Sakta men säkert.. hur långt..?

Jag har inte skrivit något om hur allt har gått här hemma på ett bra tag, men känner att jag ska försöka ta tag i det. Utan att vara alltför utlämnande, ska jag försöka förklara var vi idag befinner oss. Ni känner väl mig vid det här laget, så ni förstår att det här kommer bli rätt långt. Jag väljer därför att dela upp det lite, med ett inlägg per barn ungefär. Tanken är sån i alla fall, vi får se var det landar i slutänden… =)

Vi har ju egentligen inte gjort så stora förändringar i programmen för ungarna sedan vi kom igång via det finska teamet i september. Vi tragglar fortfarande mestadels i första fasen av tre, med de allra mest grundläggande reflexerna. Stumpan har ju fått kämpa hårt för att integrera sin mororeflex, och lillemans TLR har varit seg och envis. På vägen drabbades vi av de här tankarna på inflammation i hjärnan, och den sjukdomsperioden så försvann nästan alla framsteg tillfälligt – riktigt läskigt. Men nu närmar vi oss sakta en liten milstolpe; ett år in i programmet på allvar. Jag har precis gjort en ny utvärdering för att lägga upp en ny plan of action för de närmsta månaderna, och det är väldigt intressant att följa utvecklingen. Stumpans mororeflex, som var närvarande till 100% när vi började träna för några år sedan, den sjunger nu till slut på sista versen. Om jag skulle försöka skatta dess aktivitet just nu, så skulle jag säga kanske 10-15%..? Den är inte helt borta än utan spår finns ännu kvar som ska nötas bort, men det är fantastiskt att se vilken enorm skillnad det är på hela hennes person. Den där ständigt närvarande ångesten finns inte längre, rädslan för förändringar och nya saker är kraftigt reducerad, och hon har en HELT annan kontakt med sitt eget känsloliv. Hon vågar bli arg, hon uttrycker vad hon känner, hon vågar till och med nästan bli ledsen…! Hon pratar om vad hon känner, kommenterar sina och andras känslor, förklarar till och med ibland varför hon reagerar på sätt som vi andra kan tycka är lite underliga. SÅ häftigt!

Visst finns ångesten ännu där, helt klart, men idag är det mer den beteendemässiga ångesten – resultatet av att hon gått med en stark mororeflex så länge – som vi ser. Det är alltså inte det intensiva reflexmässiga påslaget, utan mer en invand beteendemässig respons som vi kan jobba med på ett annat sätt nu när hon är mottaglig för det. Även när det gäller den sociala fobin så har det gått mycket framåt, och hon är mycket gladare och framåt nu än tidigare. Mutismproblematiken har också den mattats av en del, även om det kanske är lite orättvist att jämföra/utvärdera så här mitt i sommaren när hon varit hemma i tryggheten så länge. Men tidigare har hon verkligen inte kunnat prata alls med någon annan än oss föräldrar och assistenten på skolan. Nu kan hon ”ta sig över tröskeln” och åtminstone använda sin röst tillsammans med både mormor, morfar, morbröder och vissa andra besökare. Visst är det långt ifrån ”fri kommunikation” då, hon använder i sådana situationer ett väldigt väldigt enkelt språk i jämförelsenmen tidigare har hon konsekvent gått undan och hållit sig helt i bakgrunden för att inte hamna i ”kommunikationsskottlinjen”. Har någon talat till henne så har axlarna dragits upp, blicken sänkts och mutismen slagit på med full kraft. Det är fascinerande att se, och våra nära och kära njuter av att få se lite mer av vem hon är =). Vi får se hur länge vi får vänta innan det eventuellt kan börja släppa lite i skolan också… Blir vi bara av med mororeflexen helt och hållet, får jobba medvetet med henne språkstörning och utbilda elever och personal vidare, ja då kan det bli intressant.. =) KBT-försök får tom effekt nu, något som varit helt och hållet fruktlöst innan.

Stumpan dras också med små rester av TLR, och det påverkar ännu hennes vestibulära funktion och spatiala förmåga ganska tydligt. Även andra reflexer påverkar naturligtvis detta, men TLR har lite särställning för den grundläggande funktionen. Grundövningen för detta har vi använt nu hur länge som helst, och den kommer nog hänga med ett tag till.. =D Den är helt enkelt fantastisk i hur den sakta men säkert bygger upp en förlorad vestibulär funktion, ger barnen ett centrum att utgå ifrån och på så vis få ordning på alla riktningar och förhållanden. Jag kan inte beskriva det annorlunda, det är helt fantastiskt att se hur tex balansen ständigt utvecklas trots att träningsinsatsen för detta är så extremt liten. Att träningen rent krasst går så pass sakta framåt som den gör, det tror jag utan tvivel beror på just inflammationen. Den ligger där ständigt och påverkar vestibularis, hindrar framstegen så vi får jobba mer och över längre tid för att det ska lägga sig rätt. Så riktigt väl fungerande spatial funktion det kommer vi nog inte att uppnå om vi inte lyckas övervinna inflammationen… Tyvärr. Det är ett spännande kapitel i sig det där med inflammation och antiinflammatoriska tillskott. Jag kan se tydlig skillnad på stumpans ångestnivå och tvångsbeteende med/utan ”medicin”. Jag ser också tydlig skillnad på hur träningen går, hur hon kan utveckla sin motorik – framför allt den fina handmotoriken – och hur hon hanterar hela sin situation. Utan medicin ligger ångesten betydligt närmare ytan, och hon blir otroligt frustrerad över att kroppen inte lyder henne. Tänk så fantastiskt det vore att få se vad allt arbete skulle ge om hon slapp bli ständigt motarbetad… Vissa svårigheter vi ser, de försvinner faktiskt helt och hållet så länge hon äter antiinflammatorisk medicin. Helt. Och. Hållet. Galet eller hur..?

Avslutningsvis har också ett gäng andra reflexer börjat ge med sig; som palmar, plantar, ATNR… Flera posturala reflexer har utvecklats riktigt fint, så även om det här programmet kommer ta några år att genomföra så kommer det bli väldigt intressant att följa utvecklingen… =) Vi kommer fortsätta stimulera utvecklingen på alla sätt vi kan, och framför allt INTE STRESSA för att låta utvecklingen verkligen bli stabil och låta den grundläggande vestibulära funktionen samt motoriken mogna i precis rätt takt. Det är faktiskt en av de allra viktigaste läxorna, och det som har tagit längst tid för mig att växa in i. Tålamodet liksom. Don´t rush, gör inte mer än du behöver för att stimulera den naturliga utvecklingen och låt det ta tid för att bygga varaktiga resultat. Kom ihåg det hörni, DON`T RUSH!