Motorikens betydelse

När ett barn lämnar livmodern och gör sin entre i den här världen, lämnar det en skyddad tillvaro i balans till förmån för en kaotisk omgivning. Barnet reagera på alla typer av stimuli, starkt, och har inledningsvis inte möjlighet att förstå sina egna reaktioner. Som stöd för utvecklingen utrustas barnet med en uppsättning primitiva reflexer.

Dessa reflexer är automatiska, stereotypa rörelser med syftet att understödja den normala utvecklingen. Reflexerna, även om de är livsviktiga under barnets första tid i livet, har normalt en begränsad ”verkningstid”. Om reflexerna inte har integrerats vid spädbarnsårets slut tyder detta på en omognad i det centrala nervsystemet, då högre hjärnfunktioner vid det laget bör ha tagit över utvecklingen. Ett på detta vis omoget nervsystem hindrar mer sofistikerade reaktioner såsom de posturala reflexerna – som i sin tur behövs för att optimera barnets möjligheter att upptäcka sin omgivning och utveckla sina perceptuella färdigheter.

Om reflexerna inte har integrerats inom de första 6-12 månaderna, kan rester av dessa omogna rörelsemönster finnas kvar trots att barnet längre fram lär sig mer avancerade motoriska moment. Beroende på graden av kvarvarande reflexaktivitet kan ett eller flera områden påverkas; grovmotorisk koordination, finmotorisk koordination, men också perception och kognition. Barnet får svårigheter med att automatisera, och tvingas istället förlita sig på energi- och uppmärksamhetskrävande strategier.

Varje reflex syftar till att hjälpa barnet nå nästa steg i utvecklingen, och när detta utvecklingssteg är uppnått är meningen att reflexen ska integreras. Senast vid 12 månaders ålder bör de primitiva reflexerna vara integrerade, och barnet fritt att utveckla postural kontroll och viljemässig motorik. Om ett barn har kvar lindriga rester av primitiva reflexer, kan kompenserande strategier vara tillräckliga. Är resterna måttliga kan viss träning i kombination med kompenserande strategier vara bra, och är resterna påtagliga behöver barnet riktad hjälp med att stimulera den sensomotoriska utvecklingen. Alla, har dock att vinna på att förbättra sin sensomotoriska funktion – även väl etablerade idrottsmän!

Barn kan ha kraftig reflexproblematik. Det är helt otroligt fascinerande när man börjar veta vad man ska titta efter; helt plötsligt blir det fullt logiskt med alla konstiga stereotypa rörelser, den totala oförmågan att isolera och koordinera finare rörelser, det totalt omöjliga i att genomföra vissa rörelser. Redan innan vi påbörjade den sensomotoriska träningen var det så tydligt för mig i många lägen då reflexernas styrka ”slår igenom” – det är som att hela kroppen rörde sig som ett paket, eller att en viss rörelser helt enkelt KRÄVER en annan medrörelse och barnet inte kan ”stå emot”. Det finns så mycket konkret att titta efter, och omognaden i rörelserna är så tydlig om man tillåter sig att se den. I vardagliga moment; i matsituationer, vid påklädning, vid gång, vid lek, i badet… Jag minns att jag tidigt gjorde egna jämförelser med det reflexpåverkade rörelsemönstret hos ett barn med CP-skada, även om intensiteten naturligtvis inte var lika kraftig. Men ALLA motoriska moment medförde massiva svårigheter, och att då kunna interagera med sin omgivning, att planera sekvenser – det kan vara helt omöjligt. Sen ska man inte glömma, att många reflexer påverkar otroligt finstilta moment – såsom tex ögonmotoriken och ögonens förmåga att fungera tillsammans. Det är sånt som kan vara betydligt svårare för ögat att se, men ändå något som ligger inom samma spann och på samma sätt går att påverka.. Idag blir jag oerhört ledsen, när jag hör om barn i 10-årsåldern som fortfarande vänder på bokstäver, kastar om dem vid läsning, har svårt att hålla sig på rätt rad osv. Tänk så mycket som skulle kunnat göras…

Idag, rör sig våra barn på ett annat sätt. Visst finns omogenhet kvar, de är inte framme än – men det är en gigantisk kvalitetsskillnad. De kan använda kroppen i sin vardag på ett annat sätt än tidigare, de är mer orienterade och kan hålla fast vid vad det var de skulle göra – även om det naturligtvis är olika även mellan barnen.. =) Det är alltid en fantastisk resa, det här med att vara förälder och få följa barnens utveckling på alla plan. Men jag tror nästan att den är ännu lite mer fantastisk när man verkligen har lärt sig att se alla de där små nyanserna i allt de gör och vet vad det utvecklingsmässigt står för.. 😉