ATT TA SIG FÖRBI LJUDEN, ÄNDA TILL BETYDELSEN

Som en fortsättning på det här med auditiv perception och språket, skrev Sabina ett mycket intressant inlägg. Egentligen är ju hela biten med relation frame theory och språket hur intressant som helst, men jag kommer nog in på de bitarna i vår träning lite längre fram. Det här inlägget kommer fokusera just på meningen där Sabina citerar Donna Williams med orden ”Still when listening, my brain struggles to get past the sounds to the meaning.” Exakt det har vi pratat om väldigt mycket hemma, utan att ha läst något alls av Donna Williams.. Varför? För att försöka skapa någon mening ur vetskapen att både maken och stumpan har god auditiv perception när det gäller vissa bitar, men ändå har så pass svårt med språket.

Stumpan har naturligtvis svårigheter på en nivå helt annan än den som maken har upplevt, men skillnaden är enbart en nyansskillnad – problemet är det samma. Stumpan kan känna igen låtar hur snabbt som helst, bara genom att höra några toner. Hon identifierar ljud riktigt bra, snappar upp väldigt försiktiga ljud. Även om hon inte alltid hittar rätt ”pitch” när hon sjunger så ser jag att hon känner av det själv och att det mer handlar om den motoriska responsen eller den sensoriska integreringen, än en ren auditiv svårighet. Hon diskriminerar bokstäver helt ok, men när det blir för många ljud tillsammans så fastnar det ibland på något vis – och vi har funderat massor över varför. Maken, han kunde på något vis förklara varför. Inte medvetet, som vanligt, men han gav mig nycklarna. Se nu inte det här som ett täckande ”facit” utan mer som intressanta tankar… inget är ju enkelt, men det här tror jag det ligger en hel del i.

Maken har ett ganska läskigt musiköra, på ett bra sätt naturligtvis.. =) Redan för länge sen kunde han komma med uttalanden som gjorde mig helt ställd, men jag skakade av mig det och trodde faktiskt att han i stort sett drev med mig. Han kunde höra en helt ny låt på radion, lyssna en stund och sen säga sånt som att ”det här måste vara X som spelar trummor… men varför spelar han med Y, han har väl inget med dem att göra..??” Någon dag senare hade han googlat lite, pratat lite och kom tillbaka till mig för att berätta (även om jag kanske är som mest måttligt intresserad av musikers – såna som jag inte ens känner till – livshistoria..). ”Vet du vad? Den där låten, det VAR X. Han hade stött på en kille när han spelade in i den och den studion, och de hade börjat prata. Det visade sig att det var sångaren i Y, och de blev inspirerade att göra ett litet vid-sidan-om-projekt och så spelade de inte den där låten!” Helt galet… Till slut, efter tillräckligt många såna där episoder, så började jag fråga honom hur i h-vete han kunde höra det? Då kommer han med förklaringar som att den och den trummisen har just den uppsättningen pukor och spelar precis på det viset på cymbalerna, eller att ”drivet” i låten är så typiskt just den där trummisen och att alla helt enkelt har sitt eget sätt att spela – och väljer att spela på just sin egen favorituppsättning pukor och cymbaler och percussions… Say what..?? Jag hör takten och tonen jag… =/ och om det låter bra… =D Urskilja detaljer tycker jag är svårt, och jag får koncentrera mig väldigt. Trumdetaljer skulle jag ALDRIG kunna skilja ut. Då är jag ändå uppvuxen med musik, har spelat sedan jag var fyra år gammal, och är rätt musikalisk.

Nu på senare år, har trummorna varit lite ”besvärliga” för honom att kunna spela på. Brist på tid, brist på lokal etc har gjort det svårare och även om han spelar så är det betydligt mer sällan än tidigare. Han har därför börjat spela gitarr, även här är han helt självlärd. Han spelar rätt bra, och är precis lika enveten när det gäller att traggla in låtar så hans inspelningsprojekt är riktigt roliga att lyssna på! Hur som helst, han sitter ju även nu då på youtube och kollar in klipp. Förr var det trumklipp, nu är det många gitarrklipp. Det gäller ju ALLT; bygga gitarrer, stämma, intonera, reparera, och självklart allt som har med att faktiskt spela att göra.. En grej han fastnade för, var olika typer av stämning. ”Open D” (man stämmer alltså om hela gitarren från den ”vanliga” stämningen ljust till mörkt E-H-G-D-A-E, till att alla strängar har grundtoner som är med i ackordet D) var den första ”annorlunda stämnings-varianten” han började experimentera med, och eftersom det var väldigt intressant just då började han notera en massa såna saker. Det är jättelätt för honom att höra om en gitarr i en viss låt är ”normalt stämd”, eller har tex en open-D-stämning. Hur..? ”Klangen på gitarren blir helt annorlunda…”

Nog kan jag köpa att det här inte är helt svårt att höra för ett riktigt vant öra, men han är ju ändå ”hobbymusiker” – en inte särskilt aktiv sådan ens. Han har ingen som helst utbildning inom musik, kan inte ens läsa noter och har inte alls klart för sig hur det musikaliska systemet egentligen är uppbyggt. Ändå är sånt här, den rent auditiva upplevelsen, för honom självklar. Intressant i det hela, är att han inte alls har lika lätt för att ”ta ut ackorden” i en låt. Den mer ”tekniska biten”, att avkoda vilken sekvens av ackord som spelas, eller att uppfatta orden i texten – det är mycket, mycket svårare. Översätt det till talat språk? Han uppfattar sinnesstämning hos människor – allt som ”avviker från det normala” – direkt. Sånt som tonläge och röst avgör helt och hållet hur han förhåller sig till en person. Om en kollega tex en morgon är lite kort i tonen skulle han aldrig gå fram för att prata då. Andra auditiva kvalitéer har företräde, så betydelsen av ljudsekvensen hamnar i bakgrunden. Finns det en övergripande, lite abstrakt mening bakom orden – då har han svårt att nå den.

När det gäller musik, så snappar han direkt upp det som han är bekant med. Alltså, han skiljer ut instrument, han lyssnar på klangen i instrumenten och på själva produktionen. Sen identifierar han spelstilen, och när han har både tonen och stilen klar för sig så vet han vem det är – och kan förutse allt som komma skall i stort sett. Hela avkodningsproceduren går skitsnabbt! Är instrumentet nytt eller ovant, är det ju lite svårare. Dessutom finns en besvärlig emotionell komponent… Är klangen för tråkig, spannet för smalt eller mixningen dålig – då tappar han intresset och har svårt att ”hänga med”. Är takten för ”diffus”, så han inte känner rytmen tydligt, då blir han vilsen och stressad. Så fort den emotionella biten ”slår på” – oavsett anledning – då är det betydligt svårare att avkoda. Är det en negativ emotionell respons, då blir oviljan så stark att det är svårt – för att inte säga omöjligt – att komma förbi. Han blir oerhört stressad och irriterad, precis som stumpan blir, när han inte riktigt förstår systemet men ska försöka ”ta in” ändå. Är det en positiv emotionell respons, såsom till exempel en låt han helt enkelt blir väldigt (alltför) uppspelt av, då blir känslan så intensiv att logiken och analyserandet faller bort. Han bara lever sig in i och njuter!

Med bakgrund av det, känns det tex ännu mer logiskt att det här med lågaffektivt bemötande funkar bra. Det hjälper dem att hålla sig kvar i ”optimalt stämningsläge” – där de är som mest mottagliga, där de tar in bäst. (Just den biten med optimalt stämningsläge beskrivs rätt bra i boken om Denvermodellen för små barn med autism, och är något jag tycker man borde fokusera ännu mer på även här i Sverige.) Det lågaffektiva bemötandet hjälper dem alltså inte bara med att ”hantera de egna känslorna” istället för att triggas av den affektiva resonansen, det hjälper dem också att avkoda språket – att komma förbi ljuden till själva innebörden.

Jag behöver tänka på detta, att ha rätt ”pitch” i talet. Maken har länge sagt det, att när jag närmar mig stumpan med ett visst tonläge så ”stänger hon av”. Han ser det hos henne eftersom han är så exakt likadan själv. Ibland är det ju inte alls något ”allvarligt” jag ska prata om, men tonläget finns där (alltför utnyttjat vid andra tillfällen liksom) så effekten är densamma – de uppfattar klangen först… Jag behöver dock också vara frikostig med att ”peka ut systemet” (berätta vad vi ska prata om, sätta ramarna), och jag förenklar väldigt mycket för ”de mina” om jag också använder ”samma spelstil” – det hjälper dem att slappna av och lyssna på vad jag faktiskt säger. Låter det omständigt..? Egentligen inte, det är betydligt värre att inte nå fram… Dessutom, för varje bit av språket som ”erövras” så växer ramen. För varje nytt system i vardagen som ”faller på plats” blir de mer och mer flexibla. Kom ihåg, bara de lärt sig systemet manövrerar de utan svårigheter – de bygger bara systemet på ett annat sätt. Inledningsvis behöver man bara vara noggrann på ett lite annorlunda sätt än man är van.

Musik är också lättare för maken att avkoda, eftersom systemet är ”mekaniskt”. (Det är ju egentligen väldigt dynamiskt, men det är ändå inte lika komplicerat som kombinationen nya människor, tal och kroppsspråk). Det stämmer ju väl överens med tanken om att personer inom spektrat gärna ”tittar bort” när de ska lyssna – det där andra distraherar inte på samma vis och den auditiva upplevelsen kan vara nog så omständig att hänga med i. Med människor, försöker maken avkoda tonläget och placera det i ett system såsom han förstår det – vilket både nu och då kan innebära att han hamnar hyfsat rätt men ändå lite för ”off” (att han liksom övertolkar vissa saker utifrån tidigare inte så positiva erfarenheter). Det innebär direkt en svårighet, och den ”sätter tonen” för fortsättningen. Allt det här andra – pitch, klang, stil – ”stör” honom, och gör att han har svårt för att verkligen lyssna på betydelsen bakom ljuden, ordna sekvensen och skapa en fördjupad förståelse för vad som sägs. Jag tror helt klart att detta är en stor del av grunden till att han har svårt att plocka ut det meningsbärande i vad som sägs. Den uppfattningen grundar jag på min vetskap om att han inte alls har samma svårighet att strukturera det meningsbärande i det vi talar om så länge jag är helt ”positiv och avspänd” och jag ger honom systemet innan – alltså direkt berättar vad jag vill prata om. Eller om vi talar om ett system han känner väl.

Jag tycker det är väldigt intressant. Såna här tankar vänder upp och ner på en del ”vanligt förekommande tankar” såsom att personer inom spektrat är ”bokstavliga” för att de inte uppfattar de ”finstilta signalerna”. Nog tror jag att det säkert finns många personer som är så, men jag ser också helt nära exempel på raka motsatsen – de som är så känsliga för just allt det där andra att de måste försöka ”censurera” en hel del innan de kan nå fram till innebörden av orden. Lyckas de inte bortse från störningarna – DÅ blir de mer bokstavliga eftersom de då fastnar mer i ”känslan” än når ända fram till vad som faktiskt sagts. Om för mycket energi läggs på ”det övriga” finns inte lika mycket fokus kvar till orden, och då blir språkförståelsen ”ytlig” istället. Vad tror ni..?