Tidig motorisk utveckling

För att sensomotorisk mognad ska nås krävs en god utveckling av det vestibulära systemet – balansen – redan under fosterstadiet, samt att de reflexer som syftar till att hjälpa utvecklingen under det första året först ges möjlighet att utvecklas men också efterhand integreras.

Allt eftersom de hjälpande reflexerna integreras utvecklas steg för steg de posturala reflexerna som hjälper oss till en god hållning. Dessa skapar en god grund för automatisk balanskontroll och hållning, och ger då möjlighet för utveckling av viljemässigt kontrollerade rörelser.

Den motoriska utvecklingen sker steg för steg parallellt med den perceptuella utvecklingen, de olika delarna påverkas tydligt av varandra. Den mest avancerade formen av balans hjälper oss till stabilitet, att vara helt stilla. En väl utvecklad viljemässig motorik ger ett flytande, koordinerat och smidigt rörelsemönster och hjälper oss att lätt lära oss nya motoriska moment. Den mest avancerade finmotoriken är de mycket snabba, små och exakta rörelser som ögonen gör.

Vestibulära systemet – Balanssinnet

Utvecklingen av våra sinnen sker liksom den motoriska utvecklingen i en bestämd ordningsföljd.

Det vestibulära systemet är det sinne som först blir färdigutvecklat, och det är välfungerande redan tidigt under graviditeten. Från födelseögonblicket måste barnet steg för steg lära sig att samordna det vestibulära sinnet med de andra sinnessystemen. Om detta inte fungerar så kommer barnet att uppleva en ”gravitations-osäkerhet” (J. Ayres).

Balansorganet fungerar som ett inre kompassystem som ständigt övervakar och korrigerar andra system i kroppen utifrån den information som förser oss med känslan av vårt centrum i rummet. Innan vi upplever vårt centrum i förhållande till rummet så kan vi inte heller vara säkra på vem/var vi är, eller göra korrekta spatiala bedömningar. Det kan gälla vår egen kropp eller föremål i rummet och dess relation till oss själva.

Taktila sinnet – Beröringssinnet

Tätt efter det vestibulära sinnet utvecklas det taktila sinnet. Känseln är det viktigaste sinnet ett nyfött barn lära känna omvärlden genom. Taktil information hjälper till att bekräfta den analys som balanssystemet gör av omgivningen. Man kan vara överkänslig eller ha en sänkt känslighet för beröring.

Proprioceptiva systemet – Rörelsesinnet

Receptorer finns i leder, senor och muskler och gör det möjligt för oss att uppfatta den egna kroppens rörelser och i vilket läge våra kroppsdelar befinner sig. Proprioceptorerna samspelar främst med det vestibulära systemet men även andra sinnen för att koordinera kroppsrörelser och inte minst styra och avväga finmotorisk koordination. Systemet ligger till grund för kroppsuppfattning och rumsuppfattning (spatial förmåga).

Auditiv perception – Hörselförmåga

Det auditiva sinnet utvecklas redan under fosterstadiet. Det är numera ett känt faktum att fostret uppfattar ljud under den sista trimestern. Det krävs emellertid att hörseln under de tre första åren ”tonar in” sig och utvecklar en auditiv urskiljningsförmåga, för att vi ska kunna artikulera och tala tydligt. Lyssningsförmågan är även nödvändig för att lära sig läsa, stava och för att kunna rikta sin uppmärksamhet på det man vill höra. En förmåga att fokusera sin lyssning är nödvändig för koncentration, minne och för att kunna samtala.

Om ett litet barn drabbas av tillfälliga hörselnedsättningar av någon orsak så kan detta innebära att barnet har gått miste om delar av den viktiga period då det auditiva systemet utvecklas och bildar grund för språkutveckling. Det förekommer även överkänslighet för ljud vilket påverkar koncentrationsförmågan och möjligheten att uppfatta tal i bullriga miljöer. Detta leder till att man lätt blir trött och att uthålligheten påverkas.

Visuell perception – Synförmåga 

Den visuella förmågans betydelse för inlärning är enormt viktig, en otroligt stor del av den information vi tar in och omvandlar till kunskap kommer via den visuella sinnet. Det visuella systemet kan inte användas förrän efter födelsen och utvecklas snabbt under livets första veckor. Grunden för den ögonmotorik och visuella perceptionsförmåga som är nödvändig för barnets inlärningsförmåga är helt bunden till det vestibulära systemet och till den motoriska utvecklingen under livets första månader.

Många barn kompenserar för brister i det vestibulära systemet genom att använda synen för att få information som talar om hur kroppen förhåller sig till rummet. Detta kan överbelasta det visuella systemet och/eller försvåra den visuella perceptions- förmågan i stökiga eller kravfyllda situationer. Det vestibulära sinnet ska stödja det visuella systemet genom att ge information om barnets position och läge i rummet. Barn som måste använda det visuella sinnet för att kompensera brister hos andra system kommer att få svårt att klara av visuella uppgifter där det ställs högre krav synförmågan. Detta kan resultera i försämrat djupseende, svårigheter att utföra följsamma ögonrörelser, samt svårigheter med ackommodation.