Moro-reflexen

Vad innebär det att ha rester av sin mororeflex kvar..? Långsiktiga konsekvenser inkluderar:
– vestibulära problem; såsom åksjuka, dålig balans och koordination, det kan vara barnet som har svårt med bollekar eller som kanske ogillar gungor och karuseller
– motorisk försiktighet; det kan vara barnet som ogillar att prova nya aktiviteter, som ogillar ”motorisk galenskap”
– svårigheter med ögonmotorik och visuell perception; svårigheter att ignorera/bortse från irrelevanta saker i synfältet, blir ofta detaljfokuserat eller ser former mer än inre egenskaper
– svag pupillreaktion, ljuskänslighet; det kan vara barnet som har svårt med lysrör eller med den skarpa kontrasten mellan svart text på vitt papper
– ev auditiva svårigheter; överkänslighet för ljud, svårigheter att diskriminera mellan ljud, svårigheter att stänga ute bakgrundsljud
– allergier/överkänsligheter och sänkt immunförsvar; astma, eksem, födoämnesintolerans, ÖNH-problematik etc
– reagerar starkt på mediciner
– har dålig uthållighet, kan ofta ha perioder av hyperaktivitet som följs av utmattning
– ogillar förändringar och överraskningar, svårigheter att anpassa sig till nya förutsättningar
– dåligt utvecklad koldioxidreflex
– blodsockerkänslighet
– ångest; framför allt ångest av mer generell art, som kanske till och med svarar dåligt på terapi
– överreaktioner på olika stimuli; labilt humör, starka känslor, spända muskler, har svårt att acceptera kritik
– har svårt att ta beslut
– svag självkänsla, dåligt självförtroende; osäkerhet, beroende av andra, i stort behov av kontroll för att klara sin vardag

Mororeflexen är en stark överlevnadsreflex, som gör att vi överreagerar snabbt på de flesta typer av plötslig sinnesstimuli. Istället för att ha utvecklat den mogna ”startle reflex” som låter oss ”rycka till” och sedan kognitivt bedöma faran innan vi reagerar, så gör en stark mororeaktion att vi reagerar reflexmässigt direkt utan att kunna göra en logisk/rationell bedömning. Vi har alla sett den hos bebisar, när de är så där mysigt små och reagerar med blixtsnabb panik och gallskrik om något överraskar dem – något som kan vara så enkelt som ett plötsligt ljud, att en person oväntat dyker upp i synfältet, att något berör dem obehagligt osv. Med så små barn (mororeflexen är normalt sett integrerad vid i alla fall 6 månaders ålder) så har vi stor förståelse. Vi är extra försiktiga, vi anpassa hela vårt agerande, vi stöttar och vi tröstar utan att döma. Varför? Vi vet (de flesta av oss i alla fall) att reaktionen är reflexmässig, att barnet ännu inte har utvecklat förmågan att styra reaktionen.

Jag känner eller kände igen mina ungar i nästan allt som står skrivet ovan. Hos Myset är det ”renast och tydligast”, medan det hos de andra har varit ännu mer underliggande saker att jobba sig igenom först. Stumpan som nu strax är fri de sista resterna av sin mororeflex, är en helt annan person idag. Mindre rädd, betydligt mer framåt, mindre perceptuella svårigheter, hon har en minskad överkänslighet för alla intryck även om hon fortfarande har en perceptuell uddahet. Hennes auditiva svårigheter är påtagligt minskade vilket har öppnat för språket, hon orkar betydligt mer, är mer flexibel, har ett stabilare blodsocker, oerhört mycket mindre ångest, och är starkare i hela sin person. Visst är det nytt och hon behöver tid för att acklimatisera sig till de nya förutsättningarna, men jag är mycket tacksam för att hon idag står där hon gör. Även syskonen har förändrats mycket, men där har vi ännu en bit kvar att jobba.