Reflekterar över teori

Sitter och funderar och reflekterar över hur fantastiskt det är att teorin bakom den sensomotoriska träningen vi använder oss av lyckas fånga varje lite detalj i utvecklingen. Jag blir så fokuserad på just det vi håller på med just nu, så att jag ”släpper the big picture” rätt ofta. När något så där riktigt häftigt händer, så tvingas jag ta ett steg tillbaka och förändras över hur häftigt det är att det stämmer..!

I stumpans fall så lunkar saker och ting på lite nu. Den stora explosionen av händelser tror jag har ägt rum för den här vändan, och vi jobbar nu på att få till alla detaljer. Vi jobbar fortfarande med henne mororeflex, hennes ångestproblematik, och så jobbar vi med hennes vestibulära system. Moro-mässigt är vi rent krasst inte långt ifrån ”framme”, men tidsmässigt så tror jag ändå att vi får hålla på ett tag till för den sista biten är lika envis som de andra delarna… Hon är ju på alla sätt och vis mycket ”mindre rädd” nu, men vi har ändå en märkbar bit kvar att jobba bort. Så vi tragglar detaljer och flyt i den dagliga träningen… Det är häftigt att se hur långt hon har kommit, och det här häftigt att se hur den här reflexen ännu håller ett fast grepp om henne – inte låter henne släppa kontrollen. Hon gör övningen fint, men klarar inte att synkronisera hela kroppen då att kontrollera själva huvudrörelsen (det triggande) tar för mycket av hennes fokus. Lyckas hon få med sig armarna så släpar benen och tvärtom. Men jag börjar faktiskt tro att vi kan få till det till slut, bara vi nöter tillräckligt. Jag har nog länge trott att hon skulle vara en av de barn som får dras med den sista delen av mororeflexen, för att den helt enkelt inte ger med sig.

Rent vestibulärt har det varit jätteroligt att se effekten av de två vestibulära övningarna vi kör. Höger/vänster, alla riktningsgrejer, alla ”platsförhållanden” som blivit lite svårare igen när vi pausade den vestibulära träningen, funkar nu väldigt bra igen. Hennes riktning och fokus är betydligt bättre, vilket gör att hon börjar kunna jobba mycket mer självständigt även i spatiala övningar. Även här har vi en bit kvar, men det är riktigt roligt att se hur det rullar på – och vilket effekt det får. Att den vestibulära funktionen förbättras skapar ju också möjligheter för motoriken, och vi skulle nog snart behöva hitta lite nya utmaningar för henne…

För lillemans dels, så är ju teorikopplingen så helt galet häftig när det gäller synutvecklingen. Hela utvecklingen av samsyn (vilket möjliggjorde att hans dubbelseende helt försvann) och 3d-effekt som helt och hållet sammanföll med den successiva integreringen av hans tidigare mycket besvärliga TLR. När TLR försvagades försvann också hans svårigheter med figur/bakgrund, allt enligt teorin. Att vi helt enkelt möjliggjorde för honom att övervinna dubbelseendet, gjorde också att hans hjärna inte längre hade behov av att förtränga ena ögats synintryck. Det, i kombination med att det vestibulära systemet inte längre ”sabbade syninputen” gjorde att han kunde utveckla även synskärpa, och nu ser jättebra helt utan de glasögon som han tidigare föreskrevs. Vi kan se att han ännu är lite morostyrd, att han är visuellt lättdistraherad och knockas av för mycket visuell info. Problemen med mororeflexen är dock inte alls i samma nivå som för stumpan, utan hans morobekymmer kommer helt klart till största delen av hans tidigare underutvecklade vestibulära system.

Nu, följer så tydligt utvecklingen av huvudrätningsreflexerna. Helt plötsligt, nu när han har fått mycket bättre koll på vad som är upp/ner/höger/vänster/fram/bak, så kan han också börja förhålla kroppen till detta. Huvudrätningsreflexerna börjar utvecklas – och lilleman börjar kunna fokusera sin blick på föremål. Utvecklingen rullar på jättefint, och vi lägger inget fokus där alls mer än kollar av nån gång då och då. Framför allt när vi ser att lillemans förmåga att fokusera blicken har tagit ytterligare något eller några kliv framåt… I september kunde han över huvud taget inte fokusera på stillastående förmäl. För att kunna testa det alls, var jag tvungen att använda en konstant blinkande lampa – som han faktiskt kunde se. Nu kan han med ansträngning faktiskt fokusera i ett antal sekunder, ibland så länge som tio sekunder. Jag tror det är ganska lätt att förstå hur mycket det gör för ögonkontakt och joint attention..? Helt plötsligt följer han pekning på ett helt annat sätt, noterar allt på ett sätt som vi faktiskt märker.

Motoriskt jobbar vi stenhårt på att stärka de motoriska nervbanorna, och skillnaden är påtaglig redan. Men jag skulle tro att vi även med den motoriska övningen han gör kommer kunna jobba ganska länge till. Vi ska traggla och traggla tills kvalitén är god och utförandet är säkert – då kommer han ha helt och hållet andra förutsättningar för att kontrollera sina armar och ben. Men sakta men säkert funkar fler och fler saker.. Även om vi får träna länge (!) så kommer det ordna sig till slut.

Myset, är helt enkelt så otroligt lik stumpan på många sätt. Visst har hon en ganska god vestibulär funktion, men hennes reflexpåverkan går inte att ta miste på. Hennes mororeflex är SÅ stark! Det går inte att höja rösten utan att hon börjar gråta halvt panikslaget, och jagar man henne så slår det över direkt – hon klarar inte alls av det. ”Det är så läskigt! Jag blir så rädd!” Det går inte att låtsasskrämma henne eller låta henne hantera tex mörker – det funkar bara inte. Hennes ATNR är också påtaglig. Utöver det är det den här ”uddaheten” i hennes auditiva perception, och hennes ganska påtagliga visuella svårigheter som märks mest. Jag laddar ordentligt för att göra en rejäl bedömning av henne – mer än det uppskattande jag har gjort hittills utifrån hennes funktion och få, små tester – när hon närmar sig fyra år. Tills dess jobbar vi med mororeflexen lite försiktigt, och riktigt basala grunder. Efter bedömningen tänker jag att vi kommer jobba mer målinriktat.

Men förbaskat fascinerande är det. Tänk om tvivlarna hade fått chans att se och uppleva det jag har framför mig här hemma…