Behovet av melatonin, inte konstant längre

En av de första sakerna vi bad om hjälp med när stumpan och lilleman fått sina första diagnoser, var sömnen. Båda hade sovit rejält krassligt ändå sedan födseln, och vi hade under lång tid tampats med båda otroligt ”stökiga” kvällar, sent insomnande, många (!) och långa uppvak under nätterna, och tidiga morgnar. Sömnbehovet har totalt sett alltid varit lägre än ”normen”, men framför allt så var det det där med att de liksom inte kunde sova. Alltså som att de faktiskt inte hade grundförutsättningarna för att kunna slappna av och somna in, att de aldrig sov tillräckligt djupt för att sova vidare på egen hand, och att de var så läskigt lättstörda. När vi fick cirkadin, vilket vi började med, så var det som om himmelriket föll ner över oss..! Direkt gick vi från att ha kaotiska långdragna kvällar där barnen bara inte kunde ligga stilla, till att ha hanterbara kvällar. Läggningen blev mysig, även om vi fortfarande var tvungna att anpassa mycket kring insomningen; ligga bredvid när de somnade, amma i de fall som det var aktuellt, ordna med precis rätt mängd stimuli (ganska mycket tryck, lite lagom mycket ljud, inga visuella intryck etc) för att de skulle somna, och sen sova bredvid under natten och vara redo att direkt hantera uppvak när de kom. Och uppvaken försvann inte, de fick vi dras med…

När jag började jobba mer ordentligt med sensomotoriken så insåg jag ju att det handlade om mer än bara brist på sömnhormon. För er som hängt med ett tag, ni kanske minns det här inlägget..? Det blev så oerhört tydligt att när vi hade kunnat ge barnen en liten vestibulär grund att vila på, då kunde de helt plötsligt också ligga stilla. För stumpan kom det fortare. Det blev så jättetydligt i och med att hon gick från att innan ligga och stirra rakt ut i luften till hon bara ”däckade”, till att helt plötsligt ligga helt avspänd med slutna ögon och bara låta sömnen omsluta henne istället. Hon rörde sig inte lika intensivt för hon blev trött av melatoninet, men hon behövde träningen för att hitta lugnet och ron – för att kunna njuta av att gå och lägga sig. För lilleman tog det naturligtvis längre tid, och länge var han väldigt motoriskt orolig vid läggning. Fortfarande idag, är han mer ”rörlig” i sängen än stumpan om vi jämför, men han är också oändligt mycket lugnare än när vi började med träningen. När vi hittade kvällsmusiken åt honom, blev det lättare. Sen behövde han till slut inte längre musiken heller, och vi landade i att ha en jättemysig kvällsrutin med läsning för alla barnen och sedan gos och mys bara innan de somnade. Där någonstans har vi väl varit ett tag, och nu helt plötsligt slog det mig att vi faktiskt aldrig ens övervägt att se över melatonindosen…

Jag själv har dragits med sömnproblem ett bra tag. Stress, utmattning kanske, har gjort att jag haft både rejält svårt att somna, och vaknat många gånger under natten. Jag har testat några olika preparat för att få ordning på det, och är väl överlag väldigt besviken på hur man hanterar den här typen av problematik hos folk… Jag har dock hittat en plan som tycks passa mig, och njuter tills vidare av det. Men i mitt eget sökande efter en väg tillbaka till min normala, goda sömn så snubblade jag in och började läsa mer om melatonin igen. Jag läste ju innan vi började med det för barnens del, men sen har det liksom fallit i glömska. Tittar man på ytan, så ser ju melatonin hur smidigt och bra ut som helst. Relativt ofarligt är det ju, och med tanke på alternativet så kan jag absolut inte ångra att vi valde att börja. Barnen har fått chans att sova, vilket har påverkat deras utveckling mycket positivt – för att inte tala om måendet hos hela familjen i stort..! Trots det, hade jag ju naturligtvis helst sett att barnen inte hade behövt äta medicin. Man har sett vissa negativa effekter i vissa studier, och man vet idag inte hur de långsiktiga effekterna ser ut. På samma sätt som jag önskar att stumpan längre fram kan sluta med Ritalin, önskar jag att melatoninet skulle kunna plockas bort. Det är ett kroppseget hormon förvisso, men ja… det är ju hormon man tillför och jag är väl inte helt superförtjust i tanken på det. Don´t get me wrong, fortfarande värt det men man tuggar ju inte i sig någon form av hormoner i onödan eller hur..?

Tidigare, har det för oss sett ut ungefär så här; Vi började med cirkadin 2 mg till de äldre. Myset fick flytande melatonin, och började väl på 1,5 mg kanske men sen fick vi öka på det efter ett tag. Eftersom man inte skulle krossa cirkadinet, så bad vi att få byta till melatonin till slut och därmed blev det liksom en spontan ökning från 2 till 3 mg. Att det faktiskt fanns kapslar på 1 mg fick vi inte ens höra då, inte vad jag minns i alla fall. Så under ganska lång tid nu, har vi gett 3 mg till alla våra barn. Runt omkring mig, hör jag andra funkisföräldrar berätta om hur barnen tycks ”vänja sig” vid dosen och hur man därför får öka den successivt. Vissa tycks landa i att ge sina barn ganska höga doser melatonin, ensamt eller i kombination med andra medel för att möjliggöra sömnen. Alla dessa diskussioner har gjort att jag liksom varit lite orolig för framtiden, hur det ska bli för våra barn. I perioder tidigare har det också känts som att vi kanske varit på väg åt samma håll. Döm om min förvåning, när vi nu testade och märkte att barnen helt plötsligt inte alls behöver 3 mg utan lätt klarar sig på hälften…

Vi ser verkligen skillnaden tydligt. De är lugnare nu, tryggare i sina kroppar. Deras vestibulära signaler är oerhört mycket starkare, och hela det perceptuella systemet fungerar helt enkelt smidigare – bättre. De upplever sig själva på ett helt annat sätt. Rätt häftigt är det ju sen att reflektera över, när man tittar på var melatonin produceras.. =) För den som inte ägnar fritiden åt neurologi, så kan jag berätta att melatonin produceras i den sk ”tallkottskörteln”, eller epifysen som den annars benämns. Epifysen räknas av vissa tillhöra hjärnstammen, medan majoriteten av människor kanske hellre räknar den som en del av mellanhjärnan. Var man vill placera den rent teoretiskt är av mindre betydelse just nu, då man ändå tycks vara ganska överens om att den sitter precis ovanför det man annars räknar till hjärnstammen och av samtliga ses som en körteln med ett evolutionsmässigt tidigt och ”primitivt” ursprung. Den ligger alltså precis ovanför hjärnstamsnivån, vilket är den nivå från vilken de primitiva reflexerna medieras… För mig blir det inte särdeles långsökt att tänka, att om teorin nu stämmer och det jag ser här hemma är verkligt – så ”stimulerar” vi den neurologiska mognaden i grunden. Från hjärnstam och uppåt, förbi… just det – epifysen. Rätt logiskt att vi märker en skillnad även här, eller hur..? Ännu klarar de sig inte utan melatonin, men dit kommer vi nog också… =) Så Ritalindosen har kunnat sänkas, och under hemmatid nästan tas bort. Melatonindosen har kunnat sänkas, halveras hittills men vi kommer sänka den till 1 mg så snart vi får de nya kapslarna. Movicoldosen ligger konstant till magarna har fått chans att återhämta sig, där stressar vi absolut inte. Men tids nog…