Mororeflexens mönster – effekter och utveckling

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg fokuserade på ångestproblematik och ytterligare några inlägg fokuserade mer på mororeflexen men där ångestbiten också diskuterats (här om ångestbehandling, här lite om våra erfarenheter av kost och sensomotorisk träning, här lite om mina tankar om den neurologiska omognadens inverkan på diagnoser, här tex om barnens reaktioner på arbetet med moro och vestibularis). Inläggen i området moro/ångest samt moro/övriga effekter har genererat ett stort intresse bland er läsare, vilket stärker min tro om att just den här typen av problematik är väldigt vanlig bland ”våra barn”. Jag har vid ett tillfällen skrivit ner en kort, enkel sammanfattning av vilka effekter rester av en kvarvarande mororeflex kan ha för ett barn, jag har skrivit en hel del om att vi under lång, lång tid har jobbat med mororeflexen – men jag har aldrig skrivit något sammanfattande om det arbetet och de effekter vi har sett. I mitt huvud så har det nog varit så att jag tänkt ta alla tre barnen igenom detta innan jag skulle skriva just det inlägget, men jag inser att det dels kommer ta lång tid för mig att komma dithän med alla barn och dels är så att beskrivningen ändå kommer skilja sig en del mellan barnen och därför generera rejäla mängder text… =) så jag tänkte nu att jag kanske ger mig på att beskriva hur det sett ut för Stumpan från början till slut. Jag hoppas att det kan ge er vissa svar, kanske en del inspiration, och i andra fall väcka er nyfikenhet. För att göra jämförelsen – förhoppningsvis – överskådlig, så tänkte jag utgå just från de ”vanliga effekterna” och kommentera med ”då” samt ”nu” under varje del.

Så, vad innebär det att ha rester av sin mororeflex kvar..? Långsiktiga konsekvenser inkluderar:
– vestibulära problem; såsom åksjuka, dålig balans och koordination, det kan vara barnet som har svårt med bollekar eller som kanske ogillar gungor och karuseller
DÅ: Stumpan har aldrig haft problem med åksjuka, men en oerhört intensiv rädsla för gungande saker, ostadiga underlag osv. Vanliga gungor har hon klarat någorlunda, redan långt tillbaka, men i ”lagom dos”. Att försöka sitta stilla på ett ostadigt underlag/sitta i en hänggunga och blunda, gav hennes så starkt ångestpåslag att tårarna rann nerför hennes kinder även när hon kommit en bra bit på väg med träningen och faktiskt vågade försöka. Balans och koordination har varit ett massivt problem, även om hon delvis kunnat dölja sina balanssvårigheter genom sin hyperaktivitet – nyttja farten för att kompensera. Koordinationsbiten gick dock inte att undgå, och såväl grov- som finmotorik samt oralmotorik har varit ett stort problem. Inledningsvis var hennes språkstörning också fonologisk tex. Bollekar var nästan helt omöjliga, det tog oerhört lång tid för henne att komma vidare från nivån där man helt enkelt sluter armarna runt en boll som någon kastar rakt i famnen på en – att fånga med händerna fanns inte på kartan. DCD-diagnos vid sju års ålder, då låg hon gott och väl två år efter i sin motoriska utveckling och hade en mycket tydlig praxisproblematik. Rytm och takt, att samordna kroppen, allt sånt var helt omöjligt!
NU: Hon har ännu inte fullgod balans, har fortfarande en osäkerhet som påverkar henne. Men hon står och hoppar på ett ben, går balansgång, cyklar, deltar fullt ut i idrottslektionerna osv. Hon gungar och snurrar högt och gärna, börjar gilla karuseller av olika slag, älskar tex linbanor av olika slag. Koordinationen är inte heller den är ”ok” ännu om bedömer henne utifrån att lära nya rörelsemönster, men det är mer praxisproblematiken egentligen som stökar nu. Hon hänger med på de allra flesta bitarna av ”röris-aktiviteter”, simmar (om än fortfarande under ytan), spelar oerhört koordinationskomplicerade övningar på FMT:n, har en fantastisk takt- och rytmkänsla, knyter sina skor, väljer nu själv ofta att skriva med penna istället för på dator/ipad osv. Uttalssvårigheterna är nästan helt och hållet borta, vissa ord kan hon få öva några gånger innan hon hittar uttalet på men det är inte mer än så. Hon lekar gärna med bollar, kastar och fångar, bollar själv eller med andra. En motorisk bedömning idag skulle inte lägga henne två år efter utvecklingsmässigt, även om praxisproblematiken fortfarande gör att hon kan behöva lite extra tid på sig att lära sig nya rörelsemönster.

– motorisk försiktighet; det kan vara barnet som ogillar att prova nya aktiviteter, som ogillar ”motorisk galenskap”
DÅ: Det här var tjejen som gick ner på knä och backade ner ifrån kanten på en skumgummimadrass.. Hon var en hyperaktiv galenpanna, men aldrig motoriskt utmanade! Hon var istället försiktig, ovillig att prova, jätterädd.
NU: Vill gärna observera lite i början och vill ogärna att alla tittar på henne när hon ska testa, men det allra mesta vill hon nu prova eller provar ändå om man ber henne.

– svårigheter med ögonmotorik och visuell perception; svårigheter att ignorera/bortse från irrelevanta saker i synfältet, blir ofta detaljfokuserat eller ser former mer än inre egenskaper
DÅ: Jisses… SÅ lättdistraherad av allt inom synfältet, extremt detaljfokuserad, jättekänslig för visuella intryck! Klarade inga grupper.
NU: Oerhört mycket mer fokuserad, klarar distraktioner på ett helt annat sätt även om vi fortfarande försöker tänka på det och på så sätt spara på energi.
– svag pupillreaktion, ljuskänslighet; det kan vara barnet som har svårt med lysrör eller med den skarpa kontrasten mellan svart text på vitt papper
DÅ: Svårt att bedöma förvisso, eftersom hon var så pass liten när det var som värst. Men visuellt känslig på precis alla vis.
NU: Det bekommer henne egentligen inte, hon störs nog inte längre mer av lysrör än vad jag gör tror jag.

– ev auditiva svårigheter; överkänslighet för ljud, svårigheter att diskriminera mellan ljud, svårigheter att stänga ute bakgrundsljud
DÅ: Galet… Extrem överkänslighet för ljud, och en ofattbar oförmåga att diskriminerad mellan ljud. Höll för öronen direkt hon utsattes för ett starkare ljud, blev livrädd för plötsliga ljud som hon inte kunde lokalisera källan till. Klarade inte att överhuvud taget urskilja ljuden efter varandra i ord, missade massor vilket vi hela tiden noterade i hennes ekobabblande – det blev som en lång radda vokalljud eftersom hon inte kunde uppfatta och diskriminera mellan konsonantljuden. Vi fick upprepa orden mycket, mycket långsamt för henne för att hon skulle höra vad vi sa och hon blev jättefrustrerad över att vi försökte berätta för henne vad figurerna i filmer sa – hon trodde att vi ljög eftersom det inte alls var så det lät. Klarade inte att urskilja några ljud alls när hon befann sig i grupp, blev utmattad väldigt snabbt.
NU: Inte alls samma överkänslighet! Visst har hon en annorlunda och känslig auditiv perception, en autistisk skärpa som är fantastisk, och visst är hon fortfarande känslig för vissa skarpa ljud – så är det. Men hon kan också välja att spela musik på hög volym, spela musik själv för glatta livet på allehanda instrument osv. Hon blir idag väldigt sällan rädd för plötsliga ljud, även om hon reagerar så är det nu mer en ”oj, vad var det?-reaktion” medan det tidigare var total panik direkt. Idag lyssnar hon noga och identifierar ljud själv, frågar om dem. Hennes uttalsproblem är som sagt borta, även om hon fortfarande helst behöver att man talar något långsammare och tydligare till henne än till andra barn för att hon verkligen ska hinna uppfatta allt som sägs när det är nya/ovana ord. Nu reagerar hon själv på att ”gammalt babbel” i filmer låter annorlunda nu. Deltar i hög utsträckning i klassrummet, fungerar jättebra på idrottslektioner tex. Hennes språkstörning ger behovet av att inte för många pratar samtidigt, men problematiken ser helt annorlunda ut idag.

– allergier/överkänsligheter och sänkt immunförsvar; astma, eksem, födoämnesintolerans, ÖNH-problematik etc
DÅ: Japp, massor! Medicinerade med diverse och fick smörjas ofta, stora astmabesvär vid infektioner och medicineringen var ett h-vete (vansinnigt hyser av både luftrörsvidgande och kortisonpreparat, slutade sova helt i några dygn varje förkylning).
NU: Ja, fortfarande. Eftersom ungarna är så känsliga så utmanar vi inte på det här området egentligen, inte med saker som vi vet att de reagerar på. Men hudproblem är borta, magproblemen är mycket bättre. Fortfarande känsliga luftrör, som hon haft alltsedan en kraftig infektion (RS?) som liten då hon utvecklade förkylningsastma. Medicinerar nu ganska ofta med Bricanyl vid kraftiga förkylningar pga envis hosta, men inget annat.
– reagerar starkt på mediciner
DÅ: Ja, absolut!
NU: Ja, vi försöker hålla oss undan mediciner och ger bara det som absolut behövs och det tycks nu fungera bra.
– har dålig uthållighet, kan ofta ha perioder av hyperaktivitet som följs av utmattning
DÅ: JA! Lite som en hundvalp, massiv intensitet tills hon bröt ihop. Oerhörd hyperaktivitet som fanns med hela livet, den och den galna uppmärksamhetsproblematiken var anledning till att medicinering med Ritalin inleddes när hon var sex år. Hon kunde INTE vara stilla!
NU: Visst, hon har en viss hyperaktivitet fortfarande och behöver fortfarande assistentens stöd i att ”säga nej” i tid för att hushålla med energin. Men 80% av hyperaktiviteten är borta. Nu är hon liksom en unge med fart och fläkt som vill lite för mycket, då var det bara kaos! Inte alls samma utmattningsproblematik nu, även om hon får hjälp att begränsa sig så säger hon också ifrån själv eftersom hon nu känner sin kropp bättre och inte är lika impulsiv.

– ogillar förändringar och överraskningar, svårigheter att anpassa sig till nya förutsättningar
DÅ: Japp, helt klart. Mycket stort behov av tydlighet, förberedelser vid alla nya situationer. Inte rigid, men mycket, mycket osäker och blev utmattad av att försöka överblicka.
NU: Vill fortfarande förberedas och så kommer vi naturligtvis alltid att jobba, men idag handlar det mer om just förberedelse i form av förklaring liksom. Då handlade det mer om exakta rutiner och ångest/utmattning när saker och ting inte stämde.

– dåligt utvecklad koldioxidreflex
DÅ/NU: Kan jag inte bedöma.

– blodsockerkänslighet
DÅ: JAAA! Jisses, krävde ständigt socker och det var som en galen berg- och dalbana! Ingen stabilitet alls, och ett ständigt behov av påfyllning. Total krasch när blodsockret sjönk.
NU: Betydligt jämnare blodsocker. Idag är hon inte längre lika selektiv när det gäller kosten, inget kring mat är lika ångestfyllt. Hon äter mer varierat, betydligt bättre mat vilket naturligtvis också påverkar mycket. Men kostomläggning hade vi testat innan vi ”bröt igenom” med moroträningen, och då funkade det helt enkelt inte. Utan sockret ”dog” hon liksom, vägrade äta och det blev kaos. När vi tagit oss igenom översta lagret av moron, gick det helt plötsligt att sockersanera och allt fick en extra skjuts. Vi är fortfarande noga med maten och att äta lite och ofta, nu mest utifrån mitoproblematiken dock.

– ångest; framför allt ångest av mer generell art, som kanske till och med svarar dåligt på terapi
DÅ: Svår ångest, resulterade till slut i tilläggsdiagnos selektiv mutism. Kunde egentligen inte prata med vare sig barn eller andra vuxna på förskola eller skola, endast begränsat med sin resurs/assistent och med oss. Blev som en stor ångestknut om hon så mycket som försökte nicka eller skaka på huvudet. HELT beroende av assistenten, att spendera ens några minuter tillsammans med en annan vuxen i förskola eller skola har skapat stark ångestreaktion så om hennes resurs/assistent var borta så fick hon vara hemma hos oss. All undervisning anpassad, gjorde alla redovisningar i enrum och spelade in tex. Oerhört svårt att över huvud taget fungera i närheten av ”inte helt trygga personer” pga ångestpåslag.
NU: Glad, spontan, välmående. Sällan ångestpåslag, även om hon fortfarande är väldigt blyg i ”utsatta sitautioner” (tex senast på ortopedbedömning, där två läkare och en sjukgymnast – alla mer eller mindre okända – fokuserade precis på henne och försökte få svar på sina frågor). Idag mottaglig för mer kognitivt inriktade insatser, men de behövs inte riktigt eftersom hennes sociala drivkraft ändå tar henne framåt hela tiden. Förklara nu då och då att hon ska gå iväg själv/med någon annan vuxen eller kompis för att göra saker, medan assistenten väntar kvar. Har spenderat kortare stunder med andra vuxna i skolan. Pratar i helklass och svarar på frågor, berättar om saker, gör redovisningar inför barn och vuxna i klassrummet – deltar i teaterföreställningar som spelas inför stor publik. Leker och samspelar bra med ”trygga kompisar”, framför allt i situationer som inte ställer allt för höga krav på språket eftersom ordmobiliseringsproblematiken påverkar så mycket ännu. Vi har helt enkelt sett en helt fantastisk utveckling när det gäller ångesten, ingen kan liksom fatta att det verkligen är sant.

– överreaktioner på olika stimuli; labilt humör, starka känslor, spända muskler, har svårt att acceptera kritik
DÅ: =D What to say, what to say… Inte så mycket ilska tidigare, utan ångest och helt utan förmåga att sätta ord på sina känslor. Oerhört (!) känslig.
NU: Säger ifrån, argumenterar och förklarar, är medveten om sina känslor och beskriver dem i många fall (ännu inte i de svåraste situationerna). Hon är och förblir en känslomänniska på samma sätt som sin pappa, men hon är inte alls ”slav under sina känslor” på det vis som hon var tidigare. Inte längre helt utlämnad, utan kontroll över sin situation. Kan nu lyssna till kritik och föra viss diskussion kring den.

– har svårt att ta beslut
DÅ: Levde då helt i nuet och kunde inte greppa sammanhang alls, visste inte alls vad hon ville eller inte ville förutom när känslan i magen slog till och förlamade henne helt.
NU: Oerhört mycket mer medveten om sin situation, ställer frågor och funderar innan hon tar medvetna beslut.

– svag självkänsla, dåligt självförtroende; osäkerhet, beroende av andra, i stort behov av kontroll för att klara sin vardag
DÅ: Oj, ja min stackars lilla tjej… =( Ångest, ångest och åter ångest. Ingen tro alls på sig själv, alt ingen insikt alls utan helt förlorad i hyperaktivitetsspinnet. Rädd, försiktig, undflyende. Det var som om det öppnades ett svart hål i marken under henne i så ofantligt många situationer, där hon liksom bara flöt ut och försvann. Man kunde ”ta på ångesten” i hennes närhet, den var så närvarande.
NU: Här växer hon så oerhört hela tiden nu. Tar för sig, provar på, utökar sin kontroll och vinner ny mark. Hon är fortfarande beroende av stöd för att ha det här lugnet, och av stöd i undervisningen för att komma till skott och genomföra arbetet/få saker förklarat rent språkmässigt. Men det här är det som glädjer mammahjärtat allra mest, att se henne hitta sig själv. Precis som jag skrev i ett av inläggen jag länkade till ovan;

Regelbunden träning av sensomotoriken, med fokus på kroppskännedom, ger effektringar på vattnet och i förlängningen den kanske mest värdefulla kompetensen – en starkare känsla av vem jag är, vad jag känner och varför, var jag befinner mig och hur jag förhåller mig till omgivningen. Det är vad jag försöker ge mina barn. En känsla av trygghet i sin egen kropp, för att de ska bli lite mindre känsliga för allt det kaos som omgivningen skapar. En känsla av att ”jag förstår, jag kan, och jag har kontroll”.

It´s happening…