han just har så extremt tidiga minnen – då blir man lätt lite mållös. Jag provade lite vidare; ”du kommer ju ihåg saker från innan du lärde dig att krypa, menar du att du kunde läsa innan det..?” ”Ja”. Jag fick klura ett bra tag innan jag hade nån aning om hur jag alls skulle gå vidare därifrån, men jag ställde i alla fall lite olika frågor. ”Kommer du ihåg vad det allra första du läste var för nåt?” ”Ja… nej… jag läste ju alla våra böcker”. ”Läste du själv eller läste jag för dig..?” ”Jag insåg att jag förstod bokstäverna när jag hörde dig läsa.”

Förtydligandet var alltså, att första gången jag visade honom bokstäver och han hörde mig läsa, så förstod han systemet och sedan ”kan han”. Jag har själv inte hunnit titta tillbaka i min bok om barnen, men jag vet ju att jag har försökt börja läsa för barnen när de varit runt halvåret. Kan eventuellt ha varit så sent som sju månaders ålder för lillemans del. Inte så konstigt kanske att han läste flytande vid tre års ålder… Inte heller så konstigt att han under uppväxten har varit så ovillig till att låta mig läsa för honom. Babblarna-böckerna fick jag läsa, om och om igen, eftersom de kompletterades med tecken och bus.. =) Samtidigt, som han alltid har älskat böcker. Vi har ofta fnissat lite och kommenterat ”lillen läser i alla fall facklitteratur han..!” Vilket han ju gjorde…

Vansinnigt? Helt otroligt? Jovars, så är det. Jag har varit med så pass länge nu, att jag lärt mig att inte ifrågasätta det han säger. Gång på gång på gång överbevisar han mig helt enkelt, han har aldrig berättat något på ett tydligt och bestämt sätt som visat sig inte stämma i ett senare skede – tvärtom. I sammanhanget är det ju också helt oviktigt, men skapar ännu mer förståelse hos oss för hur han tänker, känner och agerar. Tänk om vi faktiskt visste vilken nivå han ligger på..? Ojämna förmågor är ju vanligt vid autism, men det här är faktiskt ett reellt problem här hemma. Eftersom han kommunicerar så begränsat, vet vi ännu rätt lite. Vi vet att kapaciteten är enorm, men inte vad han lyckats ta till sig – mer än att han kan mycket mer än vad vi trott och lär sig hur lätt som helst. Att bemöta, blir svårt. Hur möter man någon som på flera sätt är yngre än sina 5 år, men som ändå är så mycket ”större” än en själv på andra områden..? Att stötta honom känslomässigt, det klarar jag. Men jag undrar hur pass jag lyckas möta hans intellekt… Troligtvis rätt dåligt. Med så många svårigheter, läggs tiden på annat. Han skulle behöva en engagerad lärare här i hemmet, nån som visade honom nya saker hela tiden.

Tycker nån att det här bara är dravel, så betänk följande:
”Den 49-årige sydkoreanske ingen­jören Kim Ung-Yong anses vara den mest intelligenta nu levande människan med en IQ på 210, enligt Guinness rekordbok. Redan kort efter födseln visade han extraordinär intellektuell kapacitet. Han kunde samtala flytande vid sex månader och behärskade koreanska, japanska, tyska och engelska när han fyllde fyra. Vid den åldern löste han också komplicerade differential- och integralkalkylproblem.”

En systematiseringshjärna måste han vara… =) men nog är jag fundersam på hur empatiseringsbiten ser ut. Troligtvis skulle han förvåna de flesta ännu mer på den punkten.