DCD – koordination med hjälp av sensomotorik och curcumin

Idag när jag hämtade stumpan på skolan, så berättade assistenten att stumpans musikterapeut (FMT) återigen kommenterat hur stor skillnad det är på stumpans funktion. Det är ju lite extra roligt när det kommer ifrån henne, eftersom hon ju jobbar delvis med samma saker och noterar skillnader som andra inte skulle se. Även om hon inte talar om primitiva reflexer, så tittar hon noga efter balans och koordination tex. Nu så här efter sommaruppehållet hade hon alltså kommenterat hur stor skillnad det är på stumpans koordination, att hon återigen fått kliva upp några pinnhål på övningar för att kunna möta stumpans nivå. Jag har försökt tala med henne om den insats vi göra hemma, men jag tror inte att kommunikationen når fram… =D Lite konstigt kan jag tycka, eftersom hon själv kommenterar det då och då – de stora förbättringarna just på de specifika områden som vi för tillfället fokuserar på med sensomotoriken.

Det är också så att stumpan hunnit ha sitt första badtillfälle på skolan, och där imponerat på simläraren. Vid simning kan ju flera primitiva reflexer vara ett stort problem, något man tex kan läsa om här om man är intresserad. Moro, TLR, ATNR, STNR och Landau nämns, och ja det är ingen tillfällighet att detta händer när stumpans mororeflex och TLR sjunger på allra sista versen – framför allt inte som det ofta innebär att också Landau och STNR ger med sig (och ja, det stämmer här också..). Stumpans ATNR är fortfarande påtaglig och helt fri de andra reflexerna är hon inte ÄN, men att hon är oerhört mycket friare i sin motorik är tydligt. Under sommaren har vi ju som jag nämnt pressat ner mororeflexen ytterligare, vilket har möjliggjort för stumpan att våga lägga öronen under vatten – släppa ångesten som hon fått av den påverkan hon fått på hörsel och känsel av vattnet. Så nu ligger hon helt avspänd och flyter, och hon simmar (med flytpuffar) på rygg hur fint som helst. Det här var något som var helt omöjligt bara precis före sommaren, nu tror jag att vi faktiskt är redo att sakta sakta börja släppa ut luft ur luffarna… I tillägg till detta så har hennes koordination också lossnat så pass att det där med simtag faktiskt nu börjar fungera. Förra terminen introducerades simtagen, och det tog en bra stund för stumpan att få till rörelserna – armar och ben separat. Att sen sätta ihop dem funkade inte alls, hon kom i otakt direkt. Nu helt plötsligt, på vårt första badtillfälle i hab-bassängen för terminen, så simmade hon iväg nästan helt perfekt när jag bad henne att försöka. Är det inte fascinerande? Helt utan simträning liksom. Detta hade hon ju då fått chans att visa även på skolan när hela gruppen fick prova, och läraren hade varit rejält imponerad av skillnaden. När hon sen lyckades sänka ögon, öron, näsa och mun under vattnet för att hämta grejer, ja då gapades det ytterligare.

Visst är det lite häftigt..? Ett kosttillskott för att dämpa inflammationen i hjärnan, och så fortsatt tragglande med samma övningar för att nöta in de sista delarna på den grundläggande sensomotoriska nivån – och så ser det ut så här… Jag ser utöver det ytterligare ett antal diskreta tecken på spirande motorisk utveckling, så den här terminen ska bli oerhört spännande att följa..! =) DCD i all ära, diagnosen är rätt viktig för att uppmärksamma problematiken. Men ännu viktigare är ju vad man gör med vetskapen sen…