Abdominal reflex – ett tecken på framgång

Jag har ett videoklipp på lilleman från när han var ca 3 år gammal. Vi ligger i en studsmatta från KomIkapp tillsammans, han och jag, och jag försöker mig på ett floortime-pass – försöker alltså hitta rätt och lyckas fånga hans fokus och intresse, glimten i hans ögon. Vid ett tillfälle under sekvensen, härmar jag hans handviftande framför ögonen och han stannar faktiskt upp. Tittar på min hand. Jag pausar och efter några sekunder gör han samma sak varvid jag härmar igen. Jag tror att vi lyckades med två eller tre såna repetitioner innan han inte fixar att fokusera längre utan sjunker ihop på min mage, borrar sig in som om han vill krypa in under huden på mig. Att styra den rörelsen, handviftningen, det var nog ungefär vad han klarade i den åldern… Det där tillfället minns jag så starkt, eftersom det var första gången jag lyckades få honom att engagera sig i ”leken” med mig. Fram till det ögonblicket hade vår lek fokuserat på att jag sjöng teckensång för honom, och han bad om mer genom att dra i mina händer. Ingen ögonkontakt alls. Vi hade under de senaste månaderna då börjat jobba med hans motorik, om än inte med sensomotoriken än. Skillnaden kom, men var diskret. Efter det tillfället så fick vi många fler liknande, men långt, långt ifrån vid varje lektillfälle och det var korta, korta sekvenser. Han hade så svårt att fokusera, så svårt att ”stanna kvar” i leken. Inget han ägnade sig åt kunde han göra i lugn och ro, inte ens titta på tv. Kroppen låg ofta som en hög i soffan, men rörde sig hela tiden och med jämna mellanrum tvingades han kliva upp och stå hängande över ryggstödet istället medan han sparkade med fötterna i golvet tills naglarna sprack.

När vi började med sensomotoriken kunde han inte lyfta blicken/böja huvudet bakåt utan att drabbas av intensiv rädsla, och tappa balansen. Han tog stapplande steg bakåt direkt, det fanns ingen balans. Även när jag testade honom ett år senare på samma sätt och då bad honom blunda, så föll han handlöst bakåt – raklång. Då hade vi jobbat med vestibularis i ett helt år, varje dag. Hans balans var egentligen betydligt bättre, men den reflexmässiga responsen var fortfarande ofantligt stark. Han var fortfarande oerhört rädd för alla gungor och snurror, och motoriken liksom obefintlig. I fjol höst när vi började med den sensomotoriska träningen tillsammans med teamet från Finland, så testade vi hans abdominal reflex. Abdominal reflex är en ytlig reflex som ger en bra hint om de motoriska nervbanornas funktion. Lyckas man inte trigga reflexen på en person så kan det tex bero på övervikt, men hos ett till synes friskt och normalviktigt barn som slappnar av ska det inte vara ett problem. Några patologiska orsaker till att reflexen inte triggas, kan vara Multipel Skleros el Brown Sequard-syndrom tex, alltså olika sjukdomar som påverkar motorneuronen.

Hos lilleman, fanns ingen abdominal reflex. Ev kunde det skönjas en mycket diskret rörelse i en av kvadranterna, men trots att han var rejält avspänd och det borde ha funkat jättebra så fanns ingen reflex. Efter dryga två månaders träning med den specifika motorik-triggande övningen vi har använt, så började reflexen tydligare att synas – dock inte i tillräcklig utsträckning. Testar jag lilleman nu, är reflexen tydlig, stark i alla fyra kvadrater. Och det märks ju! De motoriska banorna har nu möjlighet att återhämta sig, och den motoriska kontrollen är helt och hållet annorlunda idag jämfört med för ett år sedan. Nu är det ju inte så enkelt att man bara ser till att reflexen funkar så funkar allt per automatik, tyvärr. Vi måste fortfarande se till att få rörelserna säkra ända ut i extremiteterna, och sen måste ju den avancerade synkroniseringen mellan motorik och perception fungera för att funktionen ska öka rejält. Slutligen måste han ha massor av tid för att helt enkelt utveckla sin motorik, eftersom han ju förlorat så många år som barn annars tränar sin motorik intensivt. Vi ser ju en tydlig utveckling även när det gäller synkroniseringen av intryck, men visst behöver han ännu massor av träning och möjligheter att kalibrera hela systemet. Där kommer ju sjukgymnastiken också in på ett hörn, sakta men säkert kan vi jobba mer med helt annan typ av aktiviteter.

Den största utmaningen för honom just nu är nog att allt ännu är så skört. Det är en enorm skillnad på hans allra mest grundläggande funktioner, enorm! Men det kräver ännu lugn och ro, och fokus från honom. Lägg på ett krav utifrån, så ruckas kapaciteten direkt. Det är jag helt medveten om, men det intressanta är ju att uppmärksamma var vi var och var vi är nu. Samt i förlängningen var vi kommer kunna vara om ytterligare ett år… Nu på morgonen medan jag fixade lite ny buljong, så satt lilleman i soffan med en iPad. Jag gick förbi för att hjälpa myset på toaletten, och hann i förbifarten skymta en kille som ligger ner med armarna höjda upp mot taket. I händer håller han iPaden, som han vrider växelvis åt olika sidor samtidigt som jag hör det bekanta ljudet av storasysters rallyapp… Han ligger och kör racing, styr med armarna i luften utifrån de visuella intryck han får i appen. Fattar ni hur stort det är..? Jag gissar att om ett år, då kan han nog till och med lägga pussel… =) För de som inte förstår hur svårt det är, så ber jag er tänka efter; tolka synintrycken från alla pusselbitarna, sätta ihop delar av bilden (eller hela) i huvudet och komma ihåg den medan man arbetar med motoriken, kunna sålla bland de kaotiska synintrycken från alla bitar samtidigt som man styr armen, plocka rätt bit och inte bara lyckas med den svåra vridrörelsen med handen/händerna utan också lyckas stanna rörelsen när man vridit tillräckligt… Hur vet men när det är tillräckligt? Man måste lyckas tolka synintrycken snabbt, och direkt kunna ge den motoriska responsen som passar. Sen gäller ju att faktiskt klara av att sitta ner så länge som det tar att bygga klart, och att orka koncentrera sig den stunden. Need I say, att det inte är helt enkelt..? Lilleman kan sitta hos mig och berätta vad bilden visar, men att sätta ihop bitarna med händerna är oerhört svårt ännu.

Det är så häftigt att få vara med och se det som händer. Spelapparna, datorn, tv-spelen och Kinecten inte minst… Pianot..! Det finns ingen förklaring, inte egentligen, till det som händer. Och med det menar jag att det enligt gällande forskning inte skulle fungera.. Och likväl….