Sensomotorik eller sensomotorik? Eller sjukgymnastik..?

Jag får ganska ofta frågor ifrån läsare om var man hittar en terapeut. Man undrar om det går att få hjälp via HAB eller BUP, om man kan vända sig till en sjukgymnast eller var man annars ska vända sig. Mitt svar är ofta ganska luddigt, eftersom det helt enkelt inte är så lätt att svara på. Ni som läst ett tag har kanske läst min diskussion om ”varför vi inte sysslar med det här?” tex, där jag tar upp just det faktum att sensomotoriken som helhet faktiskt är väldigt splittrad. Det finns egentligen två huvudvägar, Blythe och INPP samt Masgutova och Masgutova Method (MNRI). I Sverige har vi Vestibularis och deras Retraining for Balance, och sen finns lite vid sidan av Harald Blomberg och hans Rytmiska rörelseträning som inte riktigt är sensomotorik men som fortfarande pratar om en del av samma saker. Det finns flera olika utbildare, och det finns såväl korta kurser som längre påbyggnadsutbildningar. Kontentan blir alltså, att det kan vara både lätt och svårt att hitta någon som kan hjälpa till med sensomotorisk träning…

Metoden vi jobbar efter, där jag vidareutbildat mig, kommer från INPP – Institute for Neuro-Physiological Psychology i Storbritannien. Terapeuter som gått deras årslånga utbildning har innan utbildningen relevanta förkunskaper och en hel del relevant arbetslivserfarenhet. De som efter avslutad utbildning väljer att licensiera sig förbinder sig att ständigt uppdatera sin kunskap, jobba enligt metoden såsom den är i sin helhet, samt att jobba utifrån vissa etiska regler. Med syftet att samla kunskapen och föra den framåt, arbeta utifrån en gemensam teoribas och förhoppningsvis successivt öka evidensen har man valt att följa dessa regler. Det som är bra med det, är att man då vet vad man får helt enkelt. Det tilltalar mig. Det andra som tilltalar mig, är att metoden i hög utsträckning bygger på långsamma, kontrollerade rörelser – aktiva rörelser. Om man vill kan man utöver de paralleller man kan dra mellan denna metod och andra metoder som arbetar med just reflexintegrering, också dra paralleller mellan metoden och diverse metoder med stort fokus på kroppsmedvetande/kroppskännedom. Det inkluderar tex tai chi, qi gong, Feldenkrais osv – och naturligtvis också Basal Kroppskännedom som är den del inom sjukgymnastiken som framför allt fokuserar på detta (all sjukgymnastik berör naturligtvis detta område).

Då och då stöter jag på människor i olika forum som säger sig ha ”provat sensomotorisk träning utan effekt”. Been there, done that, det funkade ju inte liksom. För mig är det oerhört frustrerande, eftersom det lämnar så oerhört många frågor! Vilken metod har man valt? Har man hittat en terapeut med gedigen utbildning och erfarenhet? Har man förstått träningen till fullo och arbetat på rätt sätt, eller har man helt enkelt ”gjort sina övningar så gott man kunnat”? Har man följt direktiven och tränat med tillräckligt hög frekvens? Har arbetet regelbundet följts upp och utvärderats? Frågorna skulle kunna vara många, många fler.. Att hitta en bra och ansvarsfull terapeut som gör en rejäl första bedömning, är nummer ett. Anamnesen bör vara ordentlig så att ev risker kan undvikas. Att vara motiverad till träningen och följa samtliga direktiv noga, är nummer två. Detta inkluderar frekvens, rörelsekvalitet, samt att tex förstå de olika delarna av övningen så att man har en chans att hjälpa barnet framåt. För oss är den sensomotoriska träningen prio ett. Punkt. Det går – tro det eller ej – utan tvivel före alla läxor (med det sagt är det naturligtvis inte så att vi struntar i läxorna.. =D ), alla aktiviteter, genomförs trots bristande ork och lust (såvida inte ungarna har feber och fullt upp med att bara ”orka vara”. Däri ligger min allra viktigaste uppgift, i att motivera och hela tiden vara den motor som ungarna själva inte har i detta – helt enkelt eftersom de så desperat behöver den här träningen. Jag kan utan problem se tillbaka på bättre och sämre perioder i vårt liv, och se att träningseffekten avtagit under de perioder där jag själv inte orkat vara 100% närvarande i träningen för att stötta och följa upp. I de perioder som vi verkligen får till det, gör övningarna alla dagar och med riktigt god kvalitet, då går det undan..

Vill man jobba med sensomotorisk träning, alltså med denna typ av träning som fokuserar på kvarvarande reflexmönster, då kan man inte vända sig till en ”vanlig” fysioterapeut (ja jag vet, jag brukar skriva sjukgymnast av bara farten – när jag utbildade mig hette det så helt enkelt). Tyvärr. Det finns ett antal fysioterapeuter som liksom jag har valt att gå den här vägen, men det går inte att vända sig till HAB-fysioterapeuten och tro att man ska kunna få hjälp med detta. Jag HOPPAS verkligen att det så småningom ska bli så, så att träningen blir tillgänglig för alla barn i behov av den. I dagsläget är det dock så att man måste vända sig till en privat terapeut. Att vända sig till fysikterapeuten på HAB är dock naturligtvis inte bortkastat! ALL rörelse/fysisk aktivitet är bra och av värde. Olika former av träning jobbar på olika nivåer och med olika bitar, men det allra mest grundläggande man behöver förstå är att kroppen är gjord för att röra på sig och att vi alla – våra ungar inkluderade och prioriterade – behöver röra på oss. ALLT som stimulerar till ökad styrka, rörlighet, kondition, koordination, praxisförmåga osv är av värde, och jobbar vi med kroppen får vi effekt på många områden. Sensomotoriken prioriteras här just eftersom den fungerade där inget annat gjorde det. Vi får en oerhört mycket större effekt när vi bygger ifrån grunden, och ju längre vi kommer desto viktigare kommer kompletterandet med annan typ av fysisk aktivitet att bli. Sensomotorisk träning ökar inte konditionen, och även om den förbättrar tonus och styrka genom att effektivisera rörelsemönstren så kommer vi också behöva jobba med ren styrka. Att bli starkare innebär att bilda fler mitokondrier i kroppen och sålunda öka energiproduktionen i kroppen. Vi kommer också behöva jobba vitt och brett med aktiviteter där ungarna får chans att använda de nya förutsättningarna. Sensormotoriken ordnar förutsättningar, men man måste fortfarande använda kroppen i en vidare kontext för att få den flytande motoriken och den goda hälsan.

Det finns också en mängd andra metoder som på olika sätt jobbar med den fysiska förmågan – med eller utan påståenden om att rörelserna ska kunna påverka det centrala nervsystemet mer ”fundamentalt”. Jag har inte provat alla så jag kan inte bedöma dem, men jag är säker på att allt är bättre än inget. Här hos oss var sensormotoriken HELT nödvändig eftersom Lilleman tex knappt kunde gå utomhus innan vi började, pga sina balansproblem. Han kunde inte springa, inte hoppa, inte klättra, inte röra kroppen ändamålsenligt på något vis. Han hade inga grundförutsättningar för att träna sin motorik liksom, kroppen var ”låst”. Minsta rörelse, om han lyckades initiera den, triggade reflexmässiga rörelser i hela den delen av kroppen – plus i helt andra delar av kroppen… Det är fortfarande många reflexmässiga rörelser, men det går nu att jobba i ALL motorisk träning på ett helt annat sätt än tidigare. Det innebär att vi är redo att också komplettera och göra mer av ”det andra”. Vi har ju jobbat med andra aktiviteter även tidigare, men pga de stora svårigheterna och den dåliga orken så har det blivit i oerhört små doser. Det växer successivt liksom.

Under vårvintern kommer det att se ut lite så här hemma hos oss, som komplement till den sensomotoriska träningen..:
Måndagar – extra gympatimme i skolan för Lilleman – förhoppningsvis skidåkning för tjejerna eller ordentlig teaktivitet.
Tisdagar – idrottsdag i skolan.
Onsdagar – skidåkning alla dagar då det funkar, alternativt utelek i snö
Torsdagar – skidåkning alla dagar det funkar, alternativt utelek i snö
Fredagar: bad varannan vecka för Lilleman, och varannan vecka mer fokus på inneaktiviteter. För tjejerna skidor eller utelek i skolan.
Lördagar – skidåkning! alternativt promenad eller spark bort till mormor
Söndagar – barngymnastik

Utöver det försöker vi att hela tiden få in små doser av annan aktivitet; spel, tv-spel (kinect ffa men även xbox 360 el Nintendo Wii), pussel o pyssel, skapande. Tänkte komma med ett litet inlägg om sånt sen, om övningar där man kan få ”lite av varje” med i träningen.