TLR

Vad innebär det att ha rester kvar av sin toniska labyrintreflex (TLR)?

TLR delas upp i två delar; TLR framåt och TLR bakåt. TLR framåt märker man ofta genom tex:
– dålig hållning, framåtlutad/ihopsjunken
– hypotonus (låg grundspänning i muskulaturen, barnet känns ”slappt” och sjunker ofta ihop vid sittande och har svårt att ”hålla emot”/”hjälpa till” tex, i påtagliga fall känns det som att ”lyfta en säck potatis”)
– vestibulärt relaterade problem; dålig balans, ökad risk för åksjuka
– barnet ogillar sporter, idrotten i skolan, löpning etc
– ögonmotorisk problematik; visuoperceptuella problem (tex svårt med djupsyn/stereosyn, figur/bakgrund tex), spatiala svårigheter (ett oerhört brett begrepp som handlar både om att förhålla sig själv/sin kropp till omgivningen, att få ordning på hur andra saker förhåller sig till varandra osv, kan innebära problem med det mesta inkl läsning och räkning, men också att orientera sig tex)
– svårigheter att få ordning på olika sekvenser, både i rent teoretiska övningar och när det gäller att lära sig sekvenser i vardagsaktiviteter)
– dålig tidsuppfattning

TLR bakåt märker man ofta genom tex:
– dålig hållning; tendens att gå på tårna
– dålig balans och koordination
– hypertonus; stela, ryckiga rörelser eftersom muskelspänningen i sträckmusklerna är större än i böjmusklerna
– vestiulbära problem; dålig balans, tendens till åksjuka
– ögonmotoriska svårigheter; visuoperceptuella problem och visuospatiala problem (se TLR framåt, den här problematiken kan vara mycket omfattande och inkludera fler delar)
– svårigheter med sekvensering
– svårigheter med organisation i olika former

Det här är en oerhört (!) påtaglig problematik att leva med, och det här är – tillsammans med mororeflexen för Stumpans del – den reflex som hittills utan jämförelse har stått för den största förändringen i vårt hus. Lillemans TLR (både framåt och bakåt) var STARKA när vi började, så starka att han nog hade all tänkbar relaterad problematik till max och en vestibulär/spatial funktionsnivå som var i det närmaste obefintlig. Stumpan har också haft (och har ännu) en hel del svårigheter relaterade till TLR, men den största ”akademiska skillnaden” som vi märkt hittills är helt klart knuten till TLR och träningen. Den förändring som vi har sett, har i stor utsträckning handlat just om muskeltonus, balans, koordination, visuoperceptuell (lillemans synresa!) och visuospatial förbättring, sekvensering, organisation och tidsuppfattning. Flera andra områden (alltså andra reflexers påverkan) har ännu inte hunnit ändras, utan just där vi i arbetet fokuserar – där sker också förändringen. Visst kan vissa följdeffekter komma, ringar på vattnet liksom, men då gäller det nästan alltid på logiska områden (reflexer som av naturliga skäl påverkas sekundärt av just den träningen). Även om mororeflexen har varit tongivande genom den starka ångestpåverkan som vi har sett, så har TLR utan tvivel varit minst lika handikappande. Jag kommer sjunga och dansa länge när vi till slut har ”besegrat” TLR hos alla tre barnen… Livet kommer vara så oerhört mycket lättare då!