Auditiv perception, språk, överkänslighet

Att den auditiva perceptionen var påverkad, annorlunda, var väl en av de allra första sakerna vi kunde märka hos barnen. Det klassiska med att hålla för öronen då dammsugaren var igång, att inte gilla höga eller plötsliga ljud, en generell överkänslighet för allt sådant kunde vi märka tidigt. Riktigt hur enormt handikappande den auditiva känsligheten är, tog det dock lång tid att förstå… Vad vi trodde initialt, har dock fått omvärderas – många gånger…

Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat för människor att lilleman har en visuell känslighet istället för stumpans auditiva. Hans beteende var annorlunda, och han reagerade jättetydligt på visuella intryck – och överlag så reagerade han med att vilja avgränsa synintrycken. Han höll dock inte för öronen på samma sätt. Hans reaktioner kunde ibland vara jättestora, men vi förstod inte varför utan fick gissa. Allt eftersom barnen blivit större och kommunikationen börjat flyta så har de mer och mer kunnat berätta om sin upplevelse, och det är jobbigt att höra om. Det är jobbigt att höra om hur tufft de faktiskt har det i många situationer, men också jobbigt att inse hur fel vi tolkade allt innan vi förstod omfattningen – och insåg att lilleman är synestet..

Det här är viktigt att ha med sig när man har eller spenderar tid med barn inom autismspektrum. Barnen har inte alltid förmågan att visa vad de känner/upplever…! Man skulle till och med kunna säga att det ofta är så att de inte kan förklara/förmedla. Det innebär att du som förälder, anhörig, vän eller lärare behöver vara otroligt analytisk i ditt bemötande. Du behöver lära dig förstå, lära dig vilka frågor du behöver ställa – och hur du behöver ställa dem. Du behöver också vara ödmjuk inför det faktum att du inte har grundkunskapen om hur barnets sensomotoriska mognad ser ut – hur nervsystemet fungerar. Att ett barn kanske faktiskt ser ljud som färger, och att en miljö fylld av ”slumpmässiga” ljud alltså kanske slår ut både syn och hörsel hos det barnet… det är inte så lätt för oss som neurotypiska att förstå. Inte alls lätt, men nödvändigt. Tro inte att du vet hur barnet fungerar innan barnet själv har fått stöd i och möjlighet att själv berätta hur det upplever omvärlden. Innan du vet hur barnet upplever allt, måste du vara extremt ödmjuk inför detta och inse att alla möjligheter du kan tänka dig – och ytterligare minst lika många till – faktiskt finns. Kom också ihåg, att ett överbelastat sensoriskt system lämna väldigt lite utrymme för uppmärksamhet och kogntiv funktion.

Vad gör man då åt det? Man kan välja olika vägar. Anpassning är naturligtvis en självklar del av allt. Man kan också om man vill, prova till exempel lyssningsträning. Vi har kört lyssningsträning enligt JIAS och sedan övergått till Waves (the Listening Programme). Man kan enligt teorin förbättra flertalet auditiva förmågor, och själv måste jag säga att jag är imponerad av JIAS hittills. Även Waves är en bra variant, men JIAS blir i och med individanpassningen mer fokuserad på just det barnets svårigheter. Här har vi jobbat med olika bitar; både överkänslighet och underkänslighet på olika områden, samt svårigheter med att diskriminera språkljud. Förmågan att diskriminera språkljud har hos stumpan väsentligt förbättrats, och även ljudkänsligheten har påverkats något även om den generella överkänsligheten fortfarande är stor. Området figur/bakgrund kräver också fortfarande mycket arbete – barnen har fortfarande svårt med att urskilja de väsentliga ljuden mot olika bakgrundsljud.

Att röriga och ljudrika miljöer blir svåra att hantera för barn med auditiv överkänslighet, är självklart när man förstår hur den auditiva problematiken ser ut. Man viktigt är också att uppmärksamma och förstå precis hur barnen också kan använda sig av ljud för att hantera sin omgivning. Många barn inom autismspektrat gillar teknisk apparatur och vill gärna ha TV-apparater på i flera rum, samtidigt som stereon är på och de springer runt med iPaden… Hur stämmer den konstanta kakofonin ihop med en auditiv överkänslighet..? Har man problem med ett sinne, jobbar hjärnan med att kompensera för den problematiken. Ett barn med sensomotorisk problematik kanske har svårt med figur/bakgrund – men kan hyperfokusera på ett självvalt och uppskattat ljud. Ett eget ljud, tekniskt eller eget babblande, kan alltså hjälpa barnet att sålla bort störande bakgrundsljud. (Som Carly Fleischmann uttrycker sig; we create output to block out input.) Har barnet grundläggande svårigheter kan det mycket väl också vara så att barnet har svårt med den tredimensionella delen av synen, och använder ljudet för att skapa sig en uppfattning av rummets ljud/storlek/rymd. Ljud kan också ge just den mängd input som ett barn behöver, om det tex föreligger vestibulära och proprioceptiva svårigheter – ljudet (yttre stimuli) hjälper barnet att uppleva var hen har sig själv! Olika saker stämmer för olika barn, och det är extremt viktigt att lära sig förstå hur just det aktuella barnets sensomotoriska profil ser ut.

När det gäller den disriminativa problematiken, är det viktigt att förstå att även om barnet kan urskilja språkljud så är det inte alls säkert att hjärnan hinner med att processa den stora mängd information, i den hastigheten, som ljud förmedlas vid vanliga samtal. Barnet kanske är jätteduktigt på att identifiera olika ljud i omgivningen, kanske också urskiljer bokstavsljud i början, mitten och slutet av ord – men klarar ändå inte alla de komplicera växlingarna som vårt dagliga tal består av. För många barn kan den grundläggande innebörden i meningar gå dem helt förbi, helt enkelt för att de inte hinner processa mängden auditiv stimuli. Idag, när jag vet det, kan jag pausa gamla filmer och repetera meningar lite långsammare och förtydliga med tecken eller bilder – och jag ser hur förvåningen sköljer över stumpan. Hon har hört ljuden så många gånger, kan allt utantill så som hon har uppfattat dem. Nu får de en ny betydelse.. Sammantaget, har kombinationen av medicinering för att reglera uppmärksamheten, sensomotorisk träning, och lyssningsträning haft en otroligt positiv utveckling på språket.

Slutligen, vad som också är viktigt att förstå och komma ihåg är att brister i auditiv perception inte alls behöver ha något att göra med nedsatt hörsel. Alla våra barn är kollade hos audionomer i omgångar och har bedömts ha väldigt eller mycket god hörsel. Första gången det kollades var under utredningen, då under narkos. Läkarna som då kommenterade barnens syn och hörsel sa att ”barnen har goda grundförutsättningar för att se och höra, men hur de sedan tolkar det som öga och öra tar in kan man inte veta”. Jag gillar den ödmjukheten, men sörjer att den vissheten inte påverkar insatserna längre fram i större utsträckning än vad den gör. Barn får hjälp med rena hörselnedsättningar, men om det finns stora perceptuella brister så finns ingen hjälp att få inom den offentliga vården/habiliteringen.