TEMA Fördomar

Visst finns det många fördomar.. om allt egentligen, och i synnerhet om våra barn. Jag vill lyfta fördomarna om diagnosen ”autism”, med fokus på barnen med den ”svårare problematiken” – barnen med många stereotypier, stora svårigheter med ögonkontakt, bristande eller uteblivet tal, stora sociala och kommunikativa svårigheter. Barnen som drabbas av ”det är vanligt vid autism”, ”det är typiskt vid autism”. Barnen som drabbas av ”hen har inget intresse av det, vill inget”, ”hen förstår inte”. Barnen som så lätt missförstås…

Jag har berättat tidigare – för de som läst förut – att lilleman har väldigt tidiga minnen. Eftersom det här inlägget alltså kommer verka väldigt konstigt för vissa, så har jag viss förståelse för de som tycker att det är för otroligt för att vara sant. Det spelar faktiskt ingen roll, jag berättar om min familj och låter lilleman berätta från insidan om det han har varit och fortsätter att vara med om.

Ikväll satte jag mig ner med min kille igen, eftersom något som en person mailade och frågade mig om satte igång mina tankar. Det ena ledde till det andra och så här ungefär lät samtalet:

– Lilleman, när lärde du dig att läsa? Kommer du ihåg?

”Ja. Det har jag alltid kunnat.”

– =) Jag kommer ihåg att du sa det en gång förut, men det känns konstigt för mig… Kommer du ihåg att vi var och plaskade i en sjö när du var liten..?

”Ja. Det var karuseller där också.” (Lilleman var då 14 månader ungefär)

- Kommer du ihåg första gången du firade jul..?

”Ja. Vi var hos min morfar. Du, jag, pappa och stumpan. Vi tog kort och fick paket.” (helt korrekt, han var då 7,5 månad gammal)

– Kommer du ihåg hur det var innan du lärde dig att krypa?

”Ja.” (gjorde han ungefär samtidigt)

– Kommer du ihåg när du fick börja gå i gåstolen..?

”Nej.” (fyra månader gammal)

Jag har talat med honom om tidiga minnen förut, och nånstans runt 6 månaders ålder hamnar vi alltid. Trots att jag verkligen försöker ”sätta dit honom”. Jag får gå tillbaka till boken där jag skrivit uppdateringar om barnen kontinuerligt, för att hitta ”ny ammunition” men det hjälper inte. Han kommer ihåg. Så idag fortsatte jag..

– När du var liten så brukade vi leka ganska mycket. Kommer du ihåg nåt av det?

”Ja. Vi brukade rulla nån blå boll till varandra.” (också från under året gammal)

- Vi lekte mycket. DU lekte mycket, men sen gjorde du inte det så mycket senare. Kommer du ihåg det..?

”Ja.”

– Vet du varför det blev så?

”Ja. Jag har bara en konstig hjärna, och det blev så jobbigt med alla intryck.”

– Lilla vännen… Var det mindre jobbigt med intrycken när du var ännu mindre..?

”Nej. Det var lika jobbigt då, men det var lugnare här då. Inte lika mycket av det jobbiga.”

Sagt av en kille som nådde alla milstolpar upp till dryga året, men som ändå alltid var lite speciell. En kille vars utveckling sedan tog en annan väg, en väg vi inte kände till. En kille som levt i ett perceptuellt kaos hela sitt korta liv, som först nu börjar ”få lite ordning” på sina upplevelser. Han har allt det där som andra ser som udda, det som andra kallar ”svårt”. Det som bara är kompenserande strategier; sätt att hantera intryck både inifrån och utifrån, sätt att behålla fokus. Min autistiske kille, min fantastiska autistiske kille. Killen som nästan ingen vänder sig till, tilltalar. Killen som utomstående inte tror något om. De perceptuella problemen, de motoriska svårigheterna, allt det udda beteendet, oviljan och passiviteten…

”Det är vanligt vid autism”.

Vi har fått leta jorden runt för att hitta rätt hjälp. Vi har lyckats vända allt, och killen växer nu dag för dag. Han blir starkare, gladare, mer kompetent. Men såren har ännu inte läkt. Allas okunskap som orsakat honom år av felaktigt bemötande, felaktigt stöd, missuppfattningar. Vi och alla andra runt omkring honom visste för lite, hade inte kunskapen, vi försökte så gott vi kunde men på helt fel sätt – och lämnade honom med en väldigt stark känsla av ”jag kan inte, jag förstår inte, varför har jag så svårt..?”.

Fördomar, jag föraktar dem…

När ska vi lära oss att tolka barnen rätt? När ska vi lära oss att förstå, bedöma och bemöta? När ska vi lära oss att lyssna på barnen som inte har någon röst..?